Julen och släkten

har passerats med två av tre dagar. Julgodiset är uppätet och halva grisen. God skinka även om jag är mindre förtjust i kött. Kålrötter har jag hört kan ersätta den.. Någon som prövat?

Granen fick stå inomhus den här gången. Katten verkar ta det hela på ett bra sätt, inga tillbaka-till-naturen-klättringar som vi befarade.

Och, det viktigaste. Julafton är avklarad. Middag för släkten och julklappsutdelning. Svägerskans pojkvän. Eller kanske han är en gubbvän? Säger bara suck. Varför kan man inte få styra andras liv som vore de marionetter? Eller åtminstone få full inblick? Det blir lättare att leva med irritationsmoment när man förstår varför. Men just nu önskar jag att jag kunde bestämma vilken man svägerskan skulle få ihop det med. Den mannen skulle vara toppenbra!

Hur som. Hoppas att han är verkligen, verkligen jätte-jätteblyg. För annars är han en katastrof. Men har man passerat förtio, sitter i politiskt styrda, demokratiskt valda organisationer och är i karriären på sitt företag borde man ha vissa sociala skills väl? Så då lutar det åt att det antingen är oss det är fel på (helt osannolikt!), att svägerskan förtalat oss så att han inte vill beblanda sig mer än absolut nödvändigt (ökad sannolikhet, men som motsägs av att de (hon) iaf kom hit, vilket de lätt kunnat undvika) eller att svägerskan bara har galet dålig karlsmak, och så även hans väljare och arbetskamrater (vilket nog är högst sannolikhet på, men mycket märkligt eftersom svägerskan ändå är jättefin och trevlig själv, de övriga vet jag inte hur det förhåller sig med).

Han är ju snäll vad det verkar. Hade dock själv hellre valt att ha furumöbler hemma då man kan förvänta sig viss nytta av dem. Ställa saker på dem eller så. För. Hur kan man sitta hemma hos flickvännens familj, äta friskt och inte säga ett enda ord mer än behövligt. Inte ställa en endaste fråga, inte svara mer än minsta möjliga på det som frågas? Platt faller konversationen. Inte hjälpa till med minsta bestyr och efter maten bara ställa tallriken, full med rester på en bänk och bara gå ut och ta en cigg? Jag har träffat människor som är blyga förr. De ler litegrann nu och då när man pratar med dem, eller skrattar litegrann när man skämtar. Eller så ser de vänliga ut på ögonen. Och så säger de oftast tack och brukar försöka bekräfta andra lite. Han _kan_ ha tackat mycket tyst och viskande till bara Spargelmannen innan de gick, fast jag tror inte det. Tråkig så klockorna stannar. Däremot gjorde han inte riktig skada.. Det finns de som är så tråkiga att de suger idékraft ifrån alla andra också, men så var han inte. Mer som en sak, eller som en onyttig möbel.

Ja. Jag är elak. Och. Jag hoppas att svägerskan aldrig på tiden behöver se inlägget. För henne vill jag inte göra ledsen. Och inte honom heller förstås. För ingen ska behöva bli jämförd med furumöbler. Usch så ledsen jag skulle ha blivit om jag bara var blyg istället. Så jag hoppas, hoppas att han är blyg. Då är han förlåten. Det blir dock aldrig jag för det här om det kommer ut. Schhhh

Läste lite bakåt. Ska inte sudda och radera, även om det vänder sig lite i mig. Sådär som det gör på en del när de hör sig själva på band. Skämskudde.

För baksidan med att jämt driva med andra är ju att man måste passa sig lite så man inte blir driven med själv. Alltså.. det hade ju varit störtroligt om man blev driven med. Men jag vill ju gärna veta var mina blottor finns innan någon annan ser dem och helst driva med dem själv ett par varv innan jag är mogen för att andra ska ta vid. Och då ska jag stå där sådär lite zenbuddistiskt och bara småle.

För jösses. Att känna en riktig känsla i realtid, det vore katastrof verkligen!

Så det är därför det blir lite skämskudde nu. För att jag låtit Ernst-ångesten synas på riktigt. Fritt för andra att tolka. För själv så tänker jag ju nu när jag läser i efterhand att riktigt sådäääär starkt kände jag det aldrig. Fast det gjorde jag nog.

Nu är den där bebisen fem månader och jag är lika kär i honom som i mina andra två. Alltså. Jag ångrar mig vissa dagar att jag försatte mig i den tuffa sitsen att få ett tredje barn. Men det handlar inte längre om älska eller inte. Så. Nu pratar vi inte mer om det där. Bort bort. In under mattan som min mamma brukar (inte säga.. hade ju på något vis varit lite lättare) agera.

