utvecklingsstörd, del 1

Sofforna står som ett U längs med gången. I varje soffa, ett speciellt gäng. Den första soffan närmast utgången, ett gäng där Anton regerar sitt harem. Anton doftar rakvatten av särskild sort. Den som gör henne mjuk i knäna. Sofia från Barn och Ungdom befinner sig alltid i den soffan. Nära Anton. Alldeles för nära tycker hon. Fast, hon vill egentligen inte ha Anton i den meningen "ha". Hon vill nog mest att Anton ska vilja ha henne mest av alla. Och kanske har hon lyckats. Sofia är rätt dum. Vem sätter en piercing genom ovansidan på handen? Tänk att sticka ner handen i jeansfickan med den där ringen som sticker ut ovanpå?

Till U-soffan kommer ibland också Karin. Som inte är direkt vanlig. Hon kommer från särskolan, men är i samma ålder som resten. Eftersom gänget som hör till soffa Två är ett väldigt snällt gäng så får Karin sitta där med dem. De känner sig inte hotade. Trots att hon klär sig något modevidrigt och är utvecklingsstörd. Pratar för högt. Har för lockigt hår och en käke som avslöjar hennes intelligensnivå. Karin.

En dag, en rast, är det inte sig likt i U:et. Ett par killar i skinnväst har slagit sig ner. De känner Anton på något vis. Men de saknar hans... rakvatten... Och. De har skinnvästar. Det är rätt ugly. Förmodligen fordonskillar tänker hon, medan hon är tyst och iakttar deras samspel. I den triaden är inte Anton störste tuppen. Hon ser att hans axlar blivit lite mindre och hans glimt i ögat är mer osäker. En Anton. En kille som går Barn. Som ska mäta sig mot det manligaste manliga. Fordons. Hon är glad att Teknisk smäller högst på manlighetsskalan. Hon är manligast. Både manligast med teknik och smart med matten. Ingen vinner arga-leken mot henne. Därför söker Anton lite skydd hos henne idag. Mot fordonskillarna. Hon beskyddar genom att iaktta, noga, noga. Vilket är nästan som arga leken i sig. Killarna tittar inte på henne. De driver lite mer och mer med Anton dock. Som för att utmana. Visa vilka män de är. Men de förlorar sin manlighetstävlan, mer ju intensivare hon betraktar dem.

Så kommer Karin. Från särskolan. Hon uppmärksammar inte skinnvästkillarna utan slår sig ner. Lite styltigt, men ändå med en självsäkerhet. Här brukar hon sitta. Hon är en del av Antons harem. Uppenbart förälskad och inte nertagen på jorden av de andra tjejerna. Ohotade som de känner sig för henne. Idag har Karin en röd collegetröja på. Collegetyg är helt ute. Texten gör reklam för något amerikanskt college. Virginia, står det, lite flagigt.

Karin har inte stor hejd på sina ord. Hon berättar om busschauffören imorse. Att han hade slutat snusa. Och att hennes mamma följde henne till bussen. Och att hon har nya skor. Loafers. Och vad de kostade.

Hon pratar alldeles för mycket. För mycket för att vara naivt och bara pladder i närheten av skinnvästsfordonare. De tystnar och bara lyssnar. Deras munnar är halvöppna, lite roade. Något litet fladder av ögonkontaktsutbyte syns i deras ögonvrår. - Va? Är hon på riktigt?
Anton är tyst. Hon är tyst. Men Karin fortsätter berätta om sin dag. Märker inte stämningsläget. Att mobbarblickarna är vända mot henne. Att de ser sig hotade av teknikertjejen och behöver upprätta sin manlighet. Överlägsenheten.

De tittar och lyssnar. Får Karin att veckla in sig, bli förtjust över den odelade uppmärksamheten. Utlämnande förtjust.

Då säger väst Ett. Hörrdu. Var går du i skola egentligen? Har aldrig sett dig här förut?
Karin svarar. Att hon går i den andra byggnaden. Men att hon äter i samma matsal som vi andra.
Skinnvästarna flinar mot varandra.
-Åh. Men. Du är alltså UTVECKLINGSSTÖRD! Jo, det förstod vi! Säger Tvåan då.

