dubbla liv

Det ena livet som jag lever. Det går på. Tre barn och en Spargelman. Handlar och tvättar gör han och städar och viker tvätten gör jag. Elvaåringen läser läxor och fyraåringen får kvällssaga och sång. Ernst ammas på kvällen och somnar fint i sängen. Vi tittar på film. Ofta tv-serier i maraton så det känns som film. Vi surfar från varsin dator. Vi läser och han forskar och jag virkar. Köket är väl för det mesta inte städat. Och det står inte så sällan kvar lite porslin från middagen på bordet. Ernst vaknar på natten och jag försöker nappa honom till sömns. Spargel går upp på morgonen och sköter alla barnens morgon. Påminner om jympakläder, friluftsdagar och fixar matsäck. Tar fyraåring till dagis efter att han väckt mig. Och druckit en mer usel espresso än den till lunch, den som jag brukar göra. För efter en förhoppningsvis stilla kvart när jag läser tidning så äter Ernst sin morgongröt och vi går på promenad. Sen har jag min gyllene timme. Klockan elva. Sen kommer Spargel hem på lunch och vi äter yoghurt med All brans. Och dricker kaffe.

Det här stilla livet tickar på. Det är variationer förstås. Fredag är det vin till maten. Och ibland får jag ångest, som nu när jag är arbetslös. Då blir inte den gyllene timmen ens gul. Utan mer ärtsoppa. Klafs. Klafs. Den sjunger: 'Arbetslös oduglig. Kan inte ens pyssla lite kul, eller ens vara nyttig'. Klafs, klafs.

Men. I stort sett som ovan. Trevligt och puttrigt. Inslag av fint som att hela tiden känna sig sedd och erkänd av Spargel. Och inslag av att känna sig galet fast ibland. Maaaaammmmmma! Någon som vill ha något av mig och från mig. Vad vill jag? Jag vill läsa tidningen.

Det dubbla livet går dock där under ytan. Visar sig aldrig. Utan löper med. Går med mig till bilen och ned i källaren för att ställa in en kartong. Ut med Ernst på promenad och till fyraåringens dagis klockan tre. På julaftnar och sommarlov. Där ligger det andra livet och bara finns. Som ett hot om våld.
När som helst skulle det kunna komma upp, det där andra livet. Bojorna som jag upplever skulle kunna kastas. Spargel kunna vältas åt sidan och jag skulle plötsligt kunna springa så långt bort att ingen hann i kapp. Jag kan få göra allt jag bara orkar drömma fram. Livet som jag känner det kan plötsligt nu, eller nu, få en annan vändning. Och den framtid som jag ser ligger framför mig medan vardagen pågår. Den där extrapoleringen av linjen. Min pension och min ålderdom med Spargel. Bara borta och nya tomma framtidsdagböcker. Kanske lovande om något som inte känns som bojor.

Och när som helst kan någon dö. Nu eller nu. Och banklån och semesterplaner och kartonger i källaren. Vet man då inget om. Så livet går på rutin och jag blir fången ibland. Ska det bara vara såhär? Fanns det inte något mer?
Tittar ner och ser alternativa tiden under golvet. Spegelvärlden. Och jag väljer att vara här och nu. I mitt futtiga arbetslösa bojmammeliv. Med min ärtsoppetimme. Jag väljer det här, jag vill det här. Snälla. Låt ingen dö.