Mannen har lämnat ifrån sig sin avhandling och börjar redan bli lite människa. Ska njuta av att få stå i centrum ett tag nu. Men det har varit oerhört, nästan pinsamt, nyttigt för mig att få klara av allt själv. Nu är jag vuxen. Fast.. fråga igen om en vecka eller så, då har nog spargelman börjat ta hand om mig för väl igen. Och då klarar jag inget själv.

Påminn mig om att skriva lite om det där. Varför tar han hand om mig, varför låter jag honom göra det och kan det inte bli lite lagom bara. Är jag inte vuxen eller vatt?

Jag hoppas att jag skrivit lite om att leka med andra. För det har mina tankar rört sig kring ofta de senaste dagarna. Jag tror inte att jag är förtvivlat dålig på att leka, jag tror att det är något som jag gör som jag själv inte förstår som medför att jag inte har lekkamrater. (Eller att jag egentligen inte gillar människor. I hemlighet)

Har precis sett Magnus Betnér på femman. Han är ju som jag. Kanske mer vältalig, har mer timing och har övat sig på det. Men jag leker MB när jag träffar människor. Och humor har fasiken inte de här människorna jag träffar heller, precis som hans. Tror att det nästan är samma människor vi träffar faktiskt.

Åsså tänker jag på det där med hur det vore om man hade en vapendragare. Tänk så härligt Hasse måste ha haft det som hade Tage. Mia och Klara. Filip och Fredrik.

Bara enkönade par slår det mig sen. Ser på annat program, något barnprogramsliknande om rymden eller något. Där är det två killar och en tjej. Och sådana järngäng finns ju fler av. Doris och Knäckebröderna (fast de hade ju gärna fått träffa några andra än varandra att brainstorma tillsammans med) Magnus, Brasse och Eva. Och säker fler som jag kunde kommit på om jag varit mer allmänbildad.

Men jag vill ha en manlig vapendragare. Någon att skratta åt världen tillsammans med. Den där världen där alla är korrekta och där de aldrig förstår ironier. Som är så roligt. Som bara är roliga när man först måste genomskåda dem. Lite som sonen säger. Lättlurad. - Vet du brorsan, att jag följde med pappa ner i tvättstugan i dag! (Fast han stannade kvar och såg på Harrys hink med dinosaurier).
Men om man är ensam med en man för ofta så kanske man måste ha sex eller bli kär. (Eller så blir man omöjlig att para ihop med någon annan i kärlekslivet. Ingen riktig karl klarar ju av att hans kvinna står en annan man riktigt nära. Och kvinnor då? Jo, de klarar nog av att dela med sig lite... men då måste hon stå under henne i rang väl?)

Är det för det som det alltid måste finnas två killar om det är med en tjej? Ok, det är alla gånger bättre att ha två än att vara en av två! Så nu får jag söka efter två vapendragande män. Vars vapen inte faller av när jag skojar eller har ångest. Pah. Tror inte de männen finns.

Magnus iaf. - Jag skrattade stort åt din dotters fascination för 'poppen' och de rosaskjortades förfäran. Som om att peddosar skojade om det lite nonchalant på dagis. Och, kan man inte gå lite hårdare åt religiösa fanatiker? Det är ju genetiskt det där med om man tror stenhårt på något stendumt. Lättlurad med andra ord!

Har inte kunnat enas med mig själv om hur privat jag ska vara här. Vem ska få veta att Mina är jag? Två personer vet att jag är jag och det hämmar mig lite men kittlar ju samtidigt. Kan man förhålla sig till bloggandet som till fyllan.. att man inte riktigt behöver stå för det man säger under inverkan av alkohol eller nätspänning.

Fars dag. Bergmanfilm. Ernst gör nya ljud, äter med stora mellanrum, dreglar, sitter i hoppgungan och i barnstol vid bordet. Fyra månader och två dagar idag. Ljuvligt fluffig, sover nästan hela natten, somnar sju och vaknar åtta. Äter elva och fem eller sex. Vad han väger vet jag inte. Kanske sju, sju och ett halvt? Dålig på att gissa. Hur mycket ökar de på en månad de där små spädisarna.

Den här nivån skulle jag ligga på om jag visste att människor som jag träffar på dagis läser, om jag visste att syster läser, om att mamma läser. Tror att jag ska vara hemlig.. och kanske bli ännu hemligare, så försvinner jag en dag så vet ni. För att skriva det där, det utvecklar mig inte. Framåt, uppåt, större och bättre! Mot fyrtioåriga Mina, kazaaam!

Leka chef?

