alla

sakersomjagmåstegörainnanjagblirgammalhinnerjaginteförklarainteensförmigsjälvjagsitterstelfrusenbakomdatornochklickaruppnyasidorochläserochtänkerattoj!detdärmåstejagocksåhinnagörainnanjagdörmenjagkommeraldrighinnadetärbaraenillusionförjagsittermedmusarmhypnotiseradochhinnerinteformuleratankarnaklartinnanjagärtröttpådentankentarnästatanketarnästatankeovadjagkommergörasuccébarajaghademertid

svettig

Jag sitter i mitt liv, i min soffa och har det. Livet. Jag undrar lite vad jag ska göra med det.

Innan barnen. Tänkte jag att jag kunde göra allt. Att jag var på väg någonstans särskilt. Efter barn ett också. Och barn två. Trots att de kom fel i tid när det gäller karriärplanering. Vi gick på promenader i Kåbo och kände att världen låg framför oss. Det stora huset med pelare och flagnande färg ropade: "ta hand om mig". Och vi svarade leende mot varandra: "vi kommer snart, vänta bara vad vi ska måla och fixa med dig".

På väg tvärbromsade och det kanske inte smashade in i ansiktet utan det började mer subtilt: "Alla har inte en karriär, de flesta har bara ett 'jobb', vet du Mina".

Och jag såg när jag hörde det framför mig hur jag som tioåring tittade upp i granntvillingarnas högsta träd och sa högt: "Man ska sikta mot stjärnorna så kommer man åtminstone till trädtopparna". För jag förstod inte riktigt talesättet. Jag visste ju att man inte kunde åka till en stjärna. Betydde det att man skulle sikta mot det omöjliga? Det var väl bara dumt? Så inombords så tänkte jag nog att det var bäst att ta sikte mot grantoppen på en gång. Vad jag nu skulle där och göra? Där satt väl Jan Banan för övrigt?

Och här sitter jag och är trettiofyra och vabbar alla dagar jag inte är arbetslös. Och jag har inom mig givit upp en aning. Släppt taget.

Ni vet. Förstagångsföräldrar som väntade på att få sitt första barn brukar vara lite rädda för att förändras. Rädda för att bli sådana där typiska föräldrar. Hon har lättskött page, tänker bara på dagisval, eller på om overallen är bra/fin/signalerande nog. Han börjar jobba mer och vill ge sina barn alla de saker han själv aldrig fick. Sen går de hem, den här förstagångsföräldraklyschan, före klockan sju så att barnet ska få sina rutiner. Dricker sprit gör de heller inte båda två samtidigt. Äh.. jag vet inte egentligen det här. Jag har inte haft den här fasan själv. Men ni har alla träffat de här som är rädda för att bli något de tidigare sett ner på?! Jag har inte riktigt klart för mig ens om jag är den människan personifierad och att det är för det jag inte förstår. Eller om jag inte förstår för att jag fick barn för tidigt.

Iaf. Så var jag motsvarande omedvetet rädd för att bli den här kvinnan som tyckte att hemma var rätt bra ändå. Så jag har motarbetat och motarbetar fortfarande. Kämpar emot.

Diskar inte. Städar inte. Rensar inte garderoberna. Putsar inte fönstren. Umgås inte med familjen. Tränar inte. Umgås inte med vänner. För risken finns ju att det kunde vara roligt det här. Tänk om jag vänjer mig, tänk om jag tycker det är jätteroligt och fritt och underbart att vara.../
Kanske är det till och med så att det är hela den inre Kvinnan jag kämpar mot. Först var föreställningen om Henne. Sen var upplevelsen att Hon inte var bra. Och nu är bara kampen mot att bli något som kan uppfattas vara som Hon??
/...hemmafru

Men kanske att jag har bara blivit lat. Arbetsskygg på alla plan? Jag vill inte ha något jävla jobb inom medicinbranschen. Är det ingen som velat ha mig sen i februari ska jag minsann inte slänga mig åt dem. Någon stolthet har jag väl kvar! Och får jag inte lön ska jag minsann inte heller jobba hemma!

