Alla tecken finns där. Jag skulle kunna vara utvecklingsstörd. Som Karin.
Det är bara det att ingen sagt det åt mig ännu. Jag är omgiven av snälla människor som låter mig tro att det är rätt så okej att vara som jag är. De har inget behov av att trycka till mig, eftersom det är så uppenbart hur challenged jag är.
I min egen värld så tror jag att jag är rätt normal. Och kanske till och med intelligent och shhh...kanske till och med riktigt smart... fast sådant får man inte säga... och att jag säger det gör att ytterligare en pusselbit ska fogas till kartan. Eller. Tas bort. Inte alla bitar i pysslet. Förlåt. Pusslet.
Jag gick egentligen på särskolan i gymnasiet. Och jag har kommit in på universitetet genom en särskild kvot. Mena-väl-kvoten. Alla kan allt om de verkligen vill-kvoten. Mina vänner är antingen utvecklingsstörda de också, eller välmenande som står ut. För de är snälla och duktiga. Och faktiskt är Spargel också väldigt snäll. Och jag kanske inte är sådär uppenbart underintelligent så det syns på mig? Han kanske märkte det först efter att vi fått barn... och han är väldigt pålitligt och trogen. Så han lämnar mig nog inte av pliktkänsla. Själv är jag för dum för att förstå att han bara vill iväg och bort. Så jag tror att vi verkligen har det underbart tillsammans. Pluttegulligt. Lurad.
Och det är klart att jag inte tror på riktigt att jag är utvecklingsstörd. Men jag har i många år både haft den där rätt så vanliga känslan som människor faktiskt erkänner att de har: -rädd för att bli avslöjad och ertappad som bluff-känslan och utöver den inte vetat säkert att jag är normalbegåvad. För hur kan jag gå omkring med känslan av att vara supersmart när inga tecken alls pekar på att så skulle vara fallet??
Så. Om inte utvecklingsstörd. Megalomani. Paranoia och lite manodepressivitet?
Och självklart så är det så att man i alla ovanstående verkliga fall saknar sjukdomsinsikt. Så det där har jag i alla fall inte! Känns tyvärr dock inte skönt, utan jag undrar mer vad jag verkligen har då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jodå gumman, visst är det så att du är utvecklingsstörd och alla vi som låtsas att vi gärna umgås med dig är egentligen bara hjälpsamma samariter. Förmodligen.
Jag fick lite samma vibbar själv där någon gång i augusti, men de försvinner ganska fort när man får annat att tänka på och göra om dagarna, så man inte hinner tänka så mycket på hur man själv uppfattas. Jag trodde däremot inte att jag var utvecklingsstörd (vilket jag kanske är), utan att alla försökte tala om saker för mig med dolda budskap som jag borde förstå. Tex som det där du skrev om thekannan. Eller om fem pers sitter och diskuterar svettluktande personer, så vet de fyra andra att det egentligen är ett dolt budskap för att få mig att förstå att jag borde duscha. På't ungefär. Lite som Truman show - alla andra vet något som inte jag vet och försöker tala om det för mig. Jävligt egocentriskt när man tänker på det faktiskt... Jag och Ludvig XIV, personerna världen kretsar kring! :D
Nämendu, jag tror faktiskt att du behöver komma ut ur pandurorummet och börja umgås med folk istället. Min Långe med barn har vågat sig till Öppna förskolan T V Å gånger, så du kan ju hänka. Eller så får vi se till och skaffa fram ett jobb till dig (här i skandalprofessorns grupp anställer vi ju bara folk svart, men det kanske är OK för dig?). Eller så kommer jag och kryper in i pandurorummet och gör dig sällis någon kväll. Vi får se. Men du är inte utvecklingsstörd, jag lovar. (Eller så är vi det båda två?)
Kramen
Vi kanske kan ingå en pakt? Du säger åt mig när jag tänker sjuka tankar, och jag säger åt dig när du inte är perfekt på alla sätt och vis. Deal?
Kommer förmodligen behöva krypa ut ur pandurorummet vilken dag som helst nu. Datorskrället har dragit sin sista suck dessutom, så jag kan inte hänga vid den heller. Men gärna sällskap i p-r. Och lite nya influenser till vad man ska sy! Tänk att jag har ett tillskärarbord!
Skicka en kommentar