alla

sakersomjagmåstegörainnanjagblirgammalhinnerjaginteförklarainteensförmigsjälvjagsitterstelfrusenbakomdatornochklickaruppnyasidorochläserochtänkerattoj!detdärmåstejagocksåhinnagörainnanjagdörmenjagkommeraldrighinnadetärbaraenillusionförjagsittermedmusarmhypnotiseradochhinnerinteformuleratankarnaklartinnanjagärtröttpådentankentarnästatanketarnästatankeovadjagkommergörasuccébarajaghademertid

svettig

Jag sitter i mitt liv, i min soffa och har det. Livet. Jag undrar lite vad jag ska göra med det.

Innan barnen. Tänkte jag att jag kunde göra allt. Att jag var på väg någonstans särskilt. Efter barn ett också. Och barn två. Trots att de kom fel i tid när det gäller karriärplanering. Vi gick på promenader i Kåbo och kände att världen låg framför oss. Det stora huset med pelare och flagnande färg ropade: "ta hand om mig". Och vi svarade leende mot varandra: "vi kommer snart, vänta bara vad vi ska måla och fixa med dig".

På väg tvärbromsade och det kanske inte smashade in i ansiktet utan det började mer subtilt: "Alla har inte en karriär, de flesta har bara ett 'jobb', vet du Mina".

Och jag såg när jag hörde det framför mig hur jag som tioåring tittade upp i granntvillingarnas högsta träd och sa högt: "Man ska sikta mot stjärnorna så kommer man åtminstone till trädtopparna". För jag förstod inte riktigt talesättet. Jag visste ju att man inte kunde åka till en stjärna. Betydde det att man skulle sikta mot det omöjliga? Det var väl bara dumt? Så inombords så tänkte jag nog att det var bäst att ta sikte mot grantoppen på en gång. Vad jag nu skulle där och göra? Där satt väl Jan Banan för övrigt?

Och här sitter jag och är trettiofyra och vabbar alla dagar jag inte är arbetslös. Och jag har inom mig givit upp en aning. Släppt taget.

Ni vet. Förstagångsföräldrar som väntade på att få sitt första barn brukar vara lite rädda för att förändras. Rädda för att bli sådana där typiska föräldrar. Hon har lättskött page, tänker bara på dagisval, eller på om overallen är bra/fin/signalerande nog. Han börjar jobba mer och vill ge sina barn alla de saker han själv aldrig fick. Sen går de hem, den här förstagångsföräldraklyschan, före klockan sju så att barnet ska få sina rutiner. Dricker sprit gör de heller inte båda två samtidigt. Äh.. jag vet inte egentligen det här. Jag har inte haft den här fasan själv. Men ni har alla träffat de här som är rädda för att bli något de tidigare sett ner på?! Jag har inte riktigt klart för mig ens om jag är den människan personifierad och att det är för det jag inte förstår. Eller om jag inte förstår för att jag fick barn för tidigt.

Iaf. Så var jag motsvarande omedvetet rädd för att bli den här kvinnan som tyckte att hemma var rätt bra ändå. Så jag har motarbetat och motarbetar fortfarande. Kämpar emot.

Diskar inte. Städar inte. Rensar inte garderoberna. Putsar inte fönstren. Umgås inte med familjen. Tränar inte. Umgås inte med vänner. För risken finns ju att det kunde vara roligt det här. Tänk om jag vänjer mig, tänk om jag tycker det är jätteroligt och fritt och underbart att vara.../
Kanske är det till och med så att det är hela den inre Kvinnan jag kämpar mot. Först var föreställningen om Henne. Sen var upplevelsen att Hon inte var bra. Och nu är bara kampen mot att bli något som kan uppfattas vara som Hon??
/...hemmafru

Men kanske att jag har bara blivit lat. Arbetsskygg på alla plan? Jag vill inte ha något jävla jobb inom medicinbranschen. Är det ingen som velat ha mig sen i februari ska jag minsann inte slänga mig åt dem. Någon stolthet har jag väl kvar! Och får jag inte lön ska jag minsann inte heller jobba hemma!

Så jag surfar lite motvilligt på arbetsförmedlingens hemsida (man vill ju ändå se de där man ratar i vitögat). Och ser att ingen söker något heller.

Just det. Ingen av oss vill ha varandra. Jag får starta eget. Bara det att jag ju glömt hur man jobbar.

Internetstrejk

Föresatte mig igår att ha en vit vecka. Från internet. För jag upptäckte att jag lät Ernst sitta och välta ut klossar och småpryttlar över hela golvet för att jag skulle få chatta ifred. Sen lyfte jag dit barnstolen och lät honom äta banan framför datorn brevid mig.. Sen lät jag honom sova ungefär en timme för länge. Han är iof sjuk, så han behövde säkert det.

Men det som var droppen. Det var att jag börjar få ont i skuldran. Den högra som jag håller musen i. Stackars barn.

Klarade mig gjorde jag dock inte. Jag var tvungen redan på morgonen att kolla min mail. Men jag skrev inget. Och så gick jag på promenad. Tre timmars promenad. Fast jag kände mig sjuk imorse. Och Ernst somnade inte i vagnen utan hade sovstunden kvar till efter lunch. Superhärligt! Tiden användes då till att klura ut hur innerfodret ska se ut på H:s laptopväska. För utsidan är klar.

Har du någon gång sytt i duschdraperityg? Gör inte det. Särskilt inte när du är lite småsjuk. Då blir det där tygets halkandet på maskin, insikten om att man klipper i fel ände om det som blivit sytt och krånglet med att måttpassa helt vansinnigt provocerande. Slutade med att fodret fick åka projektil över rummet och jag blev inskickad till sängen av Spargel. "In på ditt rum!"

Förvisad. Utlämnad. Bara datorn som vill prata med mig. Nu har jag ont i underarmen istället. För laptopen har musplatta och jag har spelat Apeiron. Ångestspelet över alla andra! Tycker synd om mig gör jag också. Och inte ens det här inlägget blev något bra. Bara frustrerat.

Blä!
(Men jag har inte uppdaterat min status på fejsbok, inte läst på FL och inte skrivit något annat än det här OCH gått ut! Bättre än i går iaf!)

ja

nu börjar mörkret sänka sig och så också ångest. Jag inser att jag döpt den här bloggen till "min ångestblogg" för att det är vemodigt jag tänker när jag får lust att skriva här.

Egentligen skulle jag kunna få ur mig en svårmodig text varje dag. Sommar som vinter. Men nu börjar jag fundera på om jag borde låta bli. Bloggandet för ju med sig ett annat sorts tänkande. Man tänker på vad som ska publiceras och hur saker som händer en ska vinklas för att passa.

Jag kommer åter. Men jag ska sluta tänka på det som på min ångestblogg. För ingen vill ju ha ångest. Och tänk om det en dag skulle kunna bli lönsamt att ha en ångestblogg till exempel. Vad gör man då av alla lyckokänslor som bubblar? Ja, inte tjänar man pengar på dem iaf.

Jo, jag tänker på pengar. Och får ångest. Så får jag se till att skaffa mig det där jobbet nu!! Någon?

hehe, trodde han ja.

Hittade En Christers blogg häromdagen, och särskilt det här inlägget.

Och jag skulle också gärna vilja vara mamma. Väldigt, väldigt gärna. Skulle gå där, upptagen, förnöjd, dröjsam och ändå full av tid. Utifrån betraktad som mamma.

Men så är det ju aldrig.

I själva verket så kommer jag mig ut mest och oftast för att stävja ångesten. När dagen börjar och ångesten redan är och hälsar på så har jag äntligen lärt mig att om jag stannar hemma och inne, om så bara en timme efter att resten av familjen gått så är jag apatisk före lunch. Och då menar jag gravt apatisk. Sitter som ett barn på köksgolvet och tänker på alla högar i garderoberna som borde städas, tvätten som borde vikas, golven som borde bonas, räkningarna som borde sorteras. Ja, och så vidare.

Och det förstår man ju. Att ska man ta in allt det där på en gång, alla de där måstena, då skulle nog vem som helst sitta och gunga med sin foliemössa på, ihoptryckt vid elementet i köket före lunch. Så jag går ut på promenad istället. Lämnar alla måsten hemma gör jag inte, men jag kan ju inte börja dregla eller panikgråta när andra ser på. Så jag styr min vagn. Sätter mig lite planlöst på en parkbänk och försöker fokusera på Ernst. Gulla lite med honom. Kanske kommer på att även Eva är hemma med barn och ringer och försöker boka en lunch på stan. Men hon har förstås inte spontantid, hon är redan på barnvagnsdejt med de där mammorna. En av de där jag gärna skulle vara. De där som har ett jobb som väntar när de har varit hemma "sitt" år. De där med vikt tvätt, fina klädkamrar och spontantjusiga tofsar i håret. Mammorna.

Anledningen till varför Evorna aldrig har spontantid kan vara att de tagit hålla-ångesten-stången-konsekvensen ytterligare ett steg på vägen och ser till att fylla kalendern, men själv har jag för kort minne för det. De glada dagarna när jag städar garderoben, viker tvätten, städar golven, bjuder hem människor på middag samt också under dagen hunnit sy något pyssligt lite med högerhanden samtidigt som jag kvittrande bjudit grannen på kaffe verkar sopa banan med minnet av ångesten. Ångesten historiskt finns bara under ångestdagarna. Vilket gör att den effektiva, och något smartare Mina inte kan hitta på förebyggande strategier som hon ska hålla sig till när den dagen kommer. Som till exempel att fullteckna kalendern.

Har ju ändå lärt mig att gå ut på promenad. Nu kan jag också de dagarna hoppas på att jag ser ut som Christers drömmamma. Se ut som att man har alla pinnarna kvar vill säga. Eller stöttorna.

del två av hundra. tusen. känslor.

När Seglarkillen föddes var vi så unga. Och så säkra på att livet skulle ta oss framåt. Med tydlig riktning just så. Uppåt, framåt. Ville göra allt rätt och trodde också att det fanns ett rätt. Ett enda rätt. Svärmor påminde oss idag om att när seglarkillen var liten fick man inte säga "vovve". För det heter ju "hund".

harkel.

Men vi ville också göra saker mer rätt än andra för att visa att vi var vuxna. För vuxna gör saker rätt. Det visste vi. Förstod inget av att vuxenhet också vilade på grunden improvisation. Frihet att ta ut svängarna där man själv definierar vuxenhet. Så. Vi döpte den här Seglarkillen. I kyrkan. Det var vuxet. Säkraste alternativet till att verka vuxna. Fast, vi tvekade mycket. Det är väldigt jobbigt det här med religion-av-hävd när man är övertygad ateist....

Stort kalas planerades, introducera lillkillen till stora släkten i Norrland. Viktigt. Viktigt. Jobbigt med att mina föräldrar inte kunde prata med varandra. Jobbigt att veta att släkterna skulle träffas. Pappas nya. Mammas nya. Förstod väl att det inte skulle bli lätt. Men hoppades. Frågade pappa om det var ok att ha släktkalas, sa att det var ok om han inte ville vara med. Men inget svar om det från honom.

Fick aldrig besked av pappa om hur det föreslagna datumet passade honom. Kunde han den helgen i augusti?? Han fick tänka på saken. Hela halva april tänkte han. Men när jag i maj försökte få tag i honom och få besked, för kyrkan och prästen var ju tvugna att bokas..Så fanns han inte. På jobbet sa de att han var tjänstledig. Hans nya sa att hon inte heller visste var han var, men att han ändå ringde någon gång ibland till henne, utan att hon kunde nå honom. När hela maj nästan gått också så hörde jag med hans nya om datumet passade. Och då berättade hon att de preliminärbokat en resa just då i augusti när dopet skulle ske, och att min pappa, när han ringt för några dagar sen, sagt till henne att de skulle göra en fast bokning av just det datumet, trots dopet och hon hade ändå specifikt frågat om just det.

Och jag förstod ju honom. Han ville inte konfronteras med släkten och med min mamma. Men han sa inte till mig att det var anledningen. Han sa, när jag sen fick tag på honom, att resan varit bokad sen länge. Ovetandes om att hans nya berättat om preliminärbokningsgrejen. Och han höll fast vid det även när jag berättade vad hon sagt. Resan bokad. Sedan länge. Inget annat.

Så. Jag blev sur förstås. Har mycket liten förståelse för det här knäppa beteendet. Vill man inte komma så säger man det. Särskilt när man blir erbjuden den tolkningen. "Pappa, det är ok om du inte kommer, om du känner att det är jobbigt".