Sen tycker de att de har sagt nog, och lämnar det utvecklingsstörda U:et.

Kvar är Karin och två chockade väldoftande, normalbegåvade gymnasieelever. Som inte vet hur de ska kunna laga Karin igen. Smarta, men så dumma!
Karin som uppenbarligen inte hade en aning om att den andra byggnaden på skolans område var särskola. Eller att särskola betydde att man var underbegåvad om man gick i den. Men hon visste att det fanns dreglande utvecklingsstörda, sådana som inte kunde lära sig att läsa eller skriva. Som aldrig skulle flytta hemifrån.
Hon visste bara inte att hon var en av dem. Men där och då förstod hon. Och hon kom aldrig tillbaka till soffan.

djävligt arbetslös

Smått varm sal och många tysta människor i publiken. Piffig tant på scen med powerpointpresentation och handouts med minibilder från sagda ppp. Det luktar rädsla. Det känns som när man skulle ut och resa ensam när man var tolv. Eller. Jag känner förstås så fortfarande på resor till obekant område när jag inte vet exakt hur det ser ut dit jag ska eller om jag kommer hitta anslutningsbussen på den nya busstationen. Vibrerar i bröstkorgen och magen känns lite nervöst i olag. Och så är det något som spänner över halsen ut över framsidan av axlarna.

Möte på arbetsförmedlingen. För nyinskrivna.

Jag har haft som tröst tidigare att ingen har väl varit arbetslös från trettio till pension. Men sen jag läste aftonbladet någon gång där jag jobbade som personlig assistent när livet var nästan mer tröstlöst än som arbetslös. Där stod det om en kvinna som just gick i pension och aldrig hade haft ett normalt jobb. Trots att hon verkade och sade sig vara just normal.

Nu säger handläggaren som är den piffiga tanten på scen. Att det finns nya regler. Att arbetsgivaren slipper sin arbetsgivaravgift lika länge som den arbetslöse stått utanför arbetsmarknaden. Max fem år. Fast att det finns särskilda regler om man är över femtiofem. Då kan man få upp till tio år.

Det finns alltså människor som hunnit fylla femtiofem och varit arbetslösa i tio år då? Från förtifem. Jag är banne mig snart förtifem. Panik!

Sen informerar handläggaren om att det finns en särskild arbetsförmedling på arlanda. Och där finns det för närvarande massor med jobb. Så läser hon en lista på exempel. Kabinpersonal. Incheckningspersonal. Lastare. Truckförare.

Och lite rädd är jag för att fortsätta vara arbetslös. Så jag tänker mig genast in i situationen hur jag står där i incheckningsdisken och har en liten hatt på svaj och vit halsduk knuten om halsen. Eller. Hur jag råddar bagage på bandet. Det kanske skulle betala mina studieskulder bättre än på medicinföretaget?

Sen ska tydligen Max hamburgare starta nytt här vid nya E4an. De söker massor med människor. Om man kan tänka sig jobba där, tillägger handledaren. Klart man kan. Jag kan jobba var som helst.

Tänker jag när jag sitter där och är lite rädd.

önskelista

Är övertygad om att det man önskar sig slår in. Alldeles särskilt sådana önskningar som har med ens personliga utveckling att göra. Så dagens önskning är att jag vore mindre navelpetande och inåtskådande. Att jag bara gjorde. Slutar tänka på varför heeela tiden. För det handikappar mig.

Det har blivit lite mindre sådant de senaste tio åren. Ska bli spännande att se hur jag är när jag är femtio!

