I varje stund när jag själv inte har ett litet barn så är det verkligen trist att prata om småbarns utveckling och om deras påhitt och sådant.
Försökte få min mamma att berätta lite om hur jag var när jag var liten. Hon svarade: "Ja, du åt väl och skrek och sket som alla andra barn". I en lite arg ton sådär.
Så kan jag känna det när kompisarna med yngre bäbisar än min försöker säga något de vill man ska imponeras över. "Ja, hon tar faktiskt flaska nu!"
Suck. Jaha. Vad ska jag göra med den informationen?
Men precis som taggtrådinnan sa. Att det bästa med att inte vara ensamförälder är att man kan titta på varandra när barnen gör något bra/fint/framstående/roligt/knasigt/förjävlahemskt och förstå vad den andre tycker. Man kan diskutera det i timmar med någon som också tycker att det är precis och exakt lika intressant.
Förstagångsföräldrar ramlar ofta i fällan och tror att hela världen är lika intresserade. De behöver ramla ner från inbillningsstupet innan de slutar vara förstagångare. Såsom alldeles för söta barn också en gång behöver ramla ner från samma stup. När de är sisådär sex-tio år.
De värsta förstagångarna är de som dessutom bidrar med första barnbarnet. I bådas släkt. För dem tar det längre tid. Alla ÄR ju intresserade då! Och när mormor inte alls ens slutar tycka att barnbarnets leverne borde ligga till grund till en realtidsdokusåpa när nummer två, tre och fem kommer, då är det mer eller mindre kört.
Föräldrarna märker det förstås inte. Men vi i omgivningen, vi drar oss undan. Sen kan de sitta där med sina fantastiska barn och undra vart alla vänner tog vägen. Då när de är åttiofem och när barnen själva, också upptagna av sin egen förträfflighet aldrig besöker dem. Ja. Då sitter de där ensamma!
Skryt du om dina barn. För jag tänker skryta om mina. Fast det är inte skryt. Jag bara förmedlar betraktelser.
(Mina barn saknar kusiner, på båda sidorna, sa jag det?)
Ernst ställde sig mot liggande pappa igår. Hittade balansen och släppte taget. Stod själv i flera sekunder. Sex månader och knappt tre veckor.
Kan för övrigt varmt tipsa taggen om söndagens "Tuula" (serie) i DN
Tuulas väninna säger till Tuula (som beundrar barnet i vagnen) : "Det bästa med att få barn är att man kan köpa en sån här fin vagn att dra hem maten i! Man slipper bära! - Och så är det kul att kunna lägga tuttarna på bordet på kaféet! Om folk glor säger man: "jag ska ammaaaa...." -Fast själva ungen är ganska tråkig..."
söndag 27 januari 2008
lördag 26 januari 2008
dumma damer!
Av något skäl så fastnar jag ofta i en och samma författares gärning. När jag väntade elvaåringen och svullnade upp så jag inte kunde gå så avverkade jag Moa Martinson (för andra eller tredje gången iofs) och Inger Alvéns samlade verk. De skriver dessutom i en tradition inte så långt ifrån varandra, om än Alvén är flera gånger mer kristallin på det sättet. Det känslomässigt uttömmande sättet.
Mot slutet var jag så förstörd i huvudet att jag inte klarade av att det gick huvudpersonerna emot. Någon hade varit med om att hennes älskade varit otrogen. Den natten sparkade jag på Spargelmannen. Andra dagar kunde jag inte prata med honom för att bokens huvudperson var så otroligt deprimerad, så då blev jag det med.
Tur att det där barnet kom och räddade mig. Jag har aldrig mer haft samma tid till att avverka författargärningar på kort tid.
Förrän nu. Har just avslutat sjätte boken i damernas-detektivbyrå-serien, varav de senaste tre på lika många dagar.