Jag har större förståelse idag för att man inte vill låta sig tolkas och för att man kan vilja behålla ansiktet. Låtsas som att man har en resa inplanerad sen tidigare och tyvärr inte kan närvara...det låter ju lite bättre inför släkten man är rädd att möta. Än. Han kom inte, han tyckte det skulle bli för jobbigt. Hua.

Men. Då var det för kringelikrokigt. För ovuxet beteende från en vuxen. Inte i ord för mig förklarat. Så jag kunde inte förstå. Och blev sårad för att han inte ville komma på min sons dop. Jag tolkade det som att jag och vi inte var viktiga. Att det var obehagligt för honom förstod jag, men inte hur han kunde strunta i oss sådär.

Det var med det här det började.

min pappa. del ett (av hundra)

Tittade ner på min svarta mage. Eller. Magen var ju inte svart. Det var tröjan. Stor och tjock och gravid. Höll i telefonen och hade fått dödsbud. Klockan åtta. Hjärtinfarkt och pappa, på tidiga morgonen. Ambulansen. På sjukhuset. Gick inte att göra något. Jag gråter rakt ut och förstår faktiskt att det är sant, men önskar samtidigt att jag ska få se filmen igen och att utgången blev annorlunda. Om och om igen hinner jag spela upp det här medan fastern pratar. Var det verkligen såhär? Spelar om igen. Nej. Han är död fortfarande. Femtiotre. Och vi hade inte varit på talbar fot på exakt fem år, tre månader och fem dagar. Som han visste. Ett år och tre månader ytterligare som jag visste. Där minns jag inte datumet.

Ringer till mamma. De var skilda. Hon gråter också. Trots att det var ett mindre bra äktenskap som jag förstod det. Trots att han ibland älskade för mycket och tänkte för lite. Eller. Pratade för lite kanske det var?

Ringer till syster i Australien. Som är kall och oberörd. Långt borta. Minskar realiteten.

Kusinen kommer. På kvällen skrattar vi ihop. Det känns så märkligt att vara i djupaste sorg och samtidigt kunna skratta. Så visste jag inte att det var. Lade märke till det.

Men. Det alla säger till mig. Fastrarna. Syster. Kusinen...eller, nej, han säger nog inte något om det. Men mamma. "Åh. Så synd att det var tvunget att hända när ni var osams".

Och jag är så ledsen. Och gråter. Men inte det allra, allra minsta gråter jag för att vi var osams och inte hann bli sams. Jag visste att han började samla och försöka formulera sitt "förlåt" och att han börjat redan dryga fem år tidigare. Han var bara så långsam. Och jag var envis och kunde vänta. Men visste visste jag. Och jag hade redan accepterat hans förlåt så att han också visste det.

Härnäst: Varför ville jag att han skulle säga förlåt?

hur vet man?

Jag hade en ungdomsvän som jag nyligen, på omvägar fått veta är diagnostiserad med Aspergers syndrom.

Min första riktigt stora kärlek var hon. Vi tillbringade all vaken tid tillsammans och gjorde allt ihop. När jag rymde hemifrån så gömde jag mig där.( Jo, hennes föräldrar var bortresta och ja, de blev jätte-jättearga för att jag gömde mig just där.) När jag kraschade bilen så satt hon på passagerarsätet. Redo att följa mig in i döden. Som som tur var bara blev en stukad tumme. Hennes föräldrar blev förstås ännu argare och gav henne utegångsförbud i ett år och hon fick inte prata med mig i skolan. Tack och lov så somnade föräldrarna riktigt tidigt så hon kunde smita ut. Och i skolan var allt som vanligt.

Hon själv blev mest arg för att hennes föräldrar tillskrev mig all initiativförmåga till att handla dumt. H o n var minsann dålig hon med....Bara bättre på att köra bilen.... När jag flyttade åttio mil norröver så träffades vi varje lov och minst fem veckor på somrarna, pratade i telefon två gånger om dagen för det mesta. Hon var min ryggrad och mitt säkerhetsnät, den som jag visste fanns där och som tyckte att jag alltid gjorde rätt.

Jag gjorde inte allt rätt.
-nä? vilken överraskning..

Men, mot henne.

Jag ville bli en del av henne och ville nog innerst inne att vi skulle bli samma person. Så fanns det en kille som hon gillade på vänskapsbasis så visste jag inget annat än att flirta med honom och bli ihop och hångla. Först hennes bror (damn vad kär jag var i honom). Sen en kille i hennes klass som hon uttryckte att hon tyckte mycket om. Sen en annan kille i hennes närmaste parallellklass. Och säkert fanns det andra. Sådana som hon uttryckte gillande inför. "Karl är trevlig, så snäll!" kunde hon säga. Och nästan direkt blev jag förtjust i honom.

När jag hade flyttat träffade hon Johnny. The big bad. När jag kom på besök så tryckte han upp mig mot väggen och försökte kyssa mig. Och jag visste inte om jag var delaktig. Om jag återigen försökte "sno" hennes beundrare eller vän eller nu, pojkvän, och göra honom till "min också"? Så jag sa inget till henne om honom.
Han var dum mot henne rätt ofta sen. Plågsamt att höra talas om. Hemskt. Så jag sa inget förrän det gått för långt. Hon blev inte arg på mig. Hon sa bara: "varför sa du inte det på en gång?". Men vad svarar man?

Det näst sista jag gjorde var att charma hennes störste beundrare. Honom som hon känt sen innan jag och hon träffades. Han som hade ett riktigt och välbetalt jobb. Bostadsrätt, ny bil och stadig bakgrund. En mytisk vuxen. Han som bjöd min vän på flotta födelsedagsmiddagar genom åren, han som en gång hade varit förälskad i henne fast hon varit för ung och som sen hade hållit kontakten i väntan på hennes artonårsdag. Lovlig. Men deras förhållande utvecklades nog mer mot som min vän ville tänka på det som Willie Garvins och Modesty Blases förhållande. Han sätter henne först och kan inte riktigt förälska sig i någon annan på djupet, hennes i första hand, men inte amoröst.

Honom tog jag. Jag ville vara med. Och kunde inte tala annat språk än förälskelsens. Kunde inte låta henne ha en del av livet ifred. Tittade på honom och lade huvudet på sned. Älska mig också!

Men. Hon älskade mig ändå. Sa hon. Fast hon började distansera sig. Välja annat, motsatt, bort. Jag blev "natur" hon blev "samhällskunskap", jag skrev specialarbete om schizofreni. Hon skrev om Abelard och Ëloise....eller något sådant...jag förstod aldrig plotten en gång. När jag sa att jag tyckte att min mage var tjock så sa hon inte att jag var fin ändå. Hon sa att hon var nöjd med sin mage. Hon är anledningen till att jag lärt mig alla ord på A i skolordboken. Abiturienten hade ett aber, han hade en abundans av abcesser i ansiktet. Hon valde att låta sina nyinlärda ord ingå i samtalen. Tvingade mig att gång på gång erkänna underläge. "Vad betyder...?" "Vem är den här Abelard?" Försökte ge igen och göra samma sak: "Han såg bra luguber ut, stackaren". Men hon frågade förstås aldrig tillbaka. Och jag kände mig dum som hade försökt använda ett ord som lika gärna kunnat ersättas av "dyster". Och dum som hade försökt sätta henne på pottkanten. För jag ville henne inte något ont.

Sen stal jag hennes sommarjobb. Och då bröt hon med mig. Det var förstås inte meningen att stjäla hennes sommarjobb heller. Men notan. Fem goda vänner, en pojkvän, den allra, allra bästa vännen och ett i allra högsta grad välbehövt sommarjobb. Jag förstår henne. Sörjer fortfarande. Men förstår.

Men. Förstår inte. Hur kan hennes egenheter eller särdrag, hennes sätt. Hur kan det kokas ner till att bli Asperger? Hon har inget gemensamt med de andra två Aspisar jag mött. Varför? Såg jag inget? Förstår bara inte. Är det inte jag som borde haft en diagnos och jag som hade handikappet?

dagarna

Jag har åter inrättat mig i någon sorts rutin. Arbetsrummet/pandurorummet är varmt och soligt på förmiddagarna. Ernst somnar i sängen som står där, jag låter honom somna när radions morgonpasset eller petrepopuläär är på. Hans rutiner är inte som de brukade vara, pre sjukdomar och pre pandurorummet. Så han sover knappt en timme när hans ömma moder inte längre promenerar honom i vagnen och låter honom sova ute i friska luften.

En frisk Ernst leker en stund, klämmer fingrarna i alla åtkomliga lådor av de sexton som finns och öppnar alla skåp för att hitta barnförbjudna leksaker som plastpåsar eller små jungfruben som då hör mer till arbetsrumsfunktionen, den underordnade. Ernst har också lärt sig hur man normalt får igång mig till att brista ut i senare delen av "Imse vimse spindel" genom att höja armarna i luften, högt över huvudet. Den lättaste av alla rörelserna. Nu har han även avlärt sig sen han märkt vad tråkig jag är när jag är inne i sykoma. Ernst satt och höjde armarna, och höjde armarna, längre och högre än någonsin förut. Men jag sjöng ju aldrig. Till slut tippade han över, hans ben är ju inga vidare mothåll mot momentet som uppstår när liten bäbis sträcker armarna uppåt-bakåt. Han skrapade huvudet lite-litegrann mot några hyllplan som stod med vassa spånskivekanten utåt. Då fick han uppmärksamhet och tröst. Mamman fick lite dåligt samvete. Fast hon syr förstås vidare. Lite gnäll kan man stå ut med för konsten.

Jo, för det är en konst. Med de här jävla kantbanden. Ska vilken dag som helst ta en massa foton på mina alster. Bodysar, tre styckna, alla med tre olika tekniker för isyning av kantband, två utan knappar (de är dyra, väntar på internetbutiksleverans av den lite mer billiga varianten) och en body som dessutom hunnit bli smutsig redan.. fast den inte ens är färdigsydd. En tröja till den lockhårige med ytterligare en misslyckad mudd. Inte så mycket isyningen som att halsringningen blev för stor. Dock älskad av killen som gillar att mamma har gjort. Tack för att barnen inte föds kritiska! Två haklappar. Förstås misslyckade. För jag gjorde dem för stora. Inte så många småbarn har tjurnackar. Men himlarns snajdigt sytt.

På sykompaniet har jag beställt massor av bra och ha saker. Som färdigklippt jerseysnedslå. Fast bara lite för att prova. En madeirapenna där färgen försvinner inom 48 timmar. (Hm.. ingenting försvinner, allting finns kvar...vad är det i den där?.. ska jag ta reda på innan jag börjar använda den till att anteckna på handen med)

Så har tygbutiken med slogan: "billiga tyger, billig personal" tvingat mig att köpa massor av bra att ha-tyger. Nu har jag då två meter vardera av guld, silver samt svart glittertyg och fyra meter mycket bredspårig manchester. Det senare där ska bli en gigantosittpuff när jag klurat ut hur man får tag i fyrahundra liter EPS-kulor. Styrolit. Gärna gratis. Jag bryr mig inte om personalen som levererar är lite lös i kanterna.

Dagarna är underbara. Lukten i rummet. Böcker och tyg. Varmt damm. Varför kan jag inte få sy ihållande under en vecka så jag blir lite tillfreds? Och får något gjort. Som inte blir misslyckad mudd.

vilken loser?

Jag är tydligen Stig-Helmer.



Men varför det? Och är han en loser verkligen? Tycker det verkar gå ganska bra för honom. Betyder det här att jag ser honom som framgångsrik att jag faktiskt är en bigger loser enligt andra?

Förmodligen.

smuts

Jag är avundsjuk på en del människor som kan gå omkring och vara och se lite skitiga ut. De luktar inte illa och de är inte fula. De har gråa eller beiga koftor som inte ser varken dyra eller mysiga ut. Men inte heller sitter koftorna illa på deras kroppar, utan snyggt! Deras hår är otvättat och lite stripigt. Bortom den där frisyren som ska se skitig ut, men som bara är fylld med någon häftig clay eller mud, utan som otvetydigt är smutsigt på riktigt. Jag vet inte vad de signalerar till mig. Men det finns en djup önskan om att kunna gå omkring och bara finnas och känna sig existensberättigad trots stripor.

Mina grannar ägde en fantastiskt stor sandlåda och föräldrarna lät dem fylla den med vatten från trädgårdsslangen. Lervälling och geggamojja. Jag minns det som att jag stod bredvid och tittade på medan de andra klafsade i det där. Kanske byggde något med bara händerna av den där leran. Motvilja mot att bli smutsig. Petandes med en pinne i allt det där. Såg ner på de smutiga barnen. Smuts är fult och dumt. Avundsjuk på att de inte behövde tänka. Bara göra.