dubbla liv

Det ena livet som jag lever. Det går på. Tre barn och en Spargelman. Handlar och tvättar gör han och städar och viker tvätten gör jag. Elvaåringen läser läxor och fyraåringen får kvällssaga och sång. Ernst ammas på kvällen och somnar fint i sängen. Vi tittar på film. Ofta tv-serier i maraton så det känns som film. Vi surfar från varsin dator. Vi läser och han forskar och jag virkar. Köket är väl för det mesta inte städat. Och det står inte så sällan kvar lite porslin från middagen på bordet. Ernst vaknar på natten och jag försöker nappa honom till sömns. Spargel går upp på morgonen och sköter alla barnens morgon. Påminner om jympakläder, friluftsdagar och fixar matsäck. Tar fyraåring till dagis efter att han väckt mig. Och druckit en mer usel espresso än den till lunch, den som jag brukar göra. För efter en förhoppningsvis stilla kvart när jag läser tidning så äter Ernst sin morgongröt och vi går på promenad. Sen har jag min gyllene timme. Klockan elva. Sen kommer Spargel hem på lunch och vi äter yoghurt med All brans. Och dricker kaffe.

Det här stilla livet tickar på. Det är variationer förstås. Fredag är det vin till maten. Och ibland får jag ångest, som nu när jag är arbetslös. Då blir inte den gyllene timmen ens gul. Utan mer ärtsoppa. Klafs. Klafs. Den sjunger: 'Arbetslös oduglig. Kan inte ens pyssla lite kul, eller ens vara nyttig'. Klafs, klafs.

Men. I stort sett som ovan. Trevligt och puttrigt. Inslag av fint som att hela tiden känna sig sedd och erkänd av Spargel. Och inslag av att känna sig galet fast ibland. Maaaaammmmmma! Någon som vill ha något av mig och från mig. Vad vill jag? Jag vill läsa tidningen.

Det dubbla livet går dock där under ytan. Visar sig aldrig. Utan löper med. Går med mig till bilen och ned i källaren för att ställa in en kartong. Ut med Ernst på promenad och till fyraåringens dagis klockan tre. På julaftnar och sommarlov. Där ligger det andra livet och bara finns. Som ett hot om våld.
När som helst skulle det kunna komma upp, det där andra livet. Bojorna som jag upplever skulle kunna kastas. Spargel kunna vältas åt sidan och jag skulle plötsligt kunna springa så långt bort att ingen hann i kapp. Jag kan få göra allt jag bara orkar drömma fram. Livet som jag känner det kan plötsligt nu, eller nu, få en annan vändning. Och den framtid som jag ser ligger framför mig medan vardagen pågår. Den där extrapoleringen av linjen. Min pension och min ålderdom med Spargel. Bara borta och nya tomma framtidsdagböcker. Kanske lovande om något som inte känns som bojor.

Och när som helst kan någon dö. Nu eller nu. Och banklån och semesterplaner och kartonger i källaren. Vet man då inget om. Så livet går på rutin och jag blir fången ibland. Ska det bara vara såhär? Fanns det inte något mer?
Tittar ner och ser alternativa tiden under golvet. Spegelvärlden. Och jag väljer att vara här och nu. I mitt futtiga arbetslösa bojmammeliv. Med min ärtsoppetimme. Jag väljer det här, jag vill det här. Snälla. Låt ingen dö.

energisk eller hypoman söker arbete!

Känner mig verkligen i gasen! Första verkliga arbetslösa dagen har passerats. Och flera verksamhetsplaner utvecklats. Skrotat en del också. Som det där med pensionärspark. -park, alltså. Det skulle vara en park där man kunde vara hela dagarna om man så ville. Så bänkarna skulle vara uppvärmda. Det skulle finnas tak. Boulebanan var självskriven. Och schackpjäser, sådär stora så att de blir substitut för barnbarnen. Som aldrig är där man ställer dem. Där tog fantasin slut litegrann. Och sen insåg jag att själva inkomstdelen och den del där jag är social med de jag tjänar pengar på inte riktigt fanns i något naturligt inslag.