Damerna i Botswana tror inte mycket på fina män. De är till exempel mer mänskliga än vad kvinnor är - ifråga om att göra misstag. De tänker bara på kvinnor och på bilar och på fotboll. Förutom några få exemplar av män. Som detektivdamens far Obed och en hövdingason som blev landets förste president (Khama) och damens man Rra Matekoni. Dessa män är bra!
Men i sista boken. Där blottas en hel massa svagheter hos den här sistnämnde bra mannen. Han kan inte med när kvinnor gråter. Han blir irriterad över att hon har åsikter om hennes kläder. Och han är konflikträdd.
Nu skulle kanske en mer normalt funtad jänta då gå omkring och slå sig för bröstet(n) och tänka på alla företräden som Spargel har. Men beviset för att man inte ska läsa en författares alla verk på en och samma gång blir att slutsatsen dras istället till att Spargel inte har avslöjat sig än. När som helst nu kommer han att skaffa parabolantenn, sätta sig med Snygg-doktoranden och titta på alla engelska ligamatcherna, ställa in roliga aktiviteter som familjen gör annars under säsongerna och gärna skicka iväg oss alla lååångt bort för att få vara ifred och inte bli störd av barnskrik.
Jag menar. Han skaffade ju faktiskt körkort efter att jag kört och kört och kört oss hem från fester i tretton år. Vad är det om inte ett begynnande bilintresse?
Dessutom. Idag så pratade vi om att bli attraherade av andra (ett sammanhang som kan diskuteras imorgon, för långt). Spargel sa bland annat att han inte hade ögon för någon annan i början av vår relation. Att han då inte tänkte alls på om andra kvinnor var attraktiva eller så.
Sen funderade jag lite under dagen. Och frågade hur länge han varit sådär förälskad. Väntade mig ett svar som kanske varit lite mer likt mitt. Nästan två och ett halvt år hade jag svarat. Fast han sa "en månad". Jaha. Han är alltså också mer intresserad av damer än vad jag räknat med. Det tätnar!!!
De här böckerna grumlar mitt seende av verkligheten. Jag ser inte vad han verkligen är och vad han verkligen gör när jag blir förblindad. Jag får bara en släng av lite panik. För tänk om jag plötsligt "såg ljuset"? Att han inte är såsom jag tror och alltid (med vissa bokläsartillfällensundantag visar det sig här då) har trott?!
Nu är jag så glad över att jag är mer balanserad. Att jag förstår att böcker kan smittas. Så jag bara skrattar och går och lägger mig och sover sked nu. (Med bäbisen. Suck)
Mot slutet var jag så förstörd i huvudet att jag inte klarade av att det gick huvudpersonerna emot. Någon hade varit med om att hennes älskade varit otrogen. Den natten sparkade jag på Spargelmannen. Andra dagar kunde jag inte prata med honom för att bokens huvudperson var så otroligt deprimerad, så då blev jag det med.
Tur att det där barnet kom och räddade mig. Jag har aldrig mer haft samma tid till att avverka författargärningar på kort tid.
Förrän nu. Har just avslutat sjätte boken i damernas-detektivbyrå-serien, varav de senaste tre på lika många dagar.
Damerna i Botswana tror inte mycket på fina män. De är till exempel mer mänskliga än vad kvinnor är - ifråga om att göra misstag. De tänker bara på kvinnor och på bilar och på fotboll. Förutom några få exemplar av män. Som detektivdamens far Obed och en hövdingason som blev landets förste president (Khama) och damens man Rra Matekoni. Dessa män är bra!
Men i sista boken. Där blottas en hel massa svagheter hos den här sistnämnde bra mannen. Han kan inte med när kvinnor gråter. Han blir irriterad över att hon har åsikter om hennes kläder. Och han är konflikträdd.