Jag vill vara smutsig. Längtar efter sommarstugan som låter en bli det. Vistelsen som bryter ner både spindelfobi och bakterieskräck. Småstaden som låter mig våga åka in och handla i fulkoftan och i det stripiga håret.

För jag är ändå bättre än er. Trots att jag är smutsig!

utvecklingsstörd, del 2

Alla tecken finns där. Jag skulle kunna vara utvecklingsstörd. Som Karin.

Det är bara det att ingen sagt det åt mig ännu. Jag är omgiven av snälla människor som låter mig tro att det är rätt så okej att vara som jag är. De har inget behov av att trycka till mig, eftersom det är så uppenbart hur challenged jag är.

I min egen värld så tror jag att jag är rätt normal. Och kanske till och med intelligent och shhh...kanske till och med riktigt smart... fast sådant får man inte säga... och att jag säger det gör att ytterligare en pusselbit ska fogas till kartan. Eller. Tas bort. Inte alla bitar i pysslet. Förlåt. Pusslet.

Jag gick egentligen på särskolan i gymnasiet. Och jag har kommit in på universitetet genom en särskild kvot. Mena-väl-kvoten. Alla kan allt om de verkligen vill-kvoten. Mina vänner är antingen utvecklingsstörda de också, eller välmenande som står ut. För de är snälla och duktiga. Och faktiskt är Spargel också väldigt snäll. Och jag kanske inte är sådär uppenbart underintelligent så det syns på mig? Han kanske märkte det först efter att vi fått barn... och han är väldigt pålitligt och trogen. Så han lämnar mig nog inte av pliktkänsla. Själv är jag för dum för att förstå att han bara vill iväg och bort. Så jag tror att vi verkligen har det underbart tillsammans. Pluttegulligt. Lurad.

Och det är klart att jag inte tror på riktigt att jag är utvecklingsstörd. Men jag har i många år både haft den där rätt så vanliga känslan som människor faktiskt erkänner att de har: -rädd för att bli avslöjad och ertappad som bluff-känslan och utöver den inte vetat säkert att jag är normalbegåvad. För hur kan jag gå omkring med känslan av att vara supersmart när inga tecken alls pekar på att så skulle vara fallet??

Så. Om inte utvecklingsstörd. Megalomani. Paranoia och lite manodepressivitet?

Och självklart så är det så att man i alla ovanstående verkliga fall saknar sjukdomsinsikt. Så det där har jag i alla fall inte! Känns tyvärr dock inte skönt, utan jag undrar mer vad jag verkligen har då?

stick (ut-veckling...del 1b)

När jag skrev mina tentor under utbildningen. Då var jag på topp. Så jag kan inte skylla mina resultat på några dåliga dagar. Jag älskade att sitta i de där stora skrivningssalarna, högt i tak och massor av tysta människor. Sakralt på något vis. På bordet hade man dukat upp sköna skrivpennor, suddigum, linjal ibland och kaffe samt kanske någon frukt eller annat att tugga på. De första tentorna hade mer ätbart än de senare. För då i början så tedde sig en femtimmarstenta som väldigt lång och då var oron också större för att man skulle hinna bli hungrig. Mot slutet av utbildningen verkade fem timmar ordentligt mycket kortare, för man förstod att det gällde att skriva för brinnande liv och då fanns det inte lika mycket utrymme kvar för matpauser.

Jag älskade tentadagarna av fler anledningar För dagarna innan hade man korvstoppat sig med allsköns information och sen också förhört sig på en massa eventuella frågor. Hållit för rätta svaren och försökt leta och ordna i minnet. Och när man tog bort handen från svaren så fick man veta hur det stod till. Man kunde eller kunde inte. Tentadagarna dock. Där var man utlämnad. Pappret var blankt och det var bara att skriva så bra man kunde. Fabulera på. Och jag skrev. Och broderade ut texten. Och så skrev jag lite mer. Till slut så visste jag inte riktigt längre vad som var verkligen sant eller vad som bara lät väldigt bra. Men det struntade jag i. För det skulle ta flera dagar, kanske veckor innan det rätta svaret skulle visa sig. Och jag kände mig duktig när jag satt där och hittade på. Och lycklig.

Någon som sett filmen: "A beautiful mind"?
Korta drag. Klipsk kille knäcker koder professionellt. Börjar dock se hemliga koder i allt, i större och större omfattning och i längre och längre steg. I tidningarna och överallt så kablas hemliga meddelanden ut, att hitta för den som letar tillräckligt noga...allt hänger ihop och snart kommer han säkert hitta vad som sägs eller menas. I hans huvud.

Liksom på övervarv och helt fel ute.

Mina tentaskriver. Och är dessutom lycklig. Men skriver fel. Och vet inte om det. Förstår inte. Blir överraskad när tentan är rättad. Var det inte bättre? Märkligt!

Eller som när någon vid ett middagsbord berättar om sitt intressanta yrke. Då vill jag veta massor om vad som är kärnpunkten i det de kan. Vad är deras frågeställningar? Hur kan man göra det de gör på annat sätt, gärna bättre? Kan man kombinera det jag tror att jag kan med det de kan?

Det slutar ofta med att människan tittar lite underligt på mig. Och jag tänker att de förstår inte min genialitet. För det är aldrig så att jag tror att jag kan lära dem något. Men jag tänker att jag kan ställa rätt frågor så att de kanske kan se något nytt med sitt arbete eller sin uppgift. Jag tänker att jag är kreativ och lite underhållande. Och jag vill vara inspirerande och få egen inspiration.

Fast. Jag misstänker att jag bara är för inträngande och besvärlig och...underlig.

En gång på en fest så stämde någon upp Rövarsången ur Ronja Rövardotterfilmen. Den där "woooo", ni vet. Och jag stämde in. Lite glad i hatten och inte så självkritiskt. Och så fattade jag lite, lite försent att jag hade förstört allt. Eftersom jag inte riktigt kan sjunga. Som känslan när jag hade ringt till Lotten femton gånger och frågat om hon ville leka och hon fjorton gånger hade svarat att det inte gick just idag, men den femtonde accepterat med en liten suck. Och sen föll polletten ner. Någon vecka senare liksom. Ångest och skämskudde i ett. Kanske det borde heta betongkudde. För så känns det när man ska gå och sova på natten sen. Kudden är hård och det blir inte lätt att somna.

Den som inte fattar vinken. Eller ser signalerna. Sjukdomsinsikt saknas.

de djupaste insikterna gör ondast.

Iakttagelse.

Jag ser en människa bete sig fullständigt obegripligt. Jag förstår ingenting och frågar alla jag råkar på om de kan ge mig en ledtråd.
Till hur man kan vara deprimerad. Är det inte bara att rycka upp sig? Varför är det inte bara att ruska på sig och släppa?
Sömnsvårigheter?
Och nu senast. Hur kan en chef eller medarbetare sno åt sig äran av att ha gjort någon annans jobb? Regelrätt sno liksom. Har inte gjort ett spår av arbetet. Inte ens varit inblandad litegrann. Och sen sitta och se andra i ögonen och säga att: "jag har minsann gjort aaaallt det här, jag, så duktig så!"

En liten stund efter att jag ställt de här frågorna. Så kommer svaret. Genom att jag själv får djupaste insikt i fenomenet. Pang. Depression. Nä. Gick inte att bara skaka av sig. Inte heller att somna så lätt.

Och idag fick närliggande fråga sig ett svar. Postutlämningen. Jag fullkomligt avskyr den där inställsamme, kletiga karln som innehar tobaksaffär med postservice. Det har jag gjort ett längre tag. Han lämnar felaktig information och han vill liksom uppfostra kunderna att komma vid rätt tider (rätt för honom) och att hämta ut pengar i bankomaten runt hörnet istället för att betala med kort i hans kostsamma kortmoj. Men paketen hamnar där ändå, för jag har varit för lat för att byta till det andra stället som ligger långt bort. Idag ville jag köpa frimärken. Och betala med kort. Då säger han med en urskuldande gest åt kortmojen att den tyvärr inte har kontakt med banken idag, men det finns bankomat runt hörnet. Och idag så står det faktiskt: "ingen kontakt med operatör" på mojens display.

Jag går inte runt hörnet utan går till Konsum istället. Där de då råkar vara utan frimärken och i sin tur hänvisar till ovan nämnda tobaksaffär.
Då händer det.
Jag spyr galla över tobaksaffären och jag l.j.u.g.e.r. Jag säger att han bara påstod att hans kortmoj var trasig. För att få min historia att bli lite bättre. Och för att förtydliga att jag tycker att han är hemsk.

Men. Inser att jag ljög för att jag egentligen inte har något att direkt ta på. Han har aldrig gjort något fel. Formellt. Han irriterar mig bara.

Jag har inte förstått hur man kan dra till med en lögn när man är arg på någon. Därmed inte sagt att jag aldrig har sagt något osant, det har jag säkert gjort omedvetet. Det är den här rena lögnen. Att jag hittade på något. Som på något vis liknar medarbetare snodde mina resultat-situationen.

Fast. Risken för att bli avslöjad är i mitt fall minimal och ingen vet att jag ljög. Det vet däremot den som blir bestulen på sina vedermödor. Och den som stal och ljög måste ju resten av sin tid se sig över axeln. För där har jag inga som helst problem med att leva mig in i vad man kan ta sig till att göra som hämnd.

Jag är till och med riktigt bra på att hämnas. Åtminstone på kvällen när jag ligger och har svårt att somna..

min rädsla

Jag önskar att jag inte vore skrämmande och jag önskar att jag inte var rädd för mig själv. För det är nog så att när den andre inte blir rädd för det jag säger och den jag visar upp. Då är jag också orädd för mig.

Jag tänker att alla är så självupptagna att de förmodligen inte lägger märke till mig och alltså kan jag göra nästan vad som helst.

Men, tyvärr så är jag också självupptagen -av och till osunt så. Och jag befinner mig på scenen i mitt huvud. Betraktad av alla. Kämpar för att få till en punchline så att jag ska slippa från kroken och deras blickar ska vandra vidare och vara tillfredsställda. Önskar mig mest av allt känslan av att få sitta i ett sällskap och vara inkluderad utan att behöva säga något. Bara lyssna, men ändå vara sedd med vänlighet. Mottagen.

Om jag inte säger något alls så känner jag allas blickar som bränner i mig. Känner hur det väntas och ropas efter att jag ska säga något. Inte bara sitta där och ta upp en massa utrymme utan att fylla det med berättigande närvaro. Misstänksamma blickar. Krävande. Ifrågasättande. För det finns inget värre än någon som gör just så. Tar upp luftutrymme och tankekraft och närvaroenergi utan att ge tillbaka. Sitta på en scen, massor av betalande publik. Sitta där och bara vara tyst, inte lämna ifrån sig något alls. Det är jag rädd för att jag gör.

Jag behöver energi. Så oerhört blödande mycket. Allt mitt energiutflöde är en bön om just det. Ge mig. Här får du.

kök, en evighet

Sent omsider. Köket. Ett år efter start. Snart är listerna på plats också. Och sladdarna gömda.

utvecklingsstörd, del 1

Sofforna står som ett U längs med gången. I varje soffa, ett speciellt gäng. Den första soffan närmast utgången, ett gäng där Anton regerar sitt harem. Anton doftar rakvatten av särskild sort. Den som gör henne mjuk i knäna. Sofia från Barn och Ungdom befinner sig alltid i den soffan. Nära Anton. Alldeles för nära tycker hon. Fast, hon vill egentligen inte ha Anton i den meningen "ha". Hon vill nog mest att Anton ska vilja ha henne mest av alla. Och kanske har hon lyckats. Sofia är rätt dum. Vem sätter en piercing genom ovansidan på handen? Tänk att sticka ner handen i jeansfickan med den där ringen som sticker ut ovanpå?

Till U-soffan kommer ibland också Karin. Som inte är direkt vanlig. Hon kommer från särskolan, men är i samma ålder som resten. Eftersom gänget som hör till soffa Två är ett väldigt snällt gäng så får Karin sitta där med dem. De känner sig inte hotade. Trots att hon klär sig något modevidrigt och är utvecklingsstörd. Pratar för högt. Har för lockigt hår och en käke som avslöjar hennes intelligensnivå. Karin.