Besök igår av Klädmannen. En god vän sedan gymnasietiden som vi tyvärr inte har så mycket kontakt med som vi önskat. Han får en att känna igen känslan från en bra lek, precis när den skulle börja och något berättade omständigheterna för där leken skulle utspela sig. Det är en väldigt härlig känsla. Tyvärr så känner jag också att jag inte riktigt får vara med och leka fullt ut. Han väcker min inspirations- och kreationslusta men han talar samtidigt om för mig att han är den som ska planera leken. Och jag är nog också en planera-leken-typ. Passar inte riktigt bra på det sättet, han och jag. För jag vill vara med och bestämma, eller kanske bestämma mest. Men om jag kommer ihåg mig så förhåller jag mig mer passiv ihop med honom, och njuter. Ser leken gå, lite utanför mig, men det gör för det mesta inget. Njutbart.

Han är bliven chef på sitt jobb. Det får mig att fundera på att jag tänkt att det vore väldigt roligt att få testa sina chefsegenskaper. Jag har tänkt det i många många år. Men ju egentligen inte varit i en position där jag fått testa mina ledaregenskaper förrän på senare tid. Nu undrar jag om det kommer vara värt besväret? Jag vet ju att jag alltid tycker mest och högst.. eller att jag inbillar mig det i vart fall. Sen har jag svårt för att se i andras ögon hur de viker sig för min åsikt. För jag vill att de ska säga emot. Först. Sen ska jag få som jag vill.

I verkligheten så låter de mig få min vilja igenom och lämnar brasklappar med sitt kroppsspråk, så jag ska veta att jag får väl min vilja igenom, då. Men går det fel, då är det minsann inte deras fel. Frågar man om någon tycker annorlunda, eller försöker nyansera vad det är man tror att man vill så backar de bara. Som eremitkräftor in i sitt skal. Ditt fel. Inte vårt.

Jag som bara vill ha någon att leka med. Argumenteraleka. Diskussionsleka. Brainstormningsleka. Kunde kanske lika gärna börja dricka te och lösa världsproblemen tillsammans med Jonas igen istället för att bli chef. Min bäste lekkamrat innan Spargelmannen kom. Men med Jonas infann sig aldrig något allvar eller vardag. Det var bara tekvällar. Och problemlösning där jag fick vara leksam och vara bra på det.

Åhhh, så härligt trött jag är. Klockan är tjugo minuter över åtta på kvällen, barnen ligger i sina sängar och iaf en sover. Dagen har varit produktiv med utstädat badkar i badrummet, bortburen skräpkyl sen hyresgästen flyttade, städdag i föreningen och skrapning och spackling av väggen som revs ner mot uthyrningsdelen. Jag märker att jag har en bit kvar tills jag blir i samma skick och kondition som innan Ernst föddes. Så trött i kroppen!

Och där på given signal vaknade Ernst, tre minuter efter att de andra barnen blev tysta. Nu är klockan tjugo i nio och barnets far har fått ta över. Blev lite småsur över att bli störd. Tror det går att skylla på tröttheten, för dagen idag har verkligen varit en perfekt dag. En sådan dag som man inte skulle planera fram, men heller inte kan. En dag som man kommer minnas på sin ålders höst som "livet". Märkligt det där. Att man inte förbereder för fler sådana här dagar. Men det är väl i det tjusningen ligger antagligen. Barnen har lekt i harmoni med varandra, efter att först ha gjort en succéinsats på städdagen. Lillebror har fått vara med när storebror haft kompisar. Min gulliga barnkära kusin kom förbi när städdagen var slut och tog hand om vaken Ernst, som förstås modellbarnaktigt sovit i vagnen under lövkrattning och korvgrillning. Men känslan av att inte behöva avbryta det man påbörjar så kunde jag städa badrum och fixa dörrpost. Härligt att känna sig fixig.

Med tillfreds-känslan så kom också en fläkt av en föraning till djupare känslor för Ernst. Glad och sparkandes på skötbordet. Jag tänkte på alla kommentarer hans knubbiga näsa fick de första veckorna. Och ville gråta lite för att jag inte skyddat honom från de dumma människorna som sa något. (Har han inte lite stor näsa? Hade de andra en sådan där brottarnäsa också? Heh, vilket lustigt veck han har vid näsroten!)
Borde varit på din sida, Ernst och rutit åt dem. Dumma människor. Din näsa är perfekt!

Ernst

Nu ligger Ernst och sover djupt med öppen mun, vilar huvudet mot min vänstra underarm och gör så det krampar lite lagom när fingrarna rör sig över tangenterna. Han är helt liten, bara tre månader och sexkommasex kilo tung. Jag tittar och tittar och funderar över om jag kan nå in till hettan som jag vet gömmer sig därinne, den där speciella barnälskarvärmen. När smaken av den når in så kan man inte skydda sig, då vet man att en del av sig kommer dö på direkten om något vasst händer ens barn.

