det går runt. om igen.

Den maskerade som jag nämnde igår hade förstås en egen blogg. Inget är nytt på internet. Det här inlägget var ju suveränt av Isabella Lund!

Bra sagt och formulerat. Det har varit åt det hållet mina tankar gått.

Men. Jag vet hur det är att inte tycka som "alla" andra göra. Att vara lite olik. Eller kanske bara att känna sig olik. Det är en sorg i sig. Även om det som skiljer en åt inte är ansett som hemskt, såsom prostitution är ansett som hemskt just. Jag tror att det är en allmänmänsklig känsla. Att vilja vara "vanlig". Har jag fel?

Kan man verkligen bortse från att så många människor tycker att man är avvikande och konstig och hemsk och kanske äcklig? Har man inte synen på sig själv där i djupet att de har rätt? Om inte. Hur upprätthåller man den korrekta känslan av att man har rätt. Varje dag. Även de mörka och tvivlande dagarna?

Jag vet att jag mår bättre för varje år som går. Ju fler människor jag möter och lär känna, ju mer "normal" blir jag. Variansen blir större. Men jag har fortfarande svårt att helt hålla balansen när det stora flertalet i en liten grupp anser att de har rätt och jag har fel. Eller när de tycker att jag är konstig. Även om jag ändå nästan vet att jag har rätt och känner att jag har rätt och de jag litar på säger att jag har rätt. Så snubblar jag till lite. Tvivlar och önskar att jag inte var det minsta provokativ, att jag var konflikträdd och tillbakadragen och precis som vem-som-helst. Så jag slapp få en hel grupp emot mig.

All cred och all heder åt de människor som klarar av att gå mot strömmen. När mitt intellekt inte grumlas av fördomar så är jag med och stöttar!

Sen funderar jag ju på. Isabella skrev att hon sökte efter en partner. Någon att dela sitt liv med. Det där livet när man besöker sin mamma eller sjukliga mormor, rensar rabatter och byter ut takplåtar.

Även om man får fint kamratskap och bra sex från sina köpare och även om man ekonomiskt blir kompenserad för att man inte får sällskap vid alla sysslor jag beskriver ovan. Saknar man inte någon då?

Klarar sig utan förstår jag att man gör. Absolut. Och att det finns de som inte vill ha någon med sig på släktens julbord och kanske inte har behovet av att ha fler vuxna som minns allt som hänt i ens egna vuxna liv. Det kan jag kanske förstå.

Men om man vill det. Hur gör man då?

Nu resonerar jag som om att jag börjar planera för ett liv i eskortbranschen. Jag är mest nyfiken på hur jag skulle resonera då kring allt det andra.... Fast. Spargel skulle ju inte lämna mig om jag ville arbeta som eskort. Så vi går på julbord. Det blir bra!