En dag, en rast, är det inte sig likt i U:et. Ett par killar i skinnväst har slagit sig ner. De känner Anton på något vis. Men de saknar hans... rakvatten... Och. De har skinnvästar. Det är rätt ugly. Förmodligen fordonskillar tänker hon, medan hon är tyst och iakttar deras samspel. I den triaden är inte Anton störste tuppen. Hon ser att hans axlar blivit lite mindre och hans glimt i ögat är mer osäker. En Anton. En kille som går Barn. Som ska mäta sig mot det manligaste manliga. Fordons. Hon är glad att Teknisk smäller högst på manlighetsskalan. Hon är manligast. Både manligast med teknik och smart med matten. Ingen vinner arga-leken mot henne. Därför söker Anton lite skydd hos henne idag. Mot fordonskillarna. Hon beskyddar genom att iaktta, noga, noga. Vilket är nästan som arga leken i sig. Killarna tittar inte på henne. De driver lite mer och mer med Anton dock. Som för att utmana. Visa vilka män de är. Men de förlorar sin manlighetstävlan, mer ju intensivare hon betraktar dem.

Så kommer Karin. Från särskolan. Hon uppmärksammar inte skinnvästkillarna utan slår sig ner. Lite styltigt, men ändå med en självsäkerhet. Här brukar hon sitta. Hon är en del av Antons harem. Uppenbart förälskad och inte nertagen på jorden av de andra tjejerna. Ohotade som de känner sig för henne. Idag har Karin en röd collegetröja på. Collegetyg är helt ute. Texten gör reklam för något amerikanskt college. Virginia, står det, lite flagigt.

Karin har inte stor hejd på sina ord. Hon berättar om busschauffören imorse. Att han hade slutat snusa. Och att hennes mamma följde henne till bussen. Och att hon har nya skor. Loafers. Och vad de kostade.

Hon pratar alldeles för mycket. För mycket för att vara naivt och bara pladder i närheten av skinnvästsfordonare. De tystnar och bara lyssnar. Deras munnar är halvöppna, lite roade. Något litet fladder av ögonkontaktsutbyte syns i deras ögonvrår. - Va? Är hon på riktigt?
Anton är tyst. Hon är tyst. Men Karin fortsätter berätta om sin dag. Märker inte stämningsläget. Att mobbarblickarna är vända mot henne. Att de ser sig hotade av teknikertjejen och behöver upprätta sin manlighet. Överlägsenheten.

De tittar och lyssnar. Får Karin att veckla in sig, bli förtjust över den odelade uppmärksamheten. Utlämnande förtjust.

Då säger väst Ett. Hörrdu. Var går du i skola egentligen? Har aldrig sett dig här förut?
Karin svarar. Att hon går i den andra byggnaden. Men att hon äter i samma matsal som vi andra.
Skinnvästarna flinar mot varandra.
-Åh. Men. Du är alltså UTVECKLINGSSTÖRD! Jo, det förstod vi! Säger Tvåan då.

Sen tycker de att de har sagt nog, och lämnar det utvecklingsstörda U:et.

Kvar är Karin och två chockade väldoftande, normalbegåvade gymnasieelever. Som inte vet hur de ska kunna laga Karin igen. Smarta, men så dumma!
Karin som uppenbarligen inte hade en aning om att den andra byggnaden på skolans område var särskola. Eller att särskola betydde att man var underbegåvad om man gick i den. Men hon visste att det fanns dreglande utvecklingsstörda, sådana som inte kunde lära sig att läsa eller skriva. Som aldrig skulle flytta hemifrån.
Hon visste bara inte att hon var en av dem. Men där och då förstod hon. Och hon kom aldrig tillbaka till soffan.

djävligt arbetslös

Smått varm sal och många tysta människor i publiken. Piffig tant på scen med powerpointpresentation och handouts med minibilder från sagda ppp. Det luktar rädsla. Det känns som när man skulle ut och resa ensam när man var tolv. Eller. Jag känner förstås så fortfarande på resor till obekant område när jag inte vet exakt hur det ser ut dit jag ska eller om jag kommer hitta anslutningsbussen på den nya busstationen. Vibrerar i bröstkorgen och magen känns lite nervöst i olag. Och så är det något som spänner över halsen ut över framsidan av axlarna.

Möte på arbetsförmedlingen. För nyinskrivna.

Jag har haft som tröst tidigare att ingen har väl varit arbetslös från trettio till pension. Men sen jag läste aftonbladet någon gång där jag jobbade som personlig assistent när livet var nästan mer tröstlöst än som arbetslös. Där stod det om en kvinna som just gick i pension och aldrig hade haft ett normalt jobb. Trots att hon verkade och sade sig vara just normal.

Nu säger handläggaren som är den piffiga tanten på scen. Att det finns nya regler. Att arbetsgivaren slipper sin arbetsgivaravgift lika länge som den arbetslöse stått utanför arbetsmarknaden. Max fem år. Fast att det finns särskilda regler om man är över femtiofem. Då kan man få upp till tio år.

Det finns alltså människor som hunnit fylla femtiofem och varit arbetslösa i tio år då? Från förtifem. Jag är banne mig snart förtifem. Panik!

Sen informerar handläggaren om att det finns en särskild arbetsförmedling på arlanda. Och där finns det för närvarande massor med jobb. Så läser hon en lista på exempel. Kabinpersonal. Incheckningspersonal. Lastare. Truckförare.

Och lite rädd är jag för att fortsätta vara arbetslös. Så jag tänker mig genast in i situationen hur jag står där i incheckningsdisken och har en liten hatt på svaj och vit halsduk knuten om halsen. Eller. Hur jag råddar bagage på bandet. Det kanske skulle betala mina studieskulder bättre än på medicinföretaget?

Sen ska tydligen Max hamburgare starta nytt här vid nya E4an. De söker massor med människor. Om man kan tänka sig jobba där, tillägger handledaren. Klart man kan. Jag kan jobba var som helst.

Tänker jag när jag sitter där och är lite rädd.

önskelista

Är övertygad om att det man önskar sig slår in. Alldeles särskilt sådana önskningar som har med ens personliga utveckling att göra. Så dagens önskning är att jag vore mindre navelpetande och inåtskådande. Att jag bara gjorde. Slutar tänka på varför heeela tiden. För det handikappar mig.

Det har blivit lite mindre sådant de senaste tio åren. Ska bli spännande att se hur jag är när jag är femtio!

dubbla liv

Det ena livet som jag lever. Det går på. Tre barn och en Spargelman. Handlar och tvättar gör han och städar och viker tvätten gör jag. Elvaåringen läser läxor och fyraåringen får kvällssaga och sång. Ernst ammas på kvällen och somnar fint i sängen. Vi tittar på film. Ofta tv-serier i maraton så det känns som film. Vi surfar från varsin dator. Vi läser och han forskar och jag virkar. Köket är väl för det mesta inte städat. Och det står inte så sällan kvar lite porslin från middagen på bordet. Ernst vaknar på natten och jag försöker nappa honom till sömns. Spargel går upp på morgonen och sköter alla barnens morgon. Påminner om jympakläder, friluftsdagar och fixar matsäck. Tar fyraåring till dagis efter att han väckt mig. Och druckit en mer usel espresso än den till lunch, den som jag brukar göra. För efter en förhoppningsvis stilla kvart när jag läser tidning så äter Ernst sin morgongröt och vi går på promenad. Sen har jag min gyllene timme. Klockan elva. Sen kommer Spargel hem på lunch och vi äter yoghurt med All brans. Och dricker kaffe.

Det här stilla livet tickar på. Det är variationer förstås. Fredag är det vin till maten. Och ibland får jag ångest, som nu när jag är arbetslös. Då blir inte den gyllene timmen ens gul. Utan mer ärtsoppa. Klafs. Klafs. Den sjunger: 'Arbetslös oduglig. Kan inte ens pyssla lite kul, eller ens vara nyttig'. Klafs, klafs.

Men. I stort sett som ovan. Trevligt och puttrigt. Inslag av fint som att hela tiden känna sig sedd och erkänd av Spargel. Och inslag av att känna sig galet fast ibland. Maaaaammmmmma! Någon som vill ha något av mig och från mig. Vad vill jag? Jag vill läsa tidningen.

Det dubbla livet går dock där under ytan. Visar sig aldrig. Utan löper med. Går med mig till bilen och ned i källaren för att ställa in en kartong. Ut med Ernst på promenad och till fyraåringens dagis klockan tre. På julaftnar och sommarlov. Där ligger det andra livet och bara finns. Som ett hot om våld.
När som helst skulle det kunna komma upp, det där andra livet. Bojorna som jag upplever skulle kunna kastas. Spargel kunna vältas åt sidan och jag skulle plötsligt kunna springa så långt bort att ingen hann i kapp. Jag kan få göra allt jag bara orkar drömma fram. Livet som jag känner det kan plötsligt nu, eller nu, få en annan vändning. Och den framtid som jag ser ligger framför mig medan vardagen pågår. Den där extrapoleringen av linjen. Min pension och min ålderdom med Spargel. Bara borta och nya tomma framtidsdagböcker. Kanske lovande om något som inte känns som bojor.

Och när som helst kan någon dö. Nu eller nu. Och banklån och semesterplaner och kartonger i källaren. Vet man då inget om. Så livet går på rutin och jag blir fången ibland. Ska det bara vara såhär? Fanns det inte något mer?
Tittar ner och ser alternativa tiden under golvet. Spegelvärlden. Och jag väljer att vara här och nu. I mitt futtiga arbetslösa bojmammeliv. Med min ärtsoppetimme. Jag väljer det här, jag vill det här. Snälla. Låt ingen dö.

energisk eller hypoman söker arbete!

Känner mig verkligen i gasen! Första verkliga arbetslösa dagen har passerats. Och flera verksamhetsplaner utvecklats. Skrotat en del också. Som det där med pensionärspark. -park, alltså. Det skulle vara en park där man kunde vara hela dagarna om man så ville. Så bänkarna skulle vara uppvärmda. Det skulle finnas tak. Boulebanan var självskriven. Och schackpjäser, sådär stora så att de blir substitut för barnbarnen. Som aldrig är där man ställer dem. Där tog fantasin slut litegrann. Och sen insåg jag att själva inkomstdelen och den del där jag är social med de jag tjänar pengar på inte riktigt fanns i något naturligt inslag.

Sen så tänkte jag lite att man kanske skulle starta prylföretag i staden där jag bor. Läckra disajnsaker second hand. För det är ju roligt att botanisera på Myrornas och på Röda Korset. Men det vore ju störtroligt om träffprocenten på saker man faktiskt ville ha var lite större. Och rätt så perfekt egentligen. Man får först köpa fina saker, förhoppningsvis till ett bra pris. Sen inbilla sig att man äger de här fina sakerna. Men. Man har de i sitt extravardagsrum, bara så länge. Och så kommer människor till en och beundrar ens fina vardagsrum och alla de härliga orangea melaminplastäggkopparna och säger oooh, och aaah och en såååån! Så får man prata lite om sakerna. Och så får man sätta känslomässiga priser på dem också. Alltså. Inte bara prissättning utifrån vad man tycker och känner för själva saken. Utan för personen som ska köpa. En oestetisk, uppenbart klumpig människa, som kommer sätta sig och ha sönder äggkoppen från sextiotalet. Där blir det dyrare. Och kommer kunder som min uppenbarelse till vän, Rara I in. Då måste det bli rabatt! Maktutövning igen. Dold sådan!
Sen insåg jag att förutom att det inte skulle bli bättre pengar på det här än vad det skulle bli på att städa korridorerna på medicinföretaget. Så skulle det betyda att jag var tvungen att jobba helg. Och efter halv fem på eftermiddagen. Jo, och den lilla lilla detaljen att vår stad hade en sådan butik för några år sen. Som var väldigt fin. Med bra saker. Och en trevlig internetsida som var välskött och uppdaterad. Och ändå nu nedlagd. Kanske för att jag på den tiden var bara student och inte ens hade mina höga a-kasseinkomster att slänga på dem.

Den tredje planen är ju som tidigare skrivits om, att man skulle vara folks konsumentombud. Sa jag att vi har lån på under tre procent? Ok. De är bundna, och bands innan höjningarna. Men det var himla bra femårsränta, och jag spelade ut bankerna totalt. Shupp, shupp bara. Trots att jag inte hade fast jobb och min man var stackars doktorand. Med utbildningsbidrag. Shupp, shupp. Karatekonsumentombud.