Sen så tänkte jag lite att man kanske skulle starta prylföretag i staden där jag bor. Läckra disajnsaker second hand. För det är ju roligt att botanisera på Myrornas och på Röda Korset. Men det vore ju störtroligt om träffprocenten på saker man faktiskt ville ha var lite större. Och rätt så perfekt egentligen. Man får först köpa fina saker, förhoppningsvis till ett bra pris. Sen inbilla sig att man äger de här fina sakerna. Men. Man har de i sitt extravardagsrum, bara så länge. Och så kommer människor till en och beundrar ens fina vardagsrum och alla de härliga orangea melaminplastäggkopparna och säger oooh, och aaah och en såååån! Så får man prata lite om sakerna. Och så får man sätta känslomässiga priser på dem också. Alltså. Inte bara prissättning utifrån vad man tycker och känner för själva saken. Utan för personen som ska köpa. En oestetisk, uppenbart klumpig människa, som kommer sätta sig och ha sönder äggkoppen från sextiotalet. Där blir det dyrare. Och kommer kunder som min uppenbarelse till vän, Rara I in. Då måste det bli rabatt! Maktutövning igen. Dold sådan!
Sen insåg jag att förutom att det inte skulle bli bättre pengar på det här än vad det skulle bli på att städa korridorerna på medicinföretaget. Så skulle det betyda att jag var tvungen att jobba helg. Och efter halv fem på eftermiddagen. Jo, och den lilla lilla detaljen att vår stad hade en sådan butik för några år sen. Som var väldigt fin. Med bra saker. Och en trevlig internetsida som var välskött och uppdaterad. Och ändå nu nedlagd. Kanske för att jag på den tiden var bara student och inte ens hade mina höga a-kasseinkomster att slänga på dem.

Den tredje planen är ju som tidigare skrivits om, att man skulle vara folks konsumentombud. Sa jag att vi har lån på under tre procent? Ok. De är bundna, och bands innan höjningarna. Men det var himla bra femårsränta, och jag spelade ut bankerna totalt. Shupp, shupp bara. Trots att jag inte hade fast jobb och min man var stackars doktorand. Med utbildningsbidrag. Shupp, shupp. Karatekonsumentombud.

Har jag några vänners ekonomi som jag kan få öva mig på? Jag har faktiskt erbjudit någon. Men någonstans satt det fast för dem. De kanske skämdes inför mig istället.. och då kan jag ju omöjligt hjälpa. Har ju faktiskt när jag tänker på det kompisar, doktor W, tidigare omnämnd som utan innehavare av ångest. Som inte lämnar tillbaka klädespersedlar som inte passar. Alltså, inte utprovade i affär mer än till ögonmått. Provade hemkommen. Och passar de inte så lämnas de ofta inte tillbaka. Av någon form av .. ja.. vad? För mycket pengar kanske? Har erbjudit mig att byta eller återlämna här. Som lite personlig shoppare. För det plågar mig att se människor hälla pengar i sjön. Skulle plåga mig mindre om jag kunde få pengarna istället faktiskt. Eller? Så faller det på det. Att jag säkert inte ens kommer kunna ta betalt.

Kan inte någon bara anställa mig då? Shupp, shupp!

den som spar hon har billigare byxor kvar

Jag skäms inte för att jag är sparsam. Jag samlar ännu inte burkar ur papperskorgar på stan. Men hade nog gjort det om det inte funnits annat kladd och illalukt. Och kanske om bakterier inte fanns, för jag har viss respekt för baciller.

Byxor inköpta på klädkedja. Rätt så dyra för att vara jag. Som tycker att byxor ska kosta trehundra ungefär. De här kostade fyrahundrafemtio.
Tur in i samma butik efter tio dagar och rea har startat. Byxorna kostar nu mindre än hälften. Men är använda och faktiskt till och med på vid tillfället. Kvittot i plånboken är med och säger öppet köp i trettio dagar.
Nu kunde jag ha köpt ett par nya för tvåhundra och en dag senare gått tillbaka med de nyinköpta byxorna men med det gamla kvittot och lämnat tillbaka oanvända byxor för fyrahundrafemtio. Men det är ju lite jobbigt. Så inte bara sparsam med pengar, utan även med tid. Så fångar jag ett biträde och säger hur man ju kan göra.
Hon bligar dumt.
Jag får berätta igen. Jag har köpt byxor, de hääär (pekar) och nu vill jag ha mellanskillnaden till reapriset eftersom det är inom ramen för öppet köp.

- Nä, men de där byxorna har du ju använt.
- Ja, men om jag handlar nya och lämnar tillbaka dem med gamla kvittot så märker ju ingen någon skillnad. Bara det att jag får jobba och du får jobba mer med återköp och hela rasket. Eller hur?

