energisk eller hypoman söker arbete!

Känner mig verkligen i gasen! Första verkliga arbetslösa dagen har passerats. Och flera verksamhetsplaner utvecklats. Skrotat en del också. Som det där med pensionärspark. -park, alltså. Det skulle vara en park där man kunde vara hela dagarna om man så ville. Så bänkarna skulle vara uppvärmda. Det skulle finnas tak. Boulebanan var självskriven. Och schackpjäser, sådär stora så att de blir substitut för barnbarnen. Som aldrig är där man ställer dem. Där tog fantasin slut litegrann. Och sen insåg jag att själva inkomstdelen och den del där jag är social med de jag tjänar pengar på inte riktigt fanns i något naturligt inslag.

Sen så tänkte jag lite att man kanske skulle starta prylföretag i staden där jag bor. Läckra disajnsaker second hand. För det är ju roligt att botanisera på Myrornas och på Röda Korset. Men det vore ju störtroligt om träffprocenten på saker man faktiskt ville ha var lite större. Och rätt så perfekt egentligen. Man får först köpa fina saker, förhoppningsvis till ett bra pris. Sen inbilla sig att man äger de här fina sakerna. Men. Man har de i sitt extravardagsrum, bara så länge. Och så kommer människor till en och beundrar ens fina vardagsrum och alla de härliga orangea melaminplastäggkopparna och säger oooh, och aaah och en såååån! Så får man prata lite om sakerna. Och så får man sätta känslomässiga priser på dem också. Alltså. Inte bara prissättning utifrån vad man tycker och känner för själva saken. Utan för personen som ska köpa. En oestetisk, uppenbart klumpig människa, som kommer sätta sig och ha sönder äggkoppen från sextiotalet. Där blir det dyrare. Och kommer kunder som min uppenbarelse till vän, Rara I in. Då måste det bli rabatt! Maktutövning igen. Dold sådan!
Sen insåg jag att förutom att det inte skulle bli bättre pengar på det här än vad det skulle bli på att städa korridorerna på medicinföretaget. Så skulle det betyda att jag var tvungen att jobba helg. Och efter halv fem på eftermiddagen. Jo, och den lilla lilla detaljen att vår stad hade en sådan butik för några år sen. Som var väldigt fin. Med bra saker. Och en trevlig internetsida som var välskött och uppdaterad. Och ändå nu nedlagd. Kanske för att jag på den tiden var bara student och inte ens hade mina höga a-kasseinkomster att slänga på dem.

Den tredje planen är ju som tidigare skrivits om, att man skulle vara folks konsumentombud. Sa jag att vi har lån på under tre procent? Ok. De är bundna, och bands innan höjningarna. Men det var himla bra femårsränta, och jag spelade ut bankerna totalt. Shupp, shupp bara. Trots att jag inte hade fast jobb och min man var stackars doktorand. Med utbildningsbidrag. Shupp, shupp. Karatekonsumentombud.

Har jag några vänners ekonomi som jag kan få öva mig på? Jag har faktiskt erbjudit någon. Men någonstans satt det fast för dem. De kanske skämdes inför mig istället.. och då kan jag ju omöjligt hjälpa. Har ju faktiskt när jag tänker på det kompisar, doktor W, tidigare omnämnd som utan innehavare av ångest. Som inte lämnar tillbaka klädespersedlar som inte passar. Alltså, inte utprovade i affär mer än till ögonmått. Provade hemkommen. Och passar de inte så lämnas de ofta inte tillbaka. Av någon form av .. ja.. vad? För mycket pengar kanske? Har erbjudit mig att byta eller återlämna här. Som lite personlig shoppare. För det plågar mig att se människor hälla pengar i sjön. Skulle plåga mig mindre om jag kunde få pengarna istället faktiskt. Eller? Så faller det på det. Att jag säkert inte ens kommer kunna ta betalt.

Kan inte någon bara anställa mig då? Shupp, shupp!