Har jag några vänners ekonomi som jag kan få öva mig på? Jag har faktiskt erbjudit någon. Men någonstans satt det fast för dem. De kanske skämdes inför mig istället.. och då kan jag ju omöjligt hjälpa. Har ju faktiskt när jag tänker på det kompisar, doktor W, tidigare omnämnd som utan innehavare av ångest. Som inte lämnar tillbaka klädespersedlar som inte passar. Alltså, inte utprovade i affär mer än till ögonmått. Provade hemkommen. Och passar de inte så lämnas de ofta inte tillbaka. Av någon form av .. ja.. vad? För mycket pengar kanske? Har erbjudit mig att byta eller återlämna här. Som lite personlig shoppare. För det plågar mig att se människor hälla pengar i sjön. Skulle plåga mig mindre om jag kunde få pengarna istället faktiskt. Eller? Så faller det på det. Att jag säkert inte ens kommer kunna ta betalt.

Kan inte någon bara anställa mig då? Shupp, shupp!

den som spar hon har billigare byxor kvar

Jag skäms inte för att jag är sparsam. Jag samlar ännu inte burkar ur papperskorgar på stan. Men hade nog gjort det om det inte funnits annat kladd och illalukt. Och kanske om bakterier inte fanns, för jag har viss respekt för baciller.

Byxor inköpta på klädkedja. Rätt så dyra för att vara jag. Som tycker att byxor ska kosta trehundra ungefär. De här kostade fyrahundrafemtio.
Tur in i samma butik efter tio dagar och rea har startat. Byxorna kostar nu mindre än hälften. Men är använda och faktiskt till och med på vid tillfället. Kvittot i plånboken är med och säger öppet köp i trettio dagar.
Nu kunde jag ha köpt ett par nya för tvåhundra och en dag senare gått tillbaka med de nyinköpta byxorna men med det gamla kvittot och lämnat tillbaka oanvända byxor för fyrahundrafemtio. Men det är ju lite jobbigt. Så inte bara sparsam med pengar, utan även med tid. Så fångar jag ett biträde och säger hur man ju kan göra.
Hon bligar dumt.
Jag får berätta igen. Jag har köpt byxor, de hääär (pekar) och nu vill jag ha mellanskillnaden till reapriset eftersom det är inom ramen för öppet köp.

- Nä, men de där byxorna har du ju använt.
- Ja, men om jag handlar nya och lämnar tillbaka dem med gamla kvittot så märker ju ingen någon skillnad. Bara det att jag får jobba och du får jobba mer med återköp och hela rasket. Eller hur?

Ok. Det tog faktiskt några varv till och några expediter mer som skulle blandas in. Och här hade ju den som var lagd för pinsamheter kanske backat. Kanske det är så att man enkelt kunnat förutse situationen. Och bara genom att förstå att tre expediter och fyra eller fem kunder skulle få höra hela meningsutbytet så hade man inte ens kommit på tanken att spara tvåhundrafemtio kronor. För det hade det inte varit värt för skämspersoner.

Jag fick dem att förstå att jag skulle få pengar. Men expediten som inte gillar att jag out-smartat henne. Tilläger: "Nästa gång, bara göööör."
Fyra år senare känner jag att jag vill svara henne. För då stod jag svarslös.
-Ja, det här tog nog mer tid ändå.

Att spara pengar är en livsstil. Den kräver att man har tid och att man inte är lättgenerad. Och att man har maktbehov som man sällan får utlopp för annars. Så. Jag lovar att när jag är företags-VD (eller vice VD då). Då ska jag inte genera min omgivning med byxbyten.
Har förmodligen anställt någon som gör det åt mig.

Nu idag är jag dock arbetslös igen och inte längre föräldraledig. Så. Dagens affärsidé är att returnera kläder till butiker, ringa till myndigheter, säga sanningsord till vald person eller annan instans och att förhandla bankräntor åt andra. För det finns de som inte klarar sådant lika bra som jag gör. Tur att jag är bra på något! Synd att det inte är mer lukrativt och mindre pinsamt. Vad hade jag gjort om jag upptäckt att jag hade haft en fallenhet för att hämta fritidshusens bajstunnor?

Inte skämts!

vardagens kaffe

Så har mamma åkt hem. Och det är lördag och kaffemaskinen är åter. Om jag inte har berättat förr om kaffemaskinen så kan jag säga att det är vår förra bil. Alltså, pengarna vi fick för den plus lite till gick vi och köpte en helt onödig kaffemaskin till för. Hade jag inte haft barn hade jag aldrig någonsin lagt pengar på sådan onöda. Då hade jag tyckt att pengarna kunnat förbrukas på kafé istället.

Men. Med barn så blir datorn, soffan, själva tv-skärmen och boendeutrymmet så vansinnigt mycket mer viktigt. För det är där man är fotbojad. Hemma. Och då faller också kaffedrickande och matätande in under kategorin: vad man kan göra hemma som ändå är lyxigt.

Hade jag inte haft några barn hade min lägenhet varit pytteliten, legat under takåsarna i en större stad och mer centralt. Pytteliten hade den bara varit för att jag antar att jag ännu mindre än nu hade haft något ordentligt jobb och alltså inte haft råd med mer än så. Den hade dock gärna fått varit jättestor istället, hade funkat.

Min tid hade jag tillbringat med att vara ute på krogen, ute på stan och träffat vänner, och på mitt kanske-jobb. För det är ju ändå rimligt att anta att om jag inte fått en massa barn så hade jag nog hunnit bli så uttråkad by now att jag inte kunnat undvika ett jobb. Om det nu är anledningen till min arbetslöshet. Vilket jag tvivlar på.. men det kanske ser ut så utifrån.

Jag hade varit på bio ofta, ofta. Och jag hade gått en massa kvällskurser. Målning. Gjutning. Mer keramik. Sykurser, mönsterkonstruktion. Teckning. Dans kanske. Fast jag har inte stor talang för det. Och, jo. jag hade förstås gått på körsång.

Nu så tillbringas dagarna med att hålla barnen igång. Nöjda, mätta, läxlästa, rena, sagade, pussade, lekta och sjungna och lagda. Sen finns det nästan bara film.

För även om man pratar med varann och läser böcker och har vänner över på middag. Så är tiden så oändlig i hemmet. När pengarna inte räcker till alla kurser och när den man helst faktiskt vill umgås med bor under samma tak. Film. Mat och Kaffe.
Gott kaffe! Om än lite dyrt.

Kaffemaskinen inhandlades strax före nyårsafton. Och många timmar lades ned på att trimma in den. Lära sig mala bönor rätt, tampa rätt och att värma mjölk rätt. Efter en påse bönor och en handgriplig modifikation av kaffekvarnen och åtskilliga borthällda äckelespresso. Så blev creman perfekt. Mängden lagom i förhållande till tiden och kaffegommen tillfreds! Men. Mjölken. Den smakade kemiindustri efter skumning. Liter med vatten kördes igenom. Ingen skillnad.

Två veckor efter ankomst fick den alltså återlevereras till inköpsstället. Termoblocket var dåligt rengjort från fabriken visade det sig.

Frågar sig hur i h-vete. Kan man få köpa en ny sak som är fel på från början. Och vara den som måste transportera maskinen åter till butik och sen hämta och bära upp för alla trappor? Dessutom tog det dryga två veckor.

Lång väntan på kaffet.
Och nu har jag glömt precis vilken tamp-kraft man skulle anlägga och hur finmalt kaffet skulle vara. Måste börja om från början. Men ler lite inombords. Nu är familjen samlad. Alla sju. De jag helst umgås med.

Saknar bara en vingård!

om kritik

Idag kommer mamma hit. Ikväll. Jag orkar inte hetsa upp mig över det, som jag brukar. I vanliga fall skulle jag börjat dagen med att tänka att jag inte skulle städa, inte göra mig till. Sen skulle jag börja höra hennes röst invändigt. Rösten som kommenterar. "Va, har ni pepparkaret hääär?" "Men, städar aldrig spargel i köksskåpen?, ni vet väl att man kan få mjölmonster om man inte tar bort gamla smulor i köksskåpen? Skulle det inte vara mer praktiskt om man ställde tallrikarna i det hääär skåpet istället?" Ne, det sista skulle hon inte säga. Hon skulle bara flytta tallrikarna. "Rensar du aldrig barnens strumplådor?"

Och sen skulle jag städa överallt där jag hörde hennes röst kommentera. Och känna panik över att duschdraperiet inte hanns med att tvätta innan. Skulle bli svettigare och svettigare. Och mer och mer irriterad. Gå omkring och morra: "meh, vad ska jag bry mig om vad hon tycker, och säger hon något om det häääär, då ska jag verkligen fräsa ifrån!! grrrrr!" Så går jag och laddar. Skriver försvarstal över de kladdiga fönstren. Och över alla sladdar på golvet.

Förstås. Så säger mamma inte så ofta något om de här sakerna som jag försvarstalat mig varm inombords. Sen, när hon kommer. Hon säger något helt nytt, oväntat. Så jag blir paff och svarslös. Och gör henne till viljes. Mot min vilja. Och har något nytt att ruva över inför nästa gång.

De här kommentarerna som människor slänger ur sig. Och säkert jag också! Det är det värsta! Har en vän som en gång kommenterade att tekannan såg lite ingrott teig ut. "Diskar ni aldrig den här?" frågade hon. Och jag känner obehag bara jag tänker på henne nu. Jag laddar inför våra möten nästan som inför mammaankomst. Och en del av mig vill faktiskt säga upp kontakten, för att hon är så skräckinjagande i mitt huvud.

Svärmor kritiserar en annan sida. Den som har med mitt utseende att göra. Svärmor är fantastisk på massor av plan. Hennes välvilja överskrider vilken annan människas välvilja som helst. Hon är bara klumpig.
Jag har färgat håret. Svärmor tittar förbi, ser den nya hårfärgen och ber mig snurra så hon får se. Säger: Njaa. Jag tycker nog det var finare förr. Oombedd.
Det är kallt ute, vi ska alla gå på spontan promenad, hemifrån dem. Jag undrar om hon har en tröja som jag kan låna. Hon tittar, tvekar, tänker. Går så och hämtar en tröja. Lämnar över den och säger: "Jag hoppas du kan ha den här. Svärfar hade den när han jobbade i det militära."
Svärfar är 185cm och väger sällan under hundra. Tröjan går ner på halva låren och ärmarna går utanför händerna. Men, det är som att hon inte ser det. För jag är ju tjock.

Det här handlar förstås om kritik. Jag har övat mig på att kunna ta emot kritik. Jag kritiserar mig själv ständigt för att verkligen öva mig på det. Mamma har nämligen sagt att jag är mycket dålig på att ta emot kritik. Och jag hade just då inget försvarstal. Så jag tänker ofta på det. Och övar mig. Men. Jag kan inte. Inte om städning. Och inte om mitt utseende i alla fall. Säkert heller inte inom fler områden...

Men. Idag har jag inte städat. Och jag har inte heller försvartalat och jagat upp mig. Men nu när jag skriver det här, knappt två timmar innan mamma ska komma. Så känner jag mig ändå lite nervös. Men jag har inte städat! Jag ser det som en seger. Inte över mamma.
Jag vann över ångesten.

värdet av rutiner. Och en syster

När man får rutiner så får man tid till att göra saker. Jag vet numer att mellan tio och tolv-halv ett så sover han. En timme använder jag till promenad. En timme till att sy. Den borde användas till att städa. Men sådant trivialt struntar jag i. Har ändå inget umgänge.

Resultaten av höstens och vårens fina rutiner:

Gardintygskimono. Mönster från ikea. Ja. Tyget också.


Här tänkte jag hålla Ernst hemlig. Eftersom han nu ser ut som en präst i den något misslyckade knappslån. Men det var min första knappslå. Eller, egentligen den andra... tekniskt sett..


Ernst behövde inte vara hemlig. För här har han en ursnygg overall med mönster från Mjuka tyger av Åsa Lennartsson. Halskragen är inte färdig ännu, men jag ville prova benlängd. Han kräktes förstås ned den det första han gjorde.



Det här är lite fuskigt att ha med under den här rubriken, för den är inte gjord under influenser av några som helst rutiner. Den blev färdig enkomt för äldste sonens nästan-kusins ankomst här i november. HB, född på Elisabetdagen. Eller dagen efter, eller något sådant.



Har också blivit lite retro-avundsjuk på alla människor som har haft sina föräldrar i stan när de själva fått barn. Jag har inte förstått hur mycket nytta man kan ha av en nära släkting, en sådan där som man faktiskt får fråga hur mycket som helst om barnvakt utan att behöva skämmas. Eller. Jo. Jag kanske förstod förut också. Men då tyckte jag att nyttan inte översteg det besvärliga i att också vara någon annans nära släkting... som då fick frågas om ditten och datten. Och som man dessutom var tvungen att umgås med, även fast det fanns roligare saker att göra den helgen. Ett barn är heller inte lite krävande som tre. Det blir mer pussligt att kunna hjälpa sina barn med allt som de behöver när man inte kan ta alla med sig överallt och alltid. Att handla skor till äldste barnet är ingen hit tillsammans med de andra två. Det är heller inte lätt att gå till frisören. Då har man sin syster. Som dessutom är helt underbar att umgås med!