Så jag surfar lite motvilligt på arbetsförmedlingens hemsida (man vill ju ändå se de där man ratar i vitögat). Och ser att ingen söker något heller.

Just det. Ingen av oss vill ha varandra. Jag får starta eget. Bara det att jag ju glömt hur man jobbar.

Internetstrejk

Föresatte mig igår att ha en vit vecka. Från internet. För jag upptäckte att jag lät Ernst sitta och välta ut klossar och småpryttlar över hela golvet för att jag skulle få chatta ifred. Sen lyfte jag dit barnstolen och lät honom äta banan framför datorn brevid mig.. Sen lät jag honom sova ungefär en timme för länge. Han är iof sjuk, så han behövde säkert det.

Men det som var droppen. Det var att jag börjar få ont i skuldran. Den högra som jag håller musen i. Stackars barn.

Klarade mig gjorde jag dock inte. Jag var tvungen redan på morgonen att kolla min mail. Men jag skrev inget. Och så gick jag på promenad. Tre timmars promenad. Fast jag kände mig sjuk imorse. Och Ernst somnade inte i vagnen utan hade sovstunden kvar till efter lunch. Superhärligt! Tiden användes då till att klura ut hur innerfodret ska se ut på H:s laptopväska. För utsidan är klar.

Har du någon gång sytt i duschdraperityg? Gör inte det. Särskilt inte när du är lite småsjuk. Då blir det där tygets halkandet på maskin, insikten om att man klipper i fel ände om det som blivit sytt och krånglet med att måttpassa helt vansinnigt provocerande. Slutade med att fodret fick åka projektil över rummet och jag blev inskickad till sängen av Spargel. "In på ditt rum!"

Förvisad. Utlämnad. Bara datorn som vill prata med mig. Nu har jag ont i underarmen istället. För laptopen har musplatta och jag har spelat Apeiron. Ångestspelet över alla andra! Tycker synd om mig gör jag också. Och inte ens det här inlägget blev något bra. Bara frustrerat.

Blä!
(Men jag har inte uppdaterat min status på fejsbok, inte läst på FL och inte skrivit något annat än det här OCH gått ut! Bättre än i går iaf!)

ja

nu börjar mörkret sänka sig och så också ångest. Jag inser att jag döpt den här bloggen till "min ångestblogg" för att det är vemodigt jag tänker när jag får lust att skriva här.

Egentligen skulle jag kunna få ur mig en svårmodig text varje dag. Sommar som vinter. Men nu börjar jag fundera på om jag borde låta bli. Bloggandet för ju med sig ett annat sorts tänkande. Man tänker på vad som ska publiceras och hur saker som händer en ska vinklas för att passa.

Jag kommer åter. Men jag ska sluta tänka på det som på min ångestblogg. För ingen vill ju ha ångest. Och tänk om det en dag skulle kunna bli lönsamt att ha en ångestblogg till exempel. Vad gör man då av alla lyckokänslor som bubblar? Ja, inte tjänar man pengar på dem iaf.

Jo, jag tänker på pengar. Och får ångest. Så får jag se till att skaffa mig det där jobbet nu!! Någon?

hehe, trodde han ja.

Hittade En Christers blogg häromdagen, och särskilt det här inlägget.

Och jag skulle också gärna vilja vara mamma. Väldigt, väldigt gärna. Skulle gå där, upptagen, förnöjd, dröjsam och ändå full av tid. Utifrån betraktad som mamma.

Men så är det ju aldrig.