Nu skulle kanske en mer normalt funtad jänta då gå omkring och slå sig för bröstet(n) och tänka på alla företräden som Spargel har. Men beviset för att man inte ska läsa en författares alla verk på en och samma gång blir att slutsatsen dras istället till att Spargel inte har avslöjat sig än. När som helst nu kommer han att skaffa parabolantenn, sätta sig med Snygg-doktoranden och titta på alla engelska ligamatcherna, ställa in roliga aktiviteter som familjen gör annars under säsongerna och gärna skicka iväg oss alla lååångt bort för att få vara ifred och inte bli störd av barnskrik.
Jag menar. Han skaffade ju faktiskt körkort efter att jag kört och kört och kört oss hem från fester i tretton år. Vad är det om inte ett begynnande bilintresse?
Dessutom. Idag så pratade vi om att bli attraherade av andra (ett sammanhang som kan diskuteras imorgon, för långt). Spargel sa bland annat att han inte hade ögon för någon annan i början av vår relation. Att han då inte tänkte alls på om andra kvinnor var attraktiva eller så.
Sen funderade jag lite under dagen. Och frågade hur länge han varit sådär förälskad. Väntade mig ett svar som kanske varit lite mer likt mitt. Nästan två och ett halvt år hade jag svarat. Fast han sa "en månad". Jaha. Han är alltså också mer intresserad av damer än vad jag räknat med. Det tätnar!!!
De här böckerna grumlar mitt seende av verkligheten. Jag ser inte vad han verkligen är och vad han verkligen gör när jag blir förblindad. Jag får bara en släng av lite panik. För tänk om jag plötsligt "såg ljuset"? Att han inte är såsom jag tror och alltid (med vissa bokläsartillfällensundantag visar det sig här då) har trott?!
Nu är jag så glad över att jag är mer balanserad. Att jag förstår att böcker kan smittas. Så jag bara skrattar och går och lägger mig och sover sked nu. (Med bäbisen. Suck)
det går runt. om igen.
Den maskerade som jag nämnde igår hade förstås en egen blogg. Inget är nytt på internet. Det här inlägget var ju suveränt av Isabella Lund!
Bra sagt och formulerat. Det har varit åt det hållet mina tankar gått.
Men. Jag vet hur det är att inte tycka som "alla" andra göra. Att vara lite olik. Eller kanske bara att känna sig olik. Det är en sorg i sig. Även om det som skiljer en åt inte är ansett som hemskt, såsom prostitution är ansett som hemskt just. Jag tror att det är en allmänmänsklig känsla. Att vilja vara "vanlig". Har jag fel?
Kan man verkligen bortse från att så många människor tycker att man är avvikande och konstig och hemsk och kanske äcklig? Har man inte synen på sig själv där i djupet att de har rätt? Om inte. Hur upprätthåller man den korrekta känslan av att man har rätt. Varje dag. Även de mörka och tvivlande dagarna?
Jag vet att jag mår bättre för varje år som går. Ju fler människor jag möter och lär känna, ju mer "normal" blir jag. Variansen blir större. Men jag har fortfarande svårt att helt hålla balansen när det stora flertalet i en liten grupp anser att de har rätt och jag har fel. Eller när de tycker att jag är konstig. Även om jag ändå nästan vet att jag har rätt och känner att jag har rätt och de jag litar på säger att jag har rätt. Så snubblar jag till lite. Tvivlar och önskar att jag inte var det minsta provokativ, att jag var konflikträdd och tillbakadragen och precis som vem-som-helst. Så jag slapp få en hel grupp emot mig.
All cred och all heder åt de människor som klarar av att gå mot strömmen. När mitt intellekt inte grumlas av fördomar så är jag med och stöttar!
Sen funderar jag ju på. Isabella skrev att hon sökte efter en partner. Någon att dela sitt liv med. Det där livet när man besöker sin mamma eller sjukliga mormor, rensar rabatter och byter ut takplåtar.
Även om man får fint kamratskap och bra sex från sina köpare och även om man ekonomiskt blir kompenserad för att man inte får sällskap vid alla sysslor jag beskriver ovan. Saknar man inte någon då?