Nu har jag saxat bort bilden på mig här i kortare hår. Men att håret blev kortare kan jag tacka syrrans barnvaktarkonster för! Bilden är ju dum att ha uppe på sidan om man vill vara lite lagom hemlig. Så nu är det bara de tre sönerna som kan avslöja mig =)

mer privat..

Det finns en sällsam förtjusning i att läsa om andras liv. Ju mer ingående desto intressantare. Läste Zweigbergks kom-i-gång-vad det nu är på dn.se för första gången. Som vanligt postas ju senast inlägget överst. Där kom det fram mellan frukostvane-träningsrutte-och jag är så blek och glåmig-raderna att hon träffat en man och var nykär. Han hade barn och så har hon. Så upptäckte jag att jag fortsatte vilja läsa mer bara för att ta reda på: hur de träffats, hur gamla barn hon har och hur länge hon varit singel och kanske en liten förhoppning om att få reda på varför hon och den förre slutade. Var det barnens far månne? Och hur har de löst vårdnadsfrågan. Är det krångligt??

Och det här om en person som jag inte vet vem det är. Alltså, jag har sett hennes namn någon gång, men jag vet inget om henne. Och det hade kunnat vara vem som helst. Jag hade ändå velat veta de här sakerna.

Jag har läst en del om, och tänkt lite på 'privat' kontra 'personlig' de senaste dagarna. Framförallt igångsatt av Mammanns blog (hon skriver om sin AC/DC-pojke, ADHD alltså, och det är en fantastiskt härlig blog) kanske för att den gör just den här avvägningen mellan personlig och privat på ett väldigt bra sätt. Man får veta massor om att ha ADHD och om hur det kan vara för familjen. Men varför är den bloggen personlig och inte privat då?

Jag vill nog inte att min son ska bli dagisbarn på dagiset där min granne arbetar. Lite för att hon är förälder i den andre sonens klass. Och det är inte för att hon så ofta är här hemma hos mig i privata angelägenheter, eller för att jag vill att hon ska vara här av den anledningen och att ett dagisfrökenskap skulle hindra den utvecklingen. Det är något med sammanblandingen av situationer. Att här hemma så vill jag få vara ett nut case. Jag vill sitta i styrelsen för bostadsrättsföreningen och ha en massa ibland övertydliga och starka åsikter om vad man bör och inte bör göra. Men jag vill inte att det ska tas in i dagissfären. Att hon är lite arg för att jag inte tycker som hon i föreningsfrågor och så behöver jag misstänka sen att hon låter det gå ut över något annat som händer på dagis, om något, ett eller annat, där hennes makt är stor.

Eftersom vi bor på en studieort och har haft stort umgänge så har jag också befunnit mig i situationen av att råka på en läkarstudent, som jag vet vem det är på det lite mer privata planet, när jag sökte vård för någon liten struntsak på vårdcentralen. Hon frågade förstås om jag var bekväm med att hon tog emot mig. Och det trodde jag att jag var. Men det är nu sju år sen och jag har fortfarande lite svårt att mer än hälsa på henne om vi stöter ihop. För där blev det mer privat än vad jag orkade med. Tror det handlade om öronsmärtor. Mer pinsamt än vad man kunnat tro!

Själv så har jag så länge varit helt och fullt och på riktigt övertygad om att jag är absolut genomskinlig. Att alla mina tankar syns på mig om de nu inte står skrivna i pannan rent utav. Fritt för alla att läsa. Så tycker jag att någon är en stor skit. Ja, då tror jag att alla andra vet att jag tycker så. Om jag då inte säger det rent ut med ord.. vid tillfälle alltså. jag är inte elak eller för det mesta ingen tvångsmässig sanninssägare... eller om jag kanske bedrar med mitt agerande. Kanske bjuder på en kaka ur lunchlådan eller frågar artigt hur dagen har varit. Då känner jag mig som en bedragare. En som bedrar när alla andra tittar på och ser bedrägeriet. Som sen också får gå och vänta på att bli avslöjad.. Läskigt!

Att lyckas bli privat med någon är heller inte lätt. Det ska tas från stadiet när man gillar varandra. Till ett meningsfullt utbyte av tankar. Föreställer jag mig i vart fall. Det blir sällan så. Jag har nämligen iakttagit hur andra gör när de är vänner. De säger saker till varandra som för mig är hisnande privata. Så jag har försökt att säga saker som jag tänker på till andra. Oftast efter sisådär tio års vänskap. Men någon gång på försök redan efter bara ett år. Mindre lyckat försök. Gör att jag avhåller mig för det mesta numer.

För om jag berättar vad jag tänker på så reagerar de med. Asgarv. Faaan, Mina, vad du tänker snett! Och vilka mysko saker! Eller: Tystnad. Jaaa.. så kanske det kan vara också. Inget mer.
Så jag säger för det mesta inget. För jag känner mig lurad. De visste ju vem jag var redan innan. Väl?

Idag så väljer jag att säga det jag tänker på, det som är viktigt för mig att få ventilera. Men jag bryr mig inte så mycket om hur det tas emot. Någon dag så träffar jag nog en människa som skrattar på rätt sätt och som är med och leker. Sen ger jag inte allt av mig själv heller.

Kanske det som är att inte vara för privat?

utfyllnadsskryt

I varje stund när jag själv inte har ett litet barn så är det verkligen trist att prata om småbarns utveckling och om deras påhitt och sådant.

Försökte få min mamma att berätta lite om hur jag var när jag var liten. Hon svarade: "Ja, du åt väl och skrek och sket som alla andra barn". I en lite arg ton sådär.

Så kan jag känna det när kompisarna med yngre bäbisar än min försöker säga något de vill man ska imponeras över. "Ja, hon tar faktiskt flaska nu!"

Suck. Jaha. Vad ska jag göra med den informationen?

Men precis som taggtrådinnan sa. Att det bästa med att inte vara ensamförälder är att man kan titta på varandra när barnen gör något bra/fint/framstående/roligt/knasigt/förjävlahemskt och förstå vad den andre tycker. Man kan diskutera det i timmar med någon som också tycker att det är precis och exakt lika intressant.

Förstagångsföräldrar ramlar ofta i fällan och tror att hela världen är lika intresserade. De behöver ramla ner från inbillningsstupet innan de slutar vara förstagångare. Såsom alldeles för söta barn också en gång behöver ramla ner från samma stup. När de är sisådär sex-tio år.

De värsta förstagångarna är de som dessutom bidrar med första barnbarnet. I bådas släkt. För dem tar det längre tid. Alla ÄR ju intresserade då! Och när mormor inte alls ens slutar tycka att barnbarnets leverne borde ligga till grund till en realtidsdokusåpa när nummer två, tre och fem kommer, då är det mer eller mindre kört.

Föräldrarna märker det förstås inte. Men vi i omgivningen, vi drar oss undan. Sen kan de sitta där med sina fantastiska barn och undra vart alla vänner tog vägen. Då när de är åttiofem och när barnen själva, också upptagna av sin egen förträfflighet aldrig besöker dem. Ja. Då sitter de där ensamma!

Skryt du om dina barn. För jag tänker skryta om mina. Fast det är inte skryt. Jag bara förmedlar betraktelser.
(Mina barn saknar kusiner, på båda sidorna, sa jag det?)

Ernst ställde sig mot liggande pappa igår. Hittade balansen och släppte taget. Stod själv i flera sekunder. Sex månader och knappt tre veckor.

Kan för övrigt varmt tipsa taggen om söndagens "Tuula" (serie) i DN

Tuulas väninna säger till Tuula (som beundrar barnet i vagnen) : "Det bästa med att få barn är att man kan köpa en sån här fin vagn att dra hem maten i! Man slipper bära! - Och så är det kul att kunna lägga tuttarna på bordet på kaféet! Om folk glor säger man: "jag ska ammaaaa...." -Fast själva ungen är ganska tråkig..."

dumma damer!

Av något skäl så fastnar jag ofta i en och samma författares gärning. När jag väntade elvaåringen och svullnade upp så jag inte kunde gå så avverkade jag Moa Martinson (för andra eller tredje gången iofs) och Inger Alvéns samlade verk. De skriver dessutom i en tradition inte så långt ifrån varandra, om än Alvén är flera gånger mer kristallin på det sättet. Det känslomässigt uttömmande sättet.

Mot slutet var jag så förstörd i huvudet att jag inte klarade av att det gick huvudpersonerna emot. Någon hade varit med om att hennes älskade varit otrogen. Den natten sparkade jag på Spargelmannen. Andra dagar kunde jag inte prata med honom för att bokens huvudperson var så otroligt deprimerad, så då blev jag det med.

Tur att det där barnet kom och räddade mig. Jag har aldrig mer haft samma tid till att avverka författargärningar på kort tid.

Förrän nu. Har just avslutat sjätte boken i damernas-detektivbyrå-serien, varav de senaste tre på lika många dagar.

Damerna i Botswana tror inte mycket på fina män. De är till exempel mer mänskliga än vad kvinnor är - ifråga om att göra misstag. De tänker bara på kvinnor och på bilar och på fotboll. Förutom några få exemplar av män. Som detektivdamens far Obed och en hövdingason som blev landets förste president (Khama) och damens man Rra Matekoni. Dessa män är bra!

Men i sista boken. Där blottas en hel massa svagheter hos den här sistnämnde bra mannen. Han kan inte med när kvinnor gråter. Han blir irriterad över att hon har åsikter om hennes kläder. Och han är konflikträdd.

Nu skulle kanske en mer normalt funtad jänta då gå omkring och slå sig för bröstet(n) och tänka på alla företräden som Spargel har. Men beviset för att man inte ska läsa en författares alla verk på en och samma gång blir att slutsatsen dras istället till att Spargel inte har avslöjat sig än. När som helst nu kommer han att skaffa parabolantenn, sätta sig med Snygg-doktoranden och titta på alla engelska ligamatcherna, ställa in roliga aktiviteter som familjen gör annars under säsongerna och gärna skicka iväg oss alla lååångt bort för att få vara ifred och inte bli störd av barnskrik.

Jag menar. Han skaffade ju faktiskt körkort efter att jag kört och kört och kört oss hem från fester i tretton år. Vad är det om inte ett begynnande bilintresse?

Dessutom. Idag så pratade vi om att bli attraherade av andra (ett sammanhang som kan diskuteras imorgon, för långt). Spargel sa bland annat att han inte hade ögon för någon annan i början av vår relation. Att han då inte tänkte alls på om andra kvinnor var attraktiva eller så.

Sen funderade jag lite under dagen. Och frågade hur länge han varit sådär förälskad. Väntade mig ett svar som kanske varit lite mer likt mitt. Nästan två och ett halvt år hade jag svarat. Fast han sa "en månad". Jaha. Han är alltså också mer intresserad av damer än vad jag räknat med. Det tätnar!!!

De här böckerna grumlar mitt seende av verkligheten. Jag ser inte vad han verkligen är och vad han verkligen gör när jag blir förblindad. Jag får bara en släng av lite panik. För tänk om jag plötsligt "såg ljuset"? Att han inte är såsom jag tror och alltid (med vissa bokläsartillfällensundantag visar det sig här då) har trott?!

Nu är jag så glad över att jag är mer balanserad. Att jag förstår att böcker kan smittas. Så jag bara skrattar och går och lägger mig och sover sked nu. (Med bäbisen. Suck)

det går runt. om igen.

Den maskerade som jag nämnde igår hade förstås en egen blogg. Inget är nytt på internet. Det här inlägget var ju suveränt av Isabella Lund!

Bra sagt och formulerat. Det har varit åt det hållet mina tankar gått.

Men. Jag vet hur det är att inte tycka som "alla" andra göra. Att vara lite olik. Eller kanske bara att känna sig olik. Det är en sorg i sig. Även om det som skiljer en åt inte är ansett som hemskt, såsom prostitution är ansett som hemskt just. Jag tror att det är en allmänmänsklig känsla. Att vilja vara "vanlig". Har jag fel?

Kan man verkligen bortse från att så många människor tycker att man är avvikande och konstig och hemsk och kanske äcklig? Har man inte synen på sig själv där i djupet att de har rätt? Om inte. Hur upprätthåller man den korrekta känslan av att man har rätt. Varje dag. Även de mörka och tvivlande dagarna?