Jag vill, jag vill att den ska kleta sig fast i mig. Min kärlek till Ernst. Men, såklart så vill jag ju inte samtidigt. För det är ju jättehemskt när man älskar någon så att man måste dö.
Är det för att jag är medvetet motsträvig och iakttar mina känslor utifrån som de inte kommer över mig, eller är det en fördröjning för att jag är rädd för att bli en amningspsykotisk morsa, sådan som jag fnyser åt. Det vore det värsta som kunde hända, att jag skulle bli personlighetsförändrat kär och helt plötsligt vilja stanna hemma tills Ernst fyller fem "för att inte missa hans bästa år" och samtidigt se mitt eget jag utanför, som att jag mot min vilja satt i en glasbur och inte kunde komma loss. Ut till den vanliga jag. Den som kan och vill och orkar tänka på annat. För såg jag inte jaget utanför kunde jag ju inte lida, så då skulle det inte göra så mycket.

Har inte blivit förändrad förr, men det kanske kan ha hänt bättre människor/mammor än mig?

Och det är så patetiskt att jag blir arg nu. De där kvinnorna/människorna som innan de får barn tänker att de minsann inte ska deka ner sig och bli sådär sloppy-mammiga som en del kan bli. Och jag tänker i min inre monolog i argumentationen mot dem. Men, ugh. Man blir den man vill bli, ingen annan. Och själv är jag paniskt rädd för den där glasburen där nu-jag skymtar utanför.

Hur mycket jag än tänker . Och tänker på att jag känner. Och skriver om att jag tänker att jag tänker på att jag känner. Så känns det inte. Mer än att jag idag är lite, lite mer rädd för att det aldrig kommer hända.

Rädd därför att det inte finns en människa som kommer klara av att gå igenom ett barns uppväxt med sinnena i behåll utan den allomfattande, allsmakande, ångestframkallande avkommekärleken. Och vart tar jag vägen då, när jag måste fly?

Ouuuiii

Nu har jag gjort det. Kommit ut ur garderoben. Tvekar och funderar på om jag ska stänga sidan. Tänker på vad jag redan publicerat och undrar om jag ska köra min gängse taktik. Blunda och ignorera och bara köra på.

Tänker på tjejen som exploderade när hennes pojkvän fått reda på att hon varit otrogen via hennes blogg. "Läser du min blogg?, Det är ju som att tjuvläsa någons dagbok" hade hon sagt..

Borde vara en Klintbergare. Eller. Att det ÄR en Klintbergare är jag villig att spika fast. Hårt.

Bungyjump. Med ett stumt rep.

Älskade barn?

Vacker solig dag som tillbringades ihop med taggtrådinnan och den lockhårige som äntligen övertygats om att måndagar är en bra dag att vara hemma från dagis. På förslag från Taggen att måndagar är en mamma-lockigbarn-Ernst-dag tillägger den lockige: "och en tagge-dag". Inte för att han verkligen kallar henne för taggig, inte ens när hon inte hör på, men något maskerat måste hon ju heta. Speciellt när hon kallar mig för "invalidot" efter mina fyra månader till sängs i foglossningsbesvär. Misslyckad dag på öppna förskolan i närområdet. Känner mig fortfarande påverkad av ilskan jag känner gentemot sådana där imbecilla sociala katastrofer. Har tänkt på orsaken till varför jag blev så olustig och det hänger nog samman med att tantaloren som jobbar där var ogästvänlig mot MIN vän. Mot mig får människor vara dumma. Men inte mot mina vänner. Inte ens de taggiga vännerna som nog kan försvara sig själva.

Undrar om det är foglossningen som gör det lite svårt för mig att verkligen se Ernst. Eller om jag alltid varit såhär segstartad med de andra barnen? Jag tar utan tvekan hand om honom som man ska. Pussar och kramar på honom också. Blir inte arg eller irriterad när han skriker två timmar i sträck. Men. Det är något som saknas i känslorna. Som att om han försvann nu så skulle jag inte bli så förvånad. Jag inser inte just nu, i det läget jag befinner mig i, att han skulle bli saknad. Men jag förstår förstås att jag visst skulle det. Jag skulle gråta ögonen och hjärtat ur mig.

Varför känner jag inte så starkt? Borde man oroa sig över det snart?