Klarar sig utan förstår jag att man gör. Absolut. Och att det finns de som inte vill ha någon med sig på släktens julbord och kanske inte har behovet av att ha fler vuxna som minns allt som hänt i ens egna vuxna liv. Det kan jag kanske förstå.
Men om man vill det. Hur gör man då?
Nu resonerar jag som om att jag börjar planera för ett liv i eskortbranschen. Jag är mest nyfiken på hur jag skulle resonera då kring allt det andra.... Fast. Spargel skulle ju inte lämna mig om jag ville arbeta som eskort. Så vi går på julbord. Det blir bra!
Bra sagt och formulerat. Det har varit åt det hållet mina tankar gått.
Men. Jag vet hur det är att inte tycka som "alla" andra göra. Att vara lite olik. Eller kanske bara att känna sig olik. Det är en sorg i sig. Även om det som skiljer en åt inte är ansett som hemskt, såsom prostitution är ansett som hemskt just. Jag tror att det är en allmänmänsklig känsla. Att vilja vara "vanlig". Har jag fel?
Kan man verkligen bortse från att så många människor tycker att man är avvikande och konstig och hemsk och kanske äcklig? Har man inte synen på sig själv där i djupet att de har rätt? Om inte. Hur upprätthåller man den korrekta känslan av att man har rätt. Varje dag. Även de mörka och tvivlande dagarna?
Jag vet att jag mår bättre för varje år som går. Ju fler människor jag möter och lär känna, ju mer "normal" blir jag. Variansen blir större. Men jag har fortfarande svårt att helt hålla balansen när det stora flertalet i en liten grupp anser att de har rätt och jag har fel. Eller när de tycker att jag är konstig. Även om jag ändå nästan vet att jag har rätt och känner att jag har rätt och de jag litar på säger att jag har rätt. Så snubblar jag till lite. Tvivlar och önskar att jag inte var det minsta provokativ, att jag var konflikträdd och tillbakadragen och precis som vem-som-helst. Så jag slapp få en hel grupp emot mig.
All cred och all heder åt de människor som klarar av att gå mot strömmen. När mitt intellekt inte grumlas av fördomar så är jag med och stöttar!
Sen funderar jag ju på. Isabella skrev att hon sökte efter en partner. Någon att dela sitt liv med. Det där livet när man besöker sin mamma eller sjukliga mormor, rensar rabatter och byter ut takplåtar.
Även om man får fint kamratskap och bra sex från sina köpare och även om man ekonomiskt blir kompenserad för att man inte får sällskap vid alla sysslor jag beskriver ovan. Saknar man inte någon då?
Klarar sig utan förstår jag att man gör. Absolut. Och att det finns de som inte vill ha någon med sig på släktens julbord och kanske inte har behovet av att ha fler vuxna som minns allt som hänt i ens egna vuxna liv. Det kan jag kanske förstå.
Men om man vill det. Hur gör man då?
Nu resonerar jag som om att jag börjar planera för ett liv i eskortbranschen. Jag är mest nyfiken på hur jag skulle resonera då kring allt det andra.... Fast. Spargel skulle ju inte lämna mig om jag ville arbeta som eskort. Så vi går på julbord. Det blir bra!
fredag 25 januari 2008
utan rubrik för att inte genera på jobbet
Tittade givetvis på Debatt i ettan igår. Dagens ämnen var. Horor, Hundar och Klimatet. En sak i taget. Varför denna blandning? Vem satte ihop programmet?
Petra Östergrens röst tycker jag mycket om. Inte kanske främst den melodiska delen av rösten, utan att det hon säger går fram och att det sägs med glasklar tydlighet. Sen håller jag med också!
En maskerad hora var med. Hon symboliserade den lyckliga horan. Och jag börjar förstå att det finns de som vill och som gillar att sälja sex. Av slentrian, och av samma anledning som jag ogillade porr förr så var jag övertygad om att ingen vill egentligen innerst inne sälja sex.