Jag vet att jag mår bättre för varje år som går. Ju fler människor jag möter och lär känna, ju mer "normal" blir jag. Variansen blir större. Men jag har fortfarande svårt att helt hålla balansen när det stora flertalet i en liten grupp anser att de har rätt och jag har fel. Eller när de tycker att jag är konstig. Även om jag ändå nästan vet att jag har rätt och känner att jag har rätt och de jag litar på säger att jag har rätt. Så snubblar jag till lite. Tvivlar och önskar att jag inte var det minsta provokativ, att jag var konflikträdd och tillbakadragen och precis som vem-som-helst. Så jag slapp få en hel grupp emot mig.

All cred och all heder åt de människor som klarar av att gå mot strömmen. När mitt intellekt inte grumlas av fördomar så är jag med och stöttar!

Sen funderar jag ju på. Isabella skrev att hon sökte efter en partner. Någon att dela sitt liv med. Det där livet när man besöker sin mamma eller sjukliga mormor, rensar rabatter och byter ut takplåtar.

Även om man får fint kamratskap och bra sex från sina köpare och även om man ekonomiskt blir kompenserad för att man inte får sällskap vid alla sysslor jag beskriver ovan. Saknar man inte någon då?

Klarar sig utan förstår jag att man gör. Absolut. Och att det finns de som inte vill ha någon med sig på släktens julbord och kanske inte har behovet av att ha fler vuxna som minns allt som hänt i ens egna vuxna liv. Det kan jag kanske förstå.

Men om man vill det. Hur gör man då?

Nu resonerar jag som om att jag börjar planera för ett liv i eskortbranschen. Jag är mest nyfiken på hur jag skulle resonera då kring allt det andra.... Fast. Spargel skulle ju inte lämna mig om jag ville arbeta som eskort. Så vi går på julbord. Det blir bra!

utan rubrik för att inte genera på jobbet

Tittade givetvis på Debatt i ettan igår. Dagens ämnen var. Horor, Hundar och Klimatet. En sak i taget. Varför denna blandning? Vem satte ihop programmet?

Petra Östergrens röst tycker jag mycket om. Inte kanske främst den melodiska delen av rösten, utan att det hon säger går fram och att det sägs med glasklar tydlighet. Sen håller jag med också!

En maskerad hora var med. Hon symboliserade den lyckliga horan. Och jag börjar förstå att det finns de som vill och som gillar att sälja sex. Av slentrian, och av samma anledning som jag ogillade porr förr så var jag övertygad om att ingen vill egentligen innerst inne sälja sex.

Men. Om man kan förstå. Även om man inte vill själv. Att det finns de som vill ha sex med människor iklädda päls. Eller som vill ha sex på allmän plats. Eller som vill ha lite lagom S/M. Och inte tycker man att dessa personer är sådär värst sneda och konstiga och egentligen borde spärras in för sitt eget bästa? Så då kan man väl bli kåt av att begära pengar för det man gör? Och bli kåt av att bli krävd på pengar? Utan att skada någon.

Menar. Inte skulle polisen bevaka S/M-paret? Den som slår gör sig ju skyldig till något brottsligt. Eller, har jag fel?

Förstås så skulle säkert domstolen döma lite vagare till M:et i paret om leken gått överstyr. S:et slog för hårt. Lyssnade inte på stoppordet. Det blev misshandel. Men. Visst skulle M:et anmäla? Alla har ju hört talas om S/M. Det anses ju som lite smånormalt. Avbildat i film och debatterat och förstått som ömsesidigt.

Det som sades i debatten om prostitutionslagstiftning här i Sverige, att det är olagligt att köpa. Men inte skyddar den som prostituerar sig. För även om nu en domstol skulle kunna döma köparen, kanske till våldtäkt om sådan förekommit, så går samtidigt en anmälan till soc om att den "kvinnan" säljer sex. Har hon då barn så blir hon med mer eller mindre automatik föremål för en utredning. Om hon är tillräckligt bra som mamma. Detta och annat gör att prostituerade drar sig för att göra en anmälan mot torsken. Och hon är oskyddad.

Undrar vad som sker med de prostituerade männen. Går en anmälan till soc och utreds barnen och föräldraskapet i dessa fall också? Eller är han mer myndig för att få sälja sig? Jag gissar faktiskt på det senare.

Och det som sades mer. Varför skulle man inte kunna skilja på tvångsprostitution och frivillig prostitution? För en människa som köper en annan som slav, mot dennes vilja. Den personen borde straffas. Medan en som köper sex som kåthetskrydda av en annan som säljer av samma anledning?

Tänker faktiskt på att det finns personer (män) som kan gå in i ett rum där det sitter en kvinna som inte talar hans språk. Som kanske är illa född och illa klädd. Som kanske gråter eller vänder bort blicken. Han gör sin bisniss och betalar för sig hos någon annan. Den här personen ska straffas å det strängaste. Det håller nog alla med om. Kanske även han själv?

Men. Jag köpte idag min man. För att se om något hände. Det kanske inte räknas i lagstiftningen när vi har gemensam ekonomi. Men om han inte haft någon inkomst alls då och han fick pengar till sina nöjen av mig på det där sättet? Kan jag fängslas då? Eller. Är äktenskapet undantaget helt? Vad hade det blivit för resultat om vi bara varit sambos? Kan man i så fall gifta sig eller bli sambo bara under en timme eller så?

Sen att symboliken i köpandet och säljandet av mänskliga kroppar är lite ful. Det är en annan diskussion. Slavar är också fult. Men arbetskraft som köps idag för att göra det som slavar gjorde igår. Är det fult? Allt är upp och ner. Kanske kan någon säga något som får mig att vara säker på vad som är rätt och fel.

som film på riktigt

Tre barn. Det är rätt många. Det finns många sysslor som kommer med att ha tre barn. Och en galen raskatt. Och när mannen är borta, för han långpendlar till annan stad lite då och då så ställs det på sin spets. Rent filmiskt idag faktiskt. Det närmaste Hollywood jag kommit!

Scen. Ett barn kryper, sakta, men målmedvetet mot sladdhärvan som inte någon brytt sig om att bygga bort. Ett barn leker med sin kamrat. Träsvärd som kan göra väldigt ont. Ett barn går omkring och klagar över maten som står på spisen och som ska serveras när den blivit varm.

Maten börjar puttra, barnet kommer till sladdarna, träsvärden krockar mot snäll femåring, arg elvaåring som bara vill ha gröt slår i dörren. Mamman skyndar sig till barn ett och flyttar på det. Tar hand om femåring. Hör maten koka för mycket på plattan, skyndar dit men trampar i kattens kräks. Samtidigt ringer telefonen. Den får ringa en andra gång innan den får svar. Lekkamraten ska hem. Elvaåringen ska övertalas att komma ut från rummet och följa med kamraten ner till utgången. Maten puttrar. Nu kräks barn ett och halkar och doppar hela framsidan i kladdet. Kattens kräks ligger kvar på golvet och måste vaktas så ingen mer trampar i det.

Lustigt att om det här hänt igår så hade jag förmodligen satt mig ner och gråtit en skvätt. Men idag så var allt bra. Jag var en modellmorsa. Sen gick jag på föräldramöte. Tror faktiskt att ett sådant möte vid vissa tillfällen räknas som frigång.

det är sällan som man tänkt sig, hoppas jag

Har på någon veckas tid nu haft frigång hela två gånger!

Fika på kondis sent på kvällen utan barn som vill något, (bara eeeen sak till innan de ska sova, loooovar) med vackraste vännen. Hon är så vacker att man aldrig kan sluta titta om man tänker på det. Som tur är har hon så många bra saker att säga också och ett intressant förhållningssätt till världen att man för det mesta inte tänker på att hon är galet tjusig.

Däremot så har jag svårt att låta bli att prata hela tiden (nähä?). Jag berättar i ena stunden om hur mitt förhållande är till min syster, samtidigt som jag ger en redogörelse för minst trettio saker i vår barndom som förmodligen ledde fram till varför förhållandet är som det är idag, lite blandat med jämförelser till andra syskonförhållanden, både i släkten och det lilla jag vet om historiska förhållanden. Jag pratar i andra stunden om varför jag avskyr färgen blått och lyckas inbilla mig att den redogörelsen intresserar alla åhörare å det starkaste. Även här med fullständig historik och analys. Min intresseklubbs anteckningsböcker lär vara fulla! (Och, kära syster. Det där med systerförhållandets diskuterande stämmer säkert. Jag diskuterade säkert det i en timma eller så. Men, det är inte poängen. Och det är inget trauma, lovar!)

Att jag gör såhär beror endast på att jag vill ha den här braiga människans infallsvinklar och tillägg till mina analyser och frågeställningar. Fast jag kanske inte visar det ordentligt? Jag märker det dock inte förrän jag har kommit hem och det slutar ringa i öronen. Ungefär när lampan släcks och jag ska sova.

Då gnager det.
Tänk om hon inte märker hur glad jag är för hennes sällskap?
Tänk om hon bara spelar teater och funderar inte på varför just den nyansen av lila är ok, medan den andra inte är det (för mycket blått i!) utan tänker bara på hur hon ska avsluta det här föhållandet fortare än fort.
Hon vill nog egentligen avsluta vår vänskap. Jo. För hade hon inte väldigt bråttom att bli av med mig där? Och när jag ursäktade mig för att jag pratade, skrattade hon inte bara som om att jag inte kunde förstå vidden av hur hemskt det hade varit?
Verkar det inte som att jag tänker att världen snurrar kring mig och bara mig och flera varv runt mig?

Trettio år av sådana här kvällssagor har dock gjort mig lite hårdhudad. Så jag somnar för det mesta ändå rätt fort och opåverkad. Mer liksom förhåller mig till ångesten som till dammsugning: "Gör undan, tänk inte". Jag gör undan ångestharangen, gör skadeanalys och lägger ett eventuellt relationslagnings-kit på minnet till nästa gång vi ses. (Gör alla såhär? Någon annan?)

Ringer lite försiktigt vackraste vännen en vecka senare, lite olägligt innan ett möte. Får inte höra tillräckligt med ord för att ångesten ska drivas på flykten helt. Snarare förvärras den. Jag har ju vant mig vid att jag är paranoid till bristningsgränsen, så jag makar undan de mest ologiska "tänk-om-en" och de behöver bekräftas både en och två gånger innan jag kanske agerar på att tro att de är sanna. Men nu blir jag lite mer nervös. Vi känner ju inte varandra sådär värst jätteväl.. och sa jag inte där i någon harang att jag för det mesta inte behöver vänner sådär värst jättemycket? Hur lät det? Mjaa.. Och. Höll hon inte med mig lite också? Att hon inte behövde andra. Hon kom säkert fram till där att hon inte behöver mig nu!!

Väntar tills anledning att ringa finns. Mer anledning än att man bara vill höras. Då säger hon att hon tänkt skicka sms och säga att hon verkligen uppskattar mig som vän, men att hon väntat lite för länge och sen kanske det bara skulle blivit fånigt.

Jag blir alldeles mjuk och snäll invändigt. Sen går jag återigen på frigång med en annan fin vän. Som tyvärr bjuder mig på vin. Som lossar min tungas band.

Undrar om jag någonsin kommer känna mig ok. Ska jag alltid gå omkring och vara för mycket? Jag ÄR Tiffany. Jag ÄR hon. Fast. Nu när jag sa det så kändes det nästan lite bättre. För hon är attans rolig. Och jag har ju redan konstaterat att hon får finnas.

Nu ska jag gå och låta bandet av ångest spela lite. Sen ska jag sova! Natti.

tiffany springer

När man känner sig pinsam så ska man titta på Tiffany. Jag har aldrig någonsin i verkliga livet träffat någon som är ens en tiondel så utagerande. Och hur skulle man reagera om man gjorde det?

Jag tror att man nog skulle tycka att hon var rätt festlig. Jag skulle i alla fall låta henne finnas. Till skillnad mot för alla hemska människor som jag skulle försöka mobba iväg. Tiffany är hemsk på rätt sätt. Sen skulle nog inte jag lyckas med min subtila mobbning heller. Vem skulle rå på henne?

Tror jag ska försöka bli lite mer som hon. Även om vi på vissa punkter redan är smått lika.

lite mer sex... andra inlägget idag. angeläget ämne!

Måste ju prata lite till om det här.

