sex och sånt som väcker tankarna

Jag skrev i förra inlägget en kort passus om porr. Min erfarenhet på området är mycket liten. Mitt första längre förhållande hade jag med en kille som konsumerade porr. Hans bror hade dessutom en flödig samling av porrfilm som gärna uppvisades i större sällskap.

Som femtonåring visste jag först inte vad jag skulle tycka. Men jag fylldes av obehag som jag inte kunde förklara. Dels att det ju faktiskt var pirrigt. Men dels någon form av äckel inför att min pojkvän skulle ha kvar de där bilderna i huvudet när vi... Nä. Kunde inte ens tänka klart den tanken. Så jag bad. Eller kanske sa åt. Ingen mer porr som jag får veta om.

Klart och slut.

Sen har jag velat ta reda på varför, och verkligen varför som porren gav mig sådana äckelkänslor. Bilderna från porrfilmerna jag tittade på då. Kyliga miljöer. Kvinnor som har attribut, nästan som clowner. Långa naglar. Blont stort hår och stora blanka bröst. Hon ligger på en sådan där bänk i gymet som man lyfter hantlar från. Han pumpar på henne. Kameran i hennes ansikte och på hennes kropp. Hon kråmar sig. Han är långt, långt ifrån henne, möts bara vid könen. Kyligt.

Jag tror idag att det jag såg var en kvinna som låtsasnjöt (ja.. man behöver inte vara einstein för det kanske nej...) att hon njöt på ett stiliserat vis. Precis som hennes attribut. Hennes utklädningskläder gjorde henne till symbolisk kvinna. Och hon njöt på ett symboliskt vis. Men jag tror att jag såg att hon låtsades. Och att de som var målgrupp för filmen inte faktiskt detekterade detta. Och alltså var filmen fullgod för dem.

Precis som att ungdomslitteratur var tillräckligt bra litteratur för mig när jag var tio. Men som jag nu identifierar som lättköpt blahablaha, behövdes bara typiska triggerpunkter. Barn. Hund. Skollov. Låååångt och tråkigt skollov. Vad skulle de göra? Öde hus.

Fler ord behövdes inte för att sätta igång leken och fantasin hos en när man var tio. Beskrivningen av miljön fick vara torftig. Händelserna behövde inte hänga ihop. Inte heller personteckningen hos de inblandade. Den gamle, vänlige, ur-rare mannen kunde i slutänden visa sig vara den galne mördaren utan att jag reagerade. För jag visste inte annat. Det mesta var ologiskt ändå. Jag kände inte människan mycket alls. Det var bara handlingen jag ville åt.

Så porren då var helt enkelt inte tillräckligt bra för att lura mig. Den var vad en Camilla-Läckberdeckare är för mig nu. Genomskinlig och tafflig.

Däremot så var jag inte tillräckligt erfaren för att veta säkert. Helt säkert. Att det inte var så det förväntades av mig att vara för att tjusa och behaga. Jag trodde inte det. Men säker var jag inte. Därav obehaget. Det jag kände inom mig och det jag såg. För man måste se bra porr för att kunna veta. Eller ha bra fantasi och önska sig den bra porren.