I själva verket så kommer jag mig ut mest och oftast för att stävja ångesten. När dagen börjar och ångesten redan är och hälsar på så har jag äntligen lärt mig att om jag stannar hemma och inne, om så bara en timme efter att resten av familjen gått så är jag apatisk före lunch. Och då menar jag gravt apatisk. Sitter som ett barn på köksgolvet och tänker på alla högar i garderoberna som borde städas, tvätten som borde vikas, golven som borde bonas, räkningarna som borde sorteras. Ja, och så vidare.

Och det förstår man ju. Att ska man ta in allt det där på en gång, alla de där måstena, då skulle nog vem som helst sitta och gunga med sin foliemössa på, ihoptryckt vid elementet i köket före lunch. Så jag går ut på promenad istället. Lämnar alla måsten hemma gör jag inte, men jag kan ju inte börja dregla eller panikgråta när andra ser på. Så jag styr min vagn. Sätter mig lite planlöst på en parkbänk och försöker fokusera på Ernst. Gulla lite med honom. Kanske kommer på att även Eva är hemma med barn och ringer och försöker boka en lunch på stan. Men hon har förstås inte spontantid, hon är redan på barnvagnsdejt med de där mammorna. En av de där jag gärna skulle vara. De där som har ett jobb som väntar när de har varit hemma "sitt" år. De där med vikt tvätt, fina klädkamrar och spontantjusiga tofsar i håret. Mammorna.

Anledningen till varför Evorna aldrig har spontantid kan vara att de tagit hålla-ångesten-stången-konsekvensen ytterligare ett steg på vägen och ser till att fylla kalendern, men själv har jag för kort minne för det. De glada dagarna när jag städar garderoben, viker tvätten, städar golven, bjuder hem människor på middag samt också under dagen hunnit sy något pyssligt lite med högerhanden samtidigt som jag kvittrande bjudit grannen på kaffe verkar sopa banan med minnet av ångesten. Ångesten historiskt finns bara under ångestdagarna. Vilket gör att den effektiva, och något smartare Mina inte kan hitta på förebyggande strategier som hon ska hålla sig till när den dagen kommer. Som till exempel att fullteckna kalendern.

Har ju ändå lärt mig att gå ut på promenad. Nu kan jag också de dagarna hoppas på att jag ser ut som Christers drömmamma. Se ut som att man har alla pinnarna kvar vill säga. Eller stöttorna.

del två av hundra. tusen. känslor.

När Seglarkillen föddes var vi så unga. Och så säkra på att livet skulle ta oss framåt. Med tydlig riktning just så. Uppåt, framåt. Ville göra allt rätt och trodde också att det fanns ett rätt. Ett enda rätt. Svärmor påminde oss idag om att när seglarkillen var liten fick man inte säga "vovve". För det heter ju "hund".

harkel.

Men vi ville också göra saker mer rätt än andra för att visa att vi var vuxna. För vuxna gör saker rätt. Det visste vi. Förstod inget av att vuxenhet också vilade på grunden improvisation. Frihet att ta ut svängarna där man själv definierar vuxenhet. Så. Vi döpte den här Seglarkillen. I kyrkan. Det var vuxet. Säkraste alternativet till att verka vuxna. Fast, vi tvekade mycket. Det är väldigt jobbigt det här med religion-av-hävd när man är övertygad ateist....

Stort kalas planerades, introducera lillkillen till stora släkten i Norrland. Viktigt. Viktigt. Jobbigt med att mina föräldrar inte kunde prata med varandra. Jobbigt att veta att släkterna skulle träffas. Pappas nya. Mammas nya. Förstod väl att det inte skulle bli lätt. Men hoppades. Frågade pappa om det var ok att ha släktkalas, sa att det var ok om han inte ville vara med. Men inget svar om det från honom.

Fick aldrig besked av pappa om hur det föreslagna datumet passade honom. Kunde han den helgen i augusti?? Han fick tänka på saken. Hela halva april tänkte han. Men när jag i maj försökte få tag i honom och få besked, för kyrkan och prästen var ju tvugna att bokas..Så fanns han inte. På jobbet sa de att han var tjänstledig. Hans nya sa att hon inte heller visste var han var, men att han ändå ringde någon gång ibland till henne, utan att hon kunde nå honom. När hela maj nästan gått också så hörde jag med hans nya om datumet passade. Och då berättade hon att de preliminärbokat en resa just då i augusti när dopet skulle ske, och att min pappa, när han ringt för några dagar sen, sagt till henne att de skulle göra en fast bokning av just det datumet, trots dopet och hon hade ändå specifikt frågat om just det.

Och jag förstod ju honom. Han ville inte konfronteras med släkten och med min mamma. Men han sa inte till mig att det var anledningen. Han sa, när jag sen fick tag på honom, att resan varit bokad sen länge. Ovetandes om att hans nya berättat om preliminärbokningsgrejen. Och han höll fast vid det även när jag berättade vad hon sagt. Resan bokad. Sedan länge. Inget annat.

Så. Jag blev sur förstås. Har mycket liten förståelse för det här knäppa beteendet. Vill man inte komma så säger man det. Särskilt när man blir erbjuden den tolkningen. "Pappa, det är ok om du inte kommer, om du känner att det är jobbigt".

Jag har större förståelse idag för att man inte vill låta sig tolkas och för att man kan vilja behålla ansiktet. Låtsas som att man har en resa inplanerad sen tidigare och tyvärr inte kan närvara...det låter ju lite bättre inför släkten man är rädd att möta. Än. Han kom inte, han tyckte det skulle bli för jobbigt. Hua.

Men. Då var det för kringelikrokigt. För ovuxet beteende från en vuxen. Inte i ord för mig förklarat. Så jag kunde inte förstå. Och blev sårad för att han inte ville komma på min sons dop. Jag tolkade det som att jag och vi inte var viktiga. Att det var obehagligt för honom förstod jag, men inte hur han kunde strunta i oss sådär.

Det var med det här det började.

min pappa. del ett (av hundra)

Tittade ner på min svarta mage. Eller. Magen var ju inte svart. Det var tröjan. Stor och tjock och gravid. Höll i telefonen och hade fått dödsbud. Klockan åtta. Hjärtinfarkt och pappa, på tidiga morgonen. Ambulansen. På sjukhuset. Gick inte att göra något. Jag gråter rakt ut och förstår faktiskt att det är sant, men önskar samtidigt att jag ska få se filmen igen och att utgången blev annorlunda. Om och om igen hinner jag spela upp det här medan fastern pratar. Var det verkligen såhär? Spelar om igen. Nej. Han är död fortfarande. Femtiotre. Och vi hade inte varit på talbar fot på exakt fem år, tre månader och fem dagar. Som han visste. Ett år och tre månader ytterligare som jag visste. Där minns jag inte datumet.

Ringer till mamma. De var skilda. Hon gråter också. Trots att det var ett mindre bra äktenskap som jag förstod det. Trots att han ibland älskade för mycket och tänkte för lite. Eller. Pratade för lite kanske det var?

Ringer till syster i Australien. Som är kall och oberörd. Långt borta. Minskar realiteten.

Kusinen kommer. På kvällen skrattar vi ihop. Det känns så märkligt att vara i djupaste sorg och samtidigt kunna skratta. Så visste jag inte att det var. Lade märke till det.

Men. Det alla säger till mig. Fastrarna. Syster. Kusinen...eller, nej, han säger nog inte något om det. Men mamma. "Åh. Så synd att det var tvunget att hända när ni var osams".

Och jag är så ledsen. Och gråter. Men inte det allra, allra minsta gråter jag för att vi var osams och inte hann bli sams. Jag visste att han började samla och försöka formulera sitt "förlåt" och att han börjat redan dryga fem år tidigare. Han var bara så långsam. Och jag var envis och kunde vänta. Men visste visste jag. Och jag hade redan accepterat hans förlåt så att han också visste det.

Härnäst: Varför ville jag att han skulle säga förlåt?