Har också författat ett brev till föreningens medlemmar. För de sopsorterar inte som de ska. Gjorde inte jag heller ska jag ärligen säga, innan jag läste mitt arga brev och tänkte att det nog var bäst att jag gör som det står i brevet. Så nu är komposten igång och även att skölja-ur-mjölk-o-fil-paketen. Andra hemska sopor har vi faktiskt sorterat tidigare. Alldeles särskilt batterier. Vill skriva det här så att jag inte kan misstänkas för att vara en värsta sortens sopmarodör.

Kanske ska skriva om det lite imorgon, så det inte blir lika skrämmande.

Står med Ernst på skötbordet och ser att han plötsligt blivit lite rolig att umgås med. Tänker ändå med längtan på ettåringen som han kommer bli. Sandkakor och galonbyxor. Men han är fin nu, med röda byxor som går till armhålorna och snackig och glad. Tittar på hans små fötter och funderar på om jag ska göra ett litet fotavtryck. Hur gör man förresten handavtryck när de har så stark gripreflex?
När han är ett år kommer han börja på dagis. Vi har aldrig upplevt det där som många föräldrar har, heltidsjobb och regelbundna vanor med dagis från åtta till fem...eller ännu längre. Skulle man vänja sig om situationen blev sådan?

Jag tror att jag skulle känna mig som en dålig förälder om mina barn fick gå på dagis mellan halv åtta och halv sex. Men, min mamma, som var hemma med oss i långa tider, tror jag kände sig som en dålig mamma för att vi fick gå på dagis. Punkt liksom. Var går gränsen för det goda moderskapet? Är det att hämta liiiite tidigare än de allra flesta som räcker för att hålla ångesten stången, eller har man ett egenintresse av att hålla nere dagistiderna till just mellan nio och tre? Visst är man piggare om man bara är borta på dagligt förvärv under sex av dygnets timmar istället för tio, men är det verkligen det goda moderskapet? Fyra timmar om dagen? Varför inte i så fall lika gärna alla tio. Var går gränsen?

En juicy dag

Härligt regn och dis på höstarna väcker mina livsandar. Man är tillåten att hänga inomhus, göra inget. Så aktiv blir jag nog aldrig som när aktivitet inte krävs. Rensade lådor, möblerade om. Tvn i sovrummet. Kanske lite miss där. Man ska tydligen bara sova när man är i sin säng, inte göra massa andra saker. Som att titta på tv då. Andra saker får man nog göra.

I lådorna hittade jag gamla minnen. Som en femhundring fådd av mommen för fyra år sen, till jul. Och några dikter som jag skrev under kärleksruspåverkan till Spargelman. Kändes inte så roligt att förstå att min skrivkonst inte var så... känsloframkallande som jag hade önskat då. Men jag sparade dem ändå. Kanske mest för att jag ändå är lite ledsen för att jag under samma bläää-känsla slängt dikter och andra alster som tioåriga jag skapade. Jag kanske kan bli nostalgisk när jag är fyrtio...eller sjuttio ialla fall över det jag skrev som tjugoåring. Annars anser jag att man gör sig en tjänst om man gör sig kvitt från nostalgiska minnen. Eller, jag önskar jag ansåg det.

Hittade en bild på min pappa också. Från strax innan han dog. Saknar honom. Trots att han var jättedum och knepig. Och lite tycker jag att det är skönt att han inte längre är en pågående konflikt i vår familj. Men saknar honom gör jag ju.

Det är nästan märkligt. För man kan ju inte säga det till någon. Ja.. jag tycker det är lite skönt att pappa är död. Då tror de genast att man bara hatade.

Men det är bara för att det är lugnare. Nu.

Tio minuter?

Igår var det någon som frågade sig hur man skulle sammanfatta sitt liv om man bara fick tio minuter på sig. Jag är övertygad om att min berättelse skulle se helt olika ut från dag till dag. Så jag kanske är flera olika personer samtidigt då?

Jag tillverkades i Sumpan. Något med någon säng som gick sönder. Måste ha skett nattetid och varit en ganska rolig händelse för att vi barn skulle få höra om den. Saker som hände nattetid och under epoken när jag inte fanns mörkades gärna hemma. Kanske för att det var lite fult att "bli" med barn fortfarande, iaf om man kom från mörka skogen som mina föräldrar gjorde. Sen är jag ju faktiskt tillverkad före fri abort genomfördes. Kanske vill de inte att jag ska veta att jag inte var planerad. Eller så minns de bara sängen. Det enda som blev kvar liksom?