För, alla vänner vi har är ju asexuella i sina umgängen med oss. Och vi är det säkert mer eller mindre med dem. Jag har ingen väninna som jag pratar sex med och har nästan aldrig haft det heller. Och har kanske inte velat ha en heller. Vet inte?

Det slår mig att all sex som det pratas om är totalt avvikande och brottslig sexualitet. Och så litegrann om homosexualitet. Så det vet jag nu är normalt.

Tidningarna fylls av sexbrott, sexköp, pedofili, incest. Och så hatbrott mot homosexuella.

Det är så mycket om sådant i tidningarna att jag först tänker att "jo, men visst pratar man om sex här i vårt samhälle". Men. Jag gör det aldrig. Jag hör aldrig någon säga de här sakerna med sina munnar vid de middagsbord som jag bevistar. Det är ingen som diskuterar hemska saker, nästan. Inget Rwanda. Inget bortrövade-barn-har-föräldrarna-gjort-det-eller-ej. Och ingen som pratar om sex. Inte ens om det sex man läser om pratas det. Men det är det enda sex man någonsin stöter på i "samhället" där jag bor..

Om jag på nästa parmiddag slänger fram ett "lämpligt" ämne. Säg fejkade orgasmer. (vilket har hänt... kanske inte just på parmiddag... för så gammal var jag inte då att det bara nästan var par som sågs. Men det var fler än två i rummet.). Så säger någon något allmänt om det. Och hoppas att jag ska sluta vara olämplig. Och plump. Och usch så privat. (så jag gör det inte för jag orkar inte längre vara provokativ)

Och om man diskuterar pedofili. Då tror jag ämnet blir mer uttömt. Men det är ingen som brukar säga något om sådant heller. För det är obehagligt och sådana ämnen undviker man ju. Kan till och med jag förstå.

Men riktiga diskussioner om sex? Det borde väl inte behöva vara obehagligt?

Jo. Minns en kompis. Hon berättade gärna för festbordet om sexuella händelser hon varit med om. Högt och ljudligt. Och de flesta tyckte det var underhållande och blev inte särskilt illa till mods. Så om henne vet jag saker som att hon nog är bakåtmusad till exempel. Det faller ändå under kategorin: lite mer än vad man brukar veta om sina vänner väl? Fast hon klarade inte av att man sa något för privat själv. Då dräpte hon det. Hon ville inte veta. Gissar att det var mest effektsökande hon ville vara. Visa att hon var obrydd och frigjord. Men blev liksom generad i sitt dräpande av andra. Som att hon inte hörde vad hon sa själv.

Sen finns det andra sammanhang av människor. Kompisar som sitter och delar med sig friskt av sina upplevelser och sina åsikter. Eller människor som söker kontakt med andra på knullkontakt.se. Eller högt uppsatta universitetsmänniskor som "alla" vet är swingers. Och de här människorna existerar. Finns på riktigt. De går förmodligen och handlar på Konsum i mitt kvarter. Och så går de hem med fikabrödet och pratar om sex. Och jag skulle aldrig följt de här personerna hem. Varken kvinnan eller mannen. För det hade varit för avvikande. Människor som pratar högt om sex måste vara farliga.

Så lättskrämd man är alltså. Rwanda kan man läsa om. Och pedofili. Men säga onani högt? Nä. Klarar på sin höjd av att skriva om det i min mindre anonyma blogg. Förlåt mig alla mina pryda vänner. Är ni pryda med mig för att jag verkar pryd? Eller har jag äcklat er nu?

Kan berätta att jag faktiskt haft sexualkunskap i skolan med både sjuor, åttor och nior. Åttorna ville inte ställa anonyma frågor på lappar utan ville ha handuppräckning istället. "Vilka onanerar?" "Vilka har haft sex?" "Vilka har kommit på sina föräldrar när de har sex?" var frågor som klassen villigt både röstade om och diskuterade flitigt. Fast. De lyckades inte med konststycket att få sin biologilärare att verka pryd. Utan hon röstade hon också.

Och jag är för att både prata mer om sex och för bra porr. För som sades i en av Rockystripparna här i veckan: "Det är overkligt i "Lost" att de inte har mer sex" (jo, för att det är fullt med synska människor och monster i skogarna är helt verkligt löd den fritt citerade fortsättningen.)

Tänk om vi kunde kombinera det? Lite spänning, bra manus (har inte sett Lost själv, så håll inte just det emot mig..) och så lite sex. Lite lagom snyggt sex.

sex och sånt som väcker tankarna

Jag skrev i förra inlägget en kort passus om porr. Min erfarenhet på området är mycket liten. Mitt första längre förhållande hade jag med en kille som konsumerade porr. Hans bror hade dessutom en flödig samling av porrfilm som gärna uppvisades i större sällskap.

Som femtonåring visste jag först inte vad jag skulle tycka. Men jag fylldes av obehag som jag inte kunde förklara. Dels att det ju faktiskt var pirrigt. Men dels någon form av äckel inför att min pojkvän skulle ha kvar de där bilderna i huvudet när vi... Nä. Kunde inte ens tänka klart den tanken. Så jag bad. Eller kanske sa åt. Ingen mer porr som jag får veta om.

Klart och slut.

Sen har jag velat ta reda på varför, och verkligen varför som porren gav mig sådana äckelkänslor. Bilderna från porrfilmerna jag tittade på då. Kyliga miljöer. Kvinnor som har attribut, nästan som clowner. Långa naglar. Blont stort hår och stora blanka bröst. Hon ligger på en sådan där bänk i gymet som man lyfter hantlar från. Han pumpar på henne. Kameran i hennes ansikte och på hennes kropp. Hon kråmar sig. Han är långt, långt ifrån henne, möts bara vid könen. Kyligt.

Jag tror idag att det jag såg var en kvinna som låtsasnjöt (ja.. man behöver inte vara einstein för det kanske nej...) att hon njöt på ett stiliserat vis. Precis som hennes attribut. Hennes utklädningskläder gjorde henne till symbolisk kvinna. Och hon njöt på ett symboliskt vis. Men jag tror att jag såg att hon låtsades. Och att de som var målgrupp för filmen inte faktiskt detekterade detta. Och alltså var filmen fullgod för dem.

Precis som att ungdomslitteratur var tillräckligt bra litteratur för mig när jag var tio. Men som jag nu identifierar som lättköpt blahablaha, behövdes bara typiska triggerpunkter. Barn. Hund. Skollov. Låååångt och tråkigt skollov. Vad skulle de göra? Öde hus.

Fler ord behövdes inte för att sätta igång leken och fantasin hos en när man var tio. Beskrivningen av miljön fick vara torftig. Händelserna behövde inte hänga ihop. Inte heller personteckningen hos de inblandade. Den gamle, vänlige, ur-rare mannen kunde i slutänden visa sig vara den galne mördaren utan att jag reagerade. För jag visste inte annat. Det mesta var ologiskt ändå. Jag kände inte människan mycket alls. Det var bara handlingen jag ville åt.

Så porren då var helt enkelt inte tillräckligt bra för att lura mig. Den var vad en Camilla-Läckberdeckare är för mig nu. Genomskinlig och tafflig.

Däremot så var jag inte tillräckligt erfaren för att veta säkert. Helt säkert. Att det inte var så det förväntades av mig att vara för att tjusa och behaga. Jag trodde inte det. Men säker var jag inte. Därav obehaget. Det jag kände inom mig och det jag såg. För man måste se bra porr för att kunna veta. Eller ha bra fantasi och önska sig den bra porren.

porr och geografi

Vad är det för likhet mellan en porrfilm och "På spåret"?

Alla kollar, ingen vill erkänna och Björn Hellström är med.

Nu var det inte ett skämt från "På spåret". Fast det visste nu ju redan. För Oldsberg är ju lite småtokig (haha) men kanske inte fräck framför kameran (tackolov!)

Jag tror att den som skrev sketchen kanske känner av ? att folk inte vill erkänna att de tittar på På spåret för att om de säger att de ser det så måste de också diskutera frågorna. Och det kan de inte.

Jag tyckte inte att det var ett sådär värst bra skämt. För jag skulle inte få mer än ett par tre poäng. Om jag nu såg programmet. Undviker det för att det sätter poäng på min geografiska totala oallmänbildning. Den är så sorglig så sorglig.

Har ni sett Star Wars och Top Gun? Tror att jag har sett filmerna ett tretal gånger. Men det är som något i frontalloben somnar och jag KAN inte intressera mig för handlingen tillräckligt för att hänga med. Jag får en tillfällig bokstavsbarnsbeteckning.

Spargel hävdar att han upplever en liknande sömnattack när det pratas botanik. Och då är han gammal Fältis. Så jag förstår att han verkligen ansträngt sig för att inte somna!

Mina områden är "saker som flyger och swooschar och ska verka ballt för en elvaåring" Och geografi. Jag kan en del vilket land hör till vilka huvudstäder. Till vilket det nya hör Moldavien. Vars huvudstad heter fonetiskt shisnau. Vilket jag bara vet för att elvaåringen nu läser Europas geografi och jag har lätt för att snappa upp sådan här rabbelkunskap som upprepas vid matbordet vecka in och vecka ut. Senaste gången så fick jag svara. Och kunde. (Dock förhördes inte stavningen). Då plirar Spargel mot mig och säger att jag nog inte vet vilket land det tillhörde förut, då på det goda (onda) åttiotalet.

Johodå. Självklart. Jugoslavien!

Spargel har nämligen lärt mig att man ska uttala sig expertmässigt och tvärsäkert och inte vara rädd för att förlora cred. Fast.. jag undrar jag...

Så. På porr tittar jag. Sen jag såg Petra Östergren i tv, läste hennes bok och insåg att om hon ändrat åsikt så kanske jag också ändrar mig. Men. På spåret får mig bara att känna mig otillräcklig. Så det undviker jag. Däremot så vill jag slå ett slag för att vara öppen. Öppen med att man inte kan allt. Att man inte har rätt alltid och att man kanske kan ha fel. Även om det är roligt en stund när man har haft rätt om något man bara gissat och verkat tvärsäker ändå.

Vilket är lite märkligt väl?

kvinnan här är jättenöjd, hon är glad för hon är nöjd.

Det är ganska sällsynt i mitt liv hittills att jag känt mig såhär nöjd. Har alltid odlat missnöjet för att jag trott det vara ett skäl till framgång. Och framgång har jag velat.

Nu har jag på kort tid dels insett att chef vill jag inte längre bli. Utan vill bli nummer två. Den där personen som stöttar chefen och som är högra handen och livsviktig för företaget. Men syns inte. (Läs: får inte skället). Sen har jag börjat njuta av att vara föräldraledig. Det nästan mest läskiga.

Det klack till i mig någon dag där i november när jag var ensam med bara Ernst i en vecka. Och han började få en sovrutin som gick att förutse. Och som blev längre ju längre promenad med honom i vagnen jag tog... bra belöningssystem kan jag säga!

Jag fick lite mer ensamtid och tid att bara finnas. Kunde alltså börja göra upp planer för hur tiden skulle användas (efter ett tag av att bara få existera och hämta andan... två veckor eller så..)
När tiden började användas till saker som jag själv såg var nyttiga eller roliga så hade jag inte längre kvar den där gräsliga känslan som jagat mig genom alla tidigare (korta) föräldraledigheter och (faktiskt ännu kortare, och häämskare) arbetslöshetsperioder. Den där känslan som säger: "du är jävlar i mig helt värdelös, kan ju inte ens... söka jobb tillräckligt bra/ kliva upp på morgonen i tid/ laga mat till familjen/ städa så att nivån är godkänd/ motionera dig friskare eller ens njuta av att bara få vara! Jävla värdo!

Jag tror inte att jag ens har trott det vara möjligt för mig att vara nöjd. Hade jag trott det hade jag inte velat vara nöjd. För det ser man ju. Är det någon som är nöjd så blir de genast lite sådär sääävliga. Ointresserade. Inåtvända. Och dummare. Mindre skarpa.

Åsså sitter jag här nu och är bara nöjd. Och kan inte ens upparbeta lite panik över sakens tillstånd. Det är så finurligt det där med att vara nöjd. Som om att panikdårar med värsta sortens psykoser med automatik hade gått hem och låst in sig och lagt sig för att sova, istället för att slå ihjäl människor.

Nu ska jag sova. För även om Ernst vaknar flera gånger varje natt och skriker lungorna av sig i vårt mindre ombonade sovrum (ekar så det skär i tänderna) för att min mjölk inte rinner till fort nog så har jag en god sömn. Den nöjdes sömn. Kunde nästan vara den där kossan på ängen jag tjatat om att man borde vara! Ha! Ironiskt va?! =)

Natti