Ok. Det tog faktiskt några varv till och några expediter mer som skulle blandas in. Och här hade ju den som var lagd för pinsamheter kanske backat. Kanske det är så att man enkelt kunnat förutse situationen. Och bara genom att förstå att tre expediter och fyra eller fem kunder skulle få höra hela meningsutbytet så hade man inte ens kommit på tanken att spara tvåhundrafemtio kronor. För det hade det inte varit värt för skämspersoner.

Jag fick dem att förstå att jag skulle få pengar. Men expediten som inte gillar att jag out-smartat henne. Tilläger: "Nästa gång, bara göööör."
Fyra år senare känner jag att jag vill svara henne. För då stod jag svarslös.
-Ja, det här tog nog mer tid ändå.

Att spara pengar är en livsstil. Den kräver att man har tid och att man inte är lättgenerad. Och att man har maktbehov som man sällan får utlopp för annars. Så. Jag lovar att när jag är företags-VD (eller vice VD då). Då ska jag inte genera min omgivning med byxbyten.
Har förmodligen anställt någon som gör det åt mig.

Nu idag är jag dock arbetslös igen och inte längre föräldraledig. Så. Dagens affärsidé är att returnera kläder till butiker, ringa till myndigheter, säga sanningsord till vald person eller annan instans och att förhandla bankräntor åt andra. För det finns de som inte klarar sådant lika bra som jag gör. Tur att jag är bra på något! Synd att det inte är mer lukrativt och mindre pinsamt. Vad hade jag gjort om jag upptäckt att jag hade haft en fallenhet för att hämta fritidshusens bajstunnor?

Inte skämts!

vardagens kaffe

Så har mamma åkt hem. Och det är lördag och kaffemaskinen är åter. Om jag inte har berättat förr om kaffemaskinen så kan jag säga att det är vår förra bil. Alltså, pengarna vi fick för den plus lite till gick vi och köpte en helt onödig kaffemaskin till för. Hade jag inte haft barn hade jag aldrig någonsin lagt pengar på sådan onöda. Då hade jag tyckt att pengarna kunnat förbrukas på kafé istället.

Men. Med barn så blir datorn, soffan, själva tv-skärmen och boendeutrymmet så vansinnigt mycket mer viktigt. För det är där man är fotbojad. Hemma. Och då faller också kaffedrickande och matätande in under kategorin: vad man kan göra hemma som ändå är lyxigt.

Hade jag inte haft några barn hade min lägenhet varit pytteliten, legat under takåsarna i en större stad och mer centralt. Pytteliten hade den bara varit för att jag antar att jag ännu mindre än nu hade haft något ordentligt jobb och alltså inte haft råd med mer än så. Den hade dock gärna fått varit jättestor istället, hade funkat.

Min tid hade jag tillbringat med att vara ute på krogen, ute på stan och träffat vänner, och på mitt kanske-jobb. För det är ju ändå rimligt att anta att om jag inte fått en massa barn så hade jag nog hunnit bli så uttråkad by now att jag inte kunnat undvika ett jobb. Om det nu är anledningen till min arbetslöshet. Vilket jag tvivlar på.. men det kanske ser ut så utifrån.

Jag hade varit på bio ofta, ofta. Och jag hade gått en massa kvällskurser. Målning. Gjutning. Mer keramik. Sykurser, mönsterkonstruktion. Teckning. Dans kanske. Fast jag har inte stor talang för det. Och, jo. jag hade förstås gått på körsång.

Nu så tillbringas dagarna med att hålla barnen igång. Nöjda, mätta, läxlästa, rena, sagade, pussade, lekta och sjungna och lagda. Sen finns det nästan bara film.

För även om man pratar med varann och läser böcker och har vänner över på middag. Så är tiden så oändlig i hemmet. När pengarna inte räcker till alla kurser och när den man helst faktiskt vill umgås med bor under samma tak. Film. Mat och Kaffe.
Gott kaffe! Om än lite dyrt.