Mitt första tydliga minne som kan dateras är när vi hälsade på i huset som vi skulle köpa på Ekerö. Men jag minns inte mer än att vi skulle dit. Sen blandas minnena. Alla gånger jag gick uppför backen som jag i mitt inre kallar för höstbacken smälter ihop. Jag hade en liten väska packad när vi skulle till huset första gången. Den var röd. En kvinna bor i det lilla röda huset. Hon var konstnär och hade målat tavlor på insidan av skåpsluckorna. Luckorna hade sjögrästapeter på utsidan. Tavlorna var hösttavlor, föreställande björkar i gulnande och rodnande löv. Så första minnet är höstbacken, och den röda färgen och tavlorna. Som jag förstås inte borde minnas från just det här tillfället.

Nästa minne var när pappa knipsade upp staketet för att jag skulle kunna leka med Tvillingarna på tomten brevid. De som hade en elak storasyster som brukade spottas. Vi lekte alltid. Jag bestämde. Fick jag inte bestämma så gick jag hem. Jag uppfattade aldrig om han kommit överens med grannarnas föräldrar om staketet fick knipsas. Men jag minns att jag blev lite orolig. Ta sönder saker fick man ju inte!

Sen gick hösten, uppför backen och blev vinter, någonstans bakom huset, vid lillstugan. Såsmåningom blev vi modigare och vågade klättra upp på taket och hoppa ner i snön. T var med. Han som lekte med elaka storasystergrannen. Han var snygg. TvillingA blev kär i honom och jag tror han utnyttjade henne på något fult sätt. Men det förstod jag inte då. Hon var stolt över det på något sätt så jag blev nästan lite avundsjuk.

På andra sidan om oss bodde Sol-tanten och hennes Snickarman med två barn. Som Ljugar-A. Hon ljög alltid och hennes mamma trodde jämt på vad söta fina A sa. Alltså, hon var ju inte så söt och fin för någon annan. Bara för sin solariebrända mamma. Men jag tyckte mycket om när våra familjer träffades för att fira nyår, eller när de hade andra fester. Jag kände mig så trygg när det var fest. Det var varmt och alla var glada. Och så var det ofta något på tv vid sådana tillfällen. Hände inte så ofta. Dessutom fick man vara inne och leka. Det hände aldrig annars, bara vid fest och kanske någon gång i värsta höstrusket om man samtidigt växt ur galonbyxor/gummistövlar.

Det var roligt när familjerna hade fest, även fast jag var äldst och inte då direkt hade en lekkamrat. Ljugaren var min stackars systers designated bästis. Stackars, stackars syster. Ljugaren använde syster som lämpligt mobboffer i skolan och fick henne att känna sig lång och ful och klumpig. Fast hon var en prinsessa, lång och väldigt tjusig! Önskar jag hade vetat det och förstått det empatiskt. Ljugarn hade mer än gärna fått ta emot lite stryk.

Mellan våra hus låg en slänt ned mot gatan, motsatt höstbacken alltså. Här tändes valborgsmässoelden. Också i samförstånd med Ljugarbarnets familj. Tvillingarnas föräldrar var bohemer. Hade fula kläder. Bodde i ett fult hus. Städade sällan, om ens någonsin. Lite blyg och osäker mamma. Tolv år äldre än min mamma. Pappan såg i kors. Dessutom skaffade de höns. Och en tupp. Mina föräldrar ville inte umgås med dem. Jag älskade att vara där, men ärvde det nedlåtande gentemot dem hemifrån. Just det där med städningen hade mamma svårt att förlåta uteblivandet av. Åh så underbart jag hade tyckt det vore om mina föräldrar valt mina bästa vänners föräldrar som bästa-grannar istället. Men jag förstår ju idag att de inte kunde finnas mer olika människor. Och tyvärr så var mina föräldrar mer som soldyrkarmorsan och snickarmannen. Inte som Bohemmamman, som gått på konstfack och hade målat kroki. Vilket var ofattbart. Man fick måla av nakna kvinnor, vem ville det liksom? (Jag! Jag! Om jag bara vetat!)

Soldyrkan skedde året om för Ljugarmamman. Men hela somrarna minns jag hur hon låg på sin altan och smorde in sig i kokosnötsolja och stekte sig. Tvillingarnas föräldrar var mycket mer för utflykter och lät oss ofta gå ner och bada. De hade de roligaste badleksakerna. Traktordäcksslang och uppblåsbar solstol. Tror inte jag hade mer än hink och spade i något pedagogiskt syfte. Eller så bad jag aldrig om att få något annat. Sjön skymtade från vår höjd och grusvägen som ledde dit tog fem minuter att gå. Men vuxensällskap måste man ha och det erbjöd bohemerna.

Bilden som sitter fast är pappa Bohem som sitter i volkswagenbussen, på väg mot grönan eller gamla stan. Vi sitter bak och tuggar Toy. Mamma Bohem är inne, kvar hemma. Äter en marmeladsmörgås, marmeladen droppar på golvet och hon kliver i fläcken. Min mamma står inne i hallen i det gamla huset och säger att jag måste vara ute en liten stund till. Då slickar jag på fönsterblecket, precis vid ringklockan. Som tur är. Men det hjälper inte, får inte komma in. Fastän jag slickare en gång till. Det är frysgrader, sa jag det? Pappa är på jobbet. Kommer aldrig hem. Hans tallrik står ensam kvar på bordet. Han äter under tystnad. Han är farlig när han är hungrig. Men om man sitter helt tyst och väntar tills maten landat i magen så kanske, kanske får man diskutera något riktigt spännande. Som varför himlen är blå eller få höra om morbror Lennarts stora händer. Som är så stora att han kan greppa en LP-skiva.

De har fastnat i de här poserna. Lite som trollkarlsfotografierna i Harry-Potterböckerna, där den som är fotograferad kan röra sig i ramarna, gå på visit i andra foton och ibland prata. De här människorna befinner sig i en bok som jag läst för länge sedan. En bok som fortsätter få uppföljare på uppföljare, bara otrolig sällan numer. Och pappaboken har tagit slut. Något nytt kommer inte skrivas.

En liten läsare

Något har hänt. Jag outade min adress hit och det är jätteläskigt. För samtidigt som jag vill samtala med någon om mina innersta tankar så vill jag behålla dem för mig själv. Inte så mystiskt egentligen. Tror faktiskt att det mest är Jante på axeln som säger att jag inte får yppa att jag innerst inne tror att jag är någon. Jag skriver om vad jag tänker. Någon läser det jag skriver. Jag är avslöjad.

Taggtrådinnan är min läsare. Nu är hon i mitt huvud. Ihop med några andra små spöken. Känns det bra?

Söndag

Imorgon födelsedag.
Läste Majgull Axelssons krönika i dagens DN. Hon har levt i femtio år och mindes tillbaka sin barndom när tio år verkade vara en evighet och när hon insåg att hon förmodligen skulle leva i sju evigheter. Nu vid femtio så hade tiden bara rusat iväg och tio år såg hon inte längre som just en evighet, utan snarare som ett ögonblick. Så ser hon unga människor som hon nu ser tänker att just de kommer hejda tiden.

Jag tänkte så. Jag blev förvånad när jag fick rynkan och det grå hårstrået. Önskar inte stoppa tiden, önskar bara att jag kunde få superkraften att kunna hoppa mellan tidsåldrar. Jag vill ha fler insikter som hennes. Och kunna hoppa tillbaka till tioårsåldern för att se om den insikten kunde göra barndomen bättre, kunde få mig att leka mer intensivt, sluta längta så förbaskat till att bli vuxen.

Måndag

God natts sömn. Jag tror att det hjälper. Känner mig avgjort glad idag. Skriver tackkort, snart klar. Fast, förstås så saknades det några foton. Trots att jag tyckte jag beställde i överkant. Fint att man har fler vänner än vad man tänker sig.

Jag har i många år underlåtit att skicka julkort och tackkort. Tänker att det kanske gör att andra slutar skicka kort till mig. Jag vill inte ha vare sig tackkort eller julkort eller fasiken inte några födelsedagskort har jag tänkt. De påminner mig bara om alla kort jag själv inte skickat snarare än vad de bekräftar att någon tänker på mig med omtanke...

Jag HAR ju förstås TÄNKT skicka kort tidigare. När Seglarkillen döptes (jo, han döptes för att vi inte riktigt hajade att man kunde vägra) och hrm.. när lockhåret namngavs.. vi HADE korten hemma och TÄNKTE skicka dem. Gills det? Nops, det gör ju inte det. I flera månader tänkte jag, när jag lgått och lagt mig, att jag skulle skicka dem. När årsjubileet inträffade tänkte jag att man kanske kunde tacka lite sent på ett roligt sätt... Fast.. det gjorde jag ju inte då heller. Lite för att Spargelmannen inte tog tag i saken så gjorde jag det inte heller. Han hade för all del inte något dåligt samvete som påminde honom. Det var den där avsaknaden av dåligt samvete som jag tänkte uppnå med min vägra-skicka-kort-idé. OCH.. det fungerar rätt så väl, ända tills jag började bli lite blödig. Upptäckte att jag började bli rörd, glad, tacksam och lite.. mjuk i hjärtat när jag på senare tid fått kort. Åh, tänk.. hon/han tänker på mig och vill skicka mig en tanke! WOW!

Höststart och hemmafru

ErnstK är en för mig besvärlig bebis. Just nu undrar jag varför jag ville bli trebarnsmor för jag är alls inte bra på att vara hemma med små barn. Eller på att vara hemma, punkt. Fast, det kanske inte någon är?

Jag känner höstens puls närma sig: Starta om på nytt! Ett helt nytt kollegieblock! I år ska jag minsann skriva fint och noggrant! - och jag får inte vara med om höststarten. Jag är utanför gemenskapen och utanför det där lite lagom pressande pliktmässiga.
Jag ska vara hemma och ta hand om en människa som knappt kan le, än mindre prata. Bara kräkas, knorvla och bajsa förstås. Dessutom måste jag hämta den lockige på dagis och vara den som påminner seglarkillen om alla läxor, bråka om klarinettlektionerna och rumsstädning. Jag hade velat göra karriär och bli beundrad och tjänat pengar.

Jag vet i och för sig inte om jag hade varit särskilt bra på det heller när jag tänker efter. Och så vet jag att det här tillståndet går över på ett par veckor. Jippie, jag har faktiskt tre söner! Det är rätt kewlt många. Fast. Det är trist som attans att vara hemma. Även om taggtrådinnan snart är tillbaka. Rätt så integritetsstark väninna som fått en Skalman i juni, söt kille som sett attans smart ut sen han föddes.

Undrar varför andra ser så bra ut på vad de gör på utsidan och varför jag känner att jag måste avslöja min uselhet så den syns? Undrar om jag skulle kunna bli som DoktorW där ingen ångest märks, om det nu är så att alla har ångest men inte alla visar den? Den kanske blir mindra stark om man inte låtsas om den?

Nu minns jag nog att det brukar ge mig lite ångest det med, det där när terminen startar och semestern är slut och det är en läskigt lång tid innan nästa ledighet börjar... Men, saken är den att när jag styr över min egen tid så svänger jag mellan att inte få något gjort, dagen är en transportsträcka till kvällen när familjen kommer hem och sätter fart på mig utan att jag behöver medverka till igångsättningen och mellan att faktiskt få en hel massa gjort, men som inte uppmärksammas. Det går inte att skriva om det i något CV, renderar inte löneförhöjning, blir inte kvar i evighet för alla att betrakta. Hur fint städat mina garderober ev. var mellan åren 2007 och 2009 kommer ju inte att påverka världsalltet. Dagen efter mastodontjobb är utförda med glans här hemma är de ju osynliga och jag måste prestera med något nytt för att få känna mig lyckad den här dagen också.. Existensberättigande sysslor hemma?

Första, första

Smyger mig hit. Tänker inte tala om det för någon. Jag har så svårt att göra det som "alla" gör. I det här fallet bloggandet då. Sen inser jag att jag inte är ensam om det heller. Säkert finns det massvis med människor som inte bloggar för att "alla" gör det. Och de verkar precis som ickenikotinister ha det lite tristare.

Jag skulle bra gärna vilja ha en snus nu!

Andra dagen hemma med barn efter att verkligheten börjat. Lille ErnstK föddes nionde juli och fick igår en bäbissittmojäng av sin mer än på ett sätt ömma moder. Köpt på annons. Tack och lov för den, rådde verkligen bot på krokodillebarnets gnäll! Min rygg kommer nog aldrig hämta sig efter fyra månader till sängs. Trots att det skär som knivar när lille ErnstK ska lyftas upp ur den där bäbissittaren är det totalt värt det. Knorvelnivån minskade radikalt!

Under mina fyra månader till sängs har jag tillbringat mesta tiden vid en skärm. Jag trodde på sätt och vis att det höll hjärnan igång, men nu märker jag att förfallet har börjat. Även jag har åldrats och kommer att dö. Lite småpinsamt att inse att jag innerst inne trott att åldrande och död inte gällde mig. Ärligt talat kanske för att jag inte varit direkt rädd om livet och nog trott att antingen motorcykelolycka eller ångestdrivet självmord skulle hinna först. Men barnen gjorde mig lite rädd om livet. Vet inte om det är anledning att få en ångestattack till över eller om man ska vara tacksam. Jag tror nog på ångestattacken ändå, det var bra mycket skönare att vara orädd och orynkig.

Jag och sparrismannen diskuterade vår bekantskapskrets häromdagen. Finns inget härligare än att skvallra tillsammans med sin allre mest förtrogna! Mums! Jag gissade att det faktiskt existerar ångestbefriade människor. Spargel trodde inte det. Jag kom på att DoktorW var en trolig kandidat och sparrisen invänder inte mer än lite lamt.

Ska tänka lite mer på det här. Men, ErnstK kanske ska få bada lite så att han slutar lukta kräks..