Men. Om man kan förstå. Även om man inte vill själv. Att det finns de som vill ha sex med människor iklädda päls. Eller som vill ha sex på allmän plats. Eller som vill ha lite lagom S/M. Och inte tycker man att dessa personer är sådär värst sneda och konstiga och egentligen borde spärras in för sitt eget bästa? Så då kan man väl bli kåt av att begära pengar för det man gör? Och bli kåt av att bli krävd på pengar? Utan att skada någon.
Menar. Inte skulle polisen bevaka S/M-paret? Den som slår gör sig ju skyldig till något brottsligt. Eller, har jag fel?
Förstås så skulle säkert domstolen döma lite vagare till M:et i paret om leken gått överstyr. S:et slog för hårt. Lyssnade inte på stoppordet. Det blev misshandel. Men. Visst skulle M:et anmäla? Alla har ju hört talas om S/M. Det anses ju som lite smånormalt. Avbildat i film och debatterat och förstått som ömsesidigt.
Det som sades i debatten om prostitutionslagstiftning här i Sverige, att det är olagligt att köpa. Men inte skyddar den som prostituerar sig. För även om nu en domstol skulle kunna döma köparen, kanske till våldtäkt om sådan förekommit, så går samtidigt en anmälan till soc om att den "kvinnan" säljer sex. Har hon då barn så blir hon med mer eller mindre automatik föremål för en utredning. Om hon är tillräckligt bra som mamma. Detta och annat gör att prostituerade drar sig för att göra en anmälan mot torsken. Och hon är oskyddad.
Undrar vad som sker med de prostituerade männen. Går en anmälan till soc och utreds barnen och föräldraskapet i dessa fall också? Eller är han mer myndig för att få sälja sig? Jag gissar faktiskt på det senare.
Och det som sades mer. Varför skulle man inte kunna skilja på tvångsprostitution och frivillig prostitution? För en människa som köper en annan som slav, mot dennes vilja. Den personen borde straffas. Medan en som köper sex som kåthetskrydda av en annan som säljer av samma anledning?
Tänker faktiskt på att det finns personer (män) som kan gå in i ett rum där det sitter en kvinna som inte talar hans språk. Som kanske är illa född och illa klädd. Som kanske gråter eller vänder bort blicken. Han gör sin bisniss och betalar för sig hos någon annan. Den här personen ska straffas å det strängaste. Det håller nog alla med om. Kanske även han själv?
Men. Jag köpte idag min man. För att se om något hände. Det kanske inte räknas i lagstiftningen när vi har gemensam ekonomi. Men om han inte haft någon inkomst alls då och han fick pengar till sina nöjen av mig på det där sättet? Kan jag fängslas då? Eller. Är äktenskapet undantaget helt? Vad hade det blivit för resultat om vi bara varit sambos? Kan man i så fall gifta sig eller bli sambo bara under en timme eller så?
Sen att symboliken i köpandet och säljandet av mänskliga kroppar är lite ful. Det är en annan diskussion. Slavar är också fult. Men arbetskraft som köps idag för att göra det som slavar gjorde igår. Är det fult? Allt är upp och ner. Kanske kan någon säga något som får mig att vara säker på vad som är rätt och fel.
Petra Östergrens röst tycker jag mycket om. Inte kanske främst den melodiska delen av rösten, utan att det hon säger går fram och att det sägs med glasklar tydlighet. Sen håller jag med också!
En maskerad hora var med. Hon symboliserade den lyckliga horan. Och jag börjar förstå att det finns de som vill och som gillar att sälja sex. Av slentrian, och av samma anledning som jag ogillade porr förr så var jag övertygad om att ingen vill egentligen innerst inne sälja sex.
Men. Om man kan förstå. Även om man inte vill själv. Att det finns de som vill ha sex med människor iklädda päls. Eller som vill ha sex på allmän plats. Eller som vill ha lite lagom S/M. Och inte tycker man att dessa personer är sådär värst sneda och konstiga och egentligen borde spärras in för sitt eget bästa? Så då kan man väl bli kåt av att begära pengar för det man gör? Och bli kåt av att bli krävd på pengar? Utan att skada någon.