Kaffemaskinen inhandlades strax före nyårsafton. Och många timmar lades ned på att trimma in den. Lära sig mala bönor rätt, tampa rätt och att värma mjölk rätt. Efter en påse bönor och en handgriplig modifikation av kaffekvarnen och åtskilliga borthällda äckelespresso. Så blev creman perfekt. Mängden lagom i förhållande till tiden och kaffegommen tillfreds! Men. Mjölken. Den smakade kemiindustri efter skumning. Liter med vatten kördes igenom. Ingen skillnad.

Två veckor efter ankomst fick den alltså återlevereras till inköpsstället. Termoblocket var dåligt rengjort från fabriken visade det sig.

Frågar sig hur i h-vete. Kan man få köpa en ny sak som är fel på från början. Och vara den som måste transportera maskinen åter till butik och sen hämta och bära upp för alla trappor? Dessutom tog det dryga två veckor.

Lång väntan på kaffet.
Och nu har jag glömt precis vilken tamp-kraft man skulle anlägga och hur finmalt kaffet skulle vara. Måste börja om från början. Men ler lite inombords. Nu är familjen samlad. Alla sju. De jag helst umgås med.

Saknar bara en vingård!

om kritik

Idag kommer mamma hit. Ikväll. Jag orkar inte hetsa upp mig över det, som jag brukar. I vanliga fall skulle jag börjat dagen med att tänka att jag inte skulle städa, inte göra mig till. Sen skulle jag börja höra hennes röst invändigt. Rösten som kommenterar. "Va, har ni pepparkaret hääär?" "Men, städar aldrig spargel i köksskåpen?, ni vet väl att man kan få mjölmonster om man inte tar bort gamla smulor i köksskåpen? Skulle det inte vara mer praktiskt om man ställde tallrikarna i det hääär skåpet istället?" Ne, det sista skulle hon inte säga. Hon skulle bara flytta tallrikarna. "Rensar du aldrig barnens strumplådor?"

Och sen skulle jag städa överallt där jag hörde hennes röst kommentera. Och känna panik över att duschdraperiet inte hanns med att tvätta innan. Skulle bli svettigare och svettigare. Och mer och mer irriterad. Gå omkring och morra: "meh, vad ska jag bry mig om vad hon tycker, och säger hon något om det häääär, då ska jag verkligen fräsa ifrån!! grrrrr!" Så går jag och laddar. Skriver försvarstal över de kladdiga fönstren. Och över alla sladdar på golvet.

Förstås. Så säger mamma inte så ofta något om de här sakerna som jag försvarstalat mig varm inombords. Sen, när hon kommer. Hon säger något helt nytt, oväntat. Så jag blir paff och svarslös. Och gör henne till viljes. Mot min vilja. Och har något nytt att ruva över inför nästa gång.

De här kommentarerna som människor slänger ur sig. Och säkert jag också! Det är det värsta! Har en vän som en gång kommenterade att tekannan såg lite ingrott teig ut. "Diskar ni aldrig den här?" frågade hon. Och jag känner obehag bara jag tänker på henne nu. Jag laddar inför våra möten nästan som inför mammaankomst. Och en del av mig vill faktiskt säga upp kontakten, för att hon är så skräckinjagande i mitt huvud.

Svärmor kritiserar en annan sida. Den som har med mitt utseende att göra. Svärmor är fantastisk på massor av plan. Hennes välvilja överskrider vilken annan människas välvilja som helst. Hon är bara klumpig.
Jag har färgat håret. Svärmor tittar förbi, ser den nya hårfärgen och ber mig snurra så hon får se. Säger: Njaa. Jag tycker nog det var finare förr. Oombedd.
Det är kallt ute, vi ska alla gå på spontan promenad, hemifrån dem. Jag undrar om hon har en tröja som jag kan låna. Hon tittar, tvekar, tänker. Går så och hämtar en tröja. Lämnar över den och säger: "Jag hoppas du kan ha den här. Svärfar hade den när han jobbade i det militära."
Svärfar är 185cm och väger sällan under hundra. Tröjan går ner på halva låren och ärmarna går utanför händerna. Men, det är som att hon inte ser det. För jag är ju tjock.

Det här handlar förstås om kritik. Jag har övat mig på att kunna ta emot kritik. Jag kritiserar mig själv ständigt för att verkligen öva mig på det. Mamma har nämligen sagt att jag är mycket dålig på att ta emot kritik. Och jag hade just då inget försvarstal. Så jag tänker ofta på det. Och övar mig. Men. Jag kan inte. Inte om städning. Och inte om mitt utseende i alla fall. Säkert heller inte inom fler områden...

Men. Idag har jag inte städat. Och jag har inte heller försvartalat och jagat upp mig. Men nu när jag skriver det här, knappt två timmar innan mamma ska komma. Så känner jag mig ändå lite nervös. Men jag har inte städat! Jag ser det som en seger. Inte över mamma.
Jag vann över ångesten.

värdet av rutiner. Och en syster

När man får rutiner så får man tid till att göra saker. Jag vet numer att mellan tio och tolv-halv ett så sover han. En timme använder jag till promenad. En timme till att sy. Den borde användas till att städa. Men sådant trivialt struntar jag i. Har ändå inget umgänge.

Resultaten av höstens och vårens fina rutiner:

Gardintygskimono. Mönster från ikea. Ja. Tyget också.


Här tänkte jag hålla Ernst hemlig. Eftersom han nu ser ut som en präst i den något misslyckade knappslån. Men det var min första knappslå. Eller, egentligen den andra... tekniskt sett..


Ernst behövde inte vara hemlig. För här har han en ursnygg overall med mönster från Mjuka tyger av Åsa Lennartsson. Halskragen är inte färdig ännu, men jag ville prova benlängd. Han kräktes förstås ned den det första han gjorde.



Det här är lite fuskigt att ha med under den här rubriken, för den är inte gjord under influenser av några som helst rutiner. Den blev färdig enkomt för äldste sonens nästan-kusins ankomst här i november. HB, född på Elisabetdagen. Eller dagen efter, eller något sådant.



Har också blivit lite retro-avundsjuk på alla människor som har haft sina föräldrar i stan när de själva fått barn. Jag har inte förstått hur mycket nytta man kan ha av en nära släkting, en sådan där som man faktiskt får fråga hur mycket som helst om barnvakt utan att behöva skämmas. Eller. Jo. Jag kanske förstod förut också. Men då tyckte jag att nyttan inte översteg det besvärliga i att också vara någon annans nära släkting... som då fick frågas om ditten och datten. Och som man dessutom var tvungen att umgås med, även fast det fanns roligare saker att göra den helgen. Ett barn är heller inte lite krävande som tre. Det blir mer pussligt att kunna hjälpa sina barn med allt som de behöver när man inte kan ta alla med sig överallt och alltid. Att handla skor till äldste barnet är ingen hit tillsammans med de andra två. Det är heller inte lätt att gå till frisören. Då har man sin syster. Som dessutom är helt underbar att umgås med!

Nu har jag saxat bort bilden på mig här i kortare hår. Men att håret blev kortare kan jag tacka syrrans barnvaktarkonster för! Bilden är ju dum att ha uppe på sidan om man vill vara lite lagom hemlig. Så nu är det bara de tre sönerna som kan avslöja mig =)

mer privat..

Det finns en sällsam förtjusning i att läsa om andras liv. Ju mer ingående desto intressantare. Läste Zweigbergks kom-i-gång-vad det nu är på dn.se för första gången. Som vanligt postas ju senast inlägget överst. Där kom det fram mellan frukostvane-träningsrutte-och jag är så blek och glåmig-raderna att hon träffat en man och var nykär. Han hade barn och så har hon. Så upptäckte jag att jag fortsatte vilja läsa mer bara för att ta reda på: hur de träffats, hur gamla barn hon har och hur länge hon varit singel och kanske en liten förhoppning om att få reda på varför hon och den förre slutade. Var det barnens far månne? Och hur har de löst vårdnadsfrågan. Är det krångligt??

Och det här om en person som jag inte vet vem det är. Alltså, jag har sett hennes namn någon gång, men jag vet inget om henne. Och det hade kunnat vara vem som helst. Jag hade ändå velat veta de här sakerna.

Jag har läst en del om, och tänkt lite på 'privat' kontra 'personlig' de senaste dagarna. Framförallt igångsatt av Mammanns blog (hon skriver om sin AC/DC-pojke, ADHD alltså, och det är en fantastiskt härlig blog) kanske för att den gör just den här avvägningen mellan personlig och privat på ett väldigt bra sätt. Man får veta massor om att ha ADHD och om hur det kan vara för familjen. Men varför är den bloggen personlig och inte privat då?

Jag vill nog inte att min son ska bli dagisbarn på dagiset där min granne arbetar. Lite för att hon är förälder i den andre sonens klass. Och det är inte för att hon så ofta är här hemma hos mig i privata angelägenheter, eller för att jag vill att hon ska vara här av den anledningen och att ett dagisfrökenskap skulle hindra den utvecklingen. Det är något med sammanblandingen av situationer. Att här hemma så vill jag få vara ett nut case. Jag vill sitta i styrelsen för bostadsrättsföreningen och ha en massa ibland övertydliga och starka åsikter om vad man bör och inte bör göra. Men jag vill inte att det ska tas in i dagissfären. Att hon är lite arg för att jag inte tycker som hon i föreningsfrågor och så behöver jag misstänka sen att hon låter det gå ut över något annat som händer på dagis, om något, ett eller annat, där hennes makt är stor.

Eftersom vi bor på en studieort och har haft stort umgänge så har jag också befunnit mig i situationen av att råka på en läkarstudent, som jag vet vem det är på det lite mer privata planet, när jag sökte vård för någon liten struntsak på vårdcentralen. Hon frågade förstås om jag var bekväm med att hon tog emot mig. Och det trodde jag att jag var. Men det är nu sju år sen och jag har fortfarande lite svårt att mer än hälsa på henne om vi stöter ihop. För där blev det mer privat än vad jag orkade med. Tror det handlade om öronsmärtor. Mer pinsamt än vad man kunnat tro!

Själv så har jag så länge varit helt och fullt och på riktigt övertygad om att jag är absolut genomskinlig. Att alla mina tankar syns på mig om de nu inte står skrivna i pannan rent utav. Fritt för alla att läsa. Så tycker jag att någon är en stor skit. Ja, då tror jag att alla andra vet att jag tycker så. Om jag då inte säger det rent ut med ord.. vid tillfälle alltså. jag är inte elak eller för det mesta ingen tvångsmässig sanninssägare... eller om jag kanske bedrar med mitt agerande. Kanske bjuder på en kaka ur lunchlådan eller frågar artigt hur dagen har varit. Då känner jag mig som en bedragare. En som bedrar när alla andra tittar på och ser bedrägeriet. Som sen också får gå och vänta på att bli avslöjad.. Läskigt!

Att lyckas bli privat med någon är heller inte lätt. Det ska tas från stadiet när man gillar varandra. Till ett meningsfullt utbyte av tankar. Föreställer jag mig i vart fall. Det blir sällan så. Jag har nämligen iakttagit hur andra gör när de är vänner. De säger saker till varandra som för mig är hisnande privata. Så jag har försökt att säga saker som jag tänker på till andra. Oftast efter sisådär tio års vänskap. Men någon gång på försök redan efter bara ett år. Mindre lyckat försök. Gör att jag avhåller mig för det mesta numer.

För om jag berättar vad jag tänker på så reagerar de med. Asgarv. Faaan, Mina, vad du tänker snett! Och vilka mysko saker! Eller: Tystnad. Jaaa.. så kanske det kan vara också. Inget mer.
Så jag säger för det mesta inget. För jag känner mig lurad. De visste ju vem jag var redan innan. Väl?

Idag så väljer jag att säga det jag tänker på, det som är viktigt för mig att få ventilera. Men jag bryr mig inte så mycket om hur det tas emot. Någon dag så träffar jag nog en människa som skrattar på rätt sätt och som är med och leker. Sen ger jag inte allt av mig själv heller.

Kanske det som är att inte vara för privat?