Menar. Inte skulle polisen bevaka S/M-paret? Den som slår gör sig ju skyldig till något brottsligt. Eller, har jag fel?
Förstås så skulle säkert domstolen döma lite vagare till M:et i paret om leken gått överstyr. S:et slog för hårt. Lyssnade inte på stoppordet. Det blev misshandel. Men. Visst skulle M:et anmäla? Alla har ju hört talas om S/M. Det anses ju som lite smånormalt. Avbildat i film och debatterat och förstått som ömsesidigt.
Det som sades i debatten om prostitutionslagstiftning här i Sverige, att det är olagligt att köpa. Men inte skyddar den som prostituerar sig. För även om nu en domstol skulle kunna döma köparen, kanske till våldtäkt om sådan förekommit, så går samtidigt en anmälan till soc om att den "kvinnan" säljer sex. Har hon då barn så blir hon med mer eller mindre automatik föremål för en utredning. Om hon är tillräckligt bra som mamma. Detta och annat gör att prostituerade drar sig för att göra en anmälan mot torsken. Och hon är oskyddad.
Undrar vad som sker med de prostituerade männen. Går en anmälan till soc och utreds barnen och föräldraskapet i dessa fall också? Eller är han mer myndig för att få sälja sig? Jag gissar faktiskt på det senare.
Och det som sades mer. Varför skulle man inte kunna skilja på tvångsprostitution och frivillig prostitution? För en människa som köper en annan som slav, mot dennes vilja. Den personen borde straffas. Medan en som köper sex som kåthetskrydda av en annan som säljer av samma anledning?
Tänker faktiskt på att det finns personer (män) som kan gå in i ett rum där det sitter en kvinna som inte talar hans språk. Som kanske är illa född och illa klädd. Som kanske gråter eller vänder bort blicken. Han gör sin bisniss och betalar för sig hos någon annan. Den här personen ska straffas å det strängaste. Det håller nog alla med om. Kanske även han själv?
Men. Jag köpte idag min man. För att se om något hände. Det kanske inte räknas i lagstiftningen när vi har gemensam ekonomi. Men om han inte haft någon inkomst alls då och han fick pengar till sina nöjen av mig på det där sättet? Kan jag fängslas då? Eller. Är äktenskapet undantaget helt? Vad hade det blivit för resultat om vi bara varit sambos? Kan man i så fall gifta sig eller bli sambo bara under en timme eller så?
Sen att symboliken i köpandet och säljandet av mänskliga kroppar är lite ful. Det är en annan diskussion. Slavar är också fult. Men arbetskraft som köps idag för att göra det som slavar gjorde igår. Är det fult? Allt är upp och ner. Kanske kan någon säga något som får mig att vara säker på vad som är rätt och fel.
torsdag 24 januari 2008
som film på riktigt
Tre barn. Det är rätt många. Det finns många sysslor som kommer med att ha tre barn. Och en galen raskatt. Och när mannen är borta, för han långpendlar till annan stad lite då och då så ställs det på sin spets. Rent filmiskt idag faktiskt. Det närmaste Hollywood jag kommit!
Scen. Ett barn kryper, sakta, men målmedvetet mot sladdhärvan som inte någon brytt sig om att bygga bort. Ett barn leker med sin kamrat. Träsvärd som kan göra väldigt ont. Ett barn går omkring och klagar över maten som står på spisen och som ska serveras när den blivit varm.
Maten börjar puttra, barnet kommer till sladdarna, träsvärden krockar mot snäll femåring, arg elvaåring som bara vill ha gröt slår i dörren. Mamman skyndar sig till barn ett och flyttar på det. Tar hand om femåring. Hör maten koka för mycket på plattan, skyndar dit men trampar i kattens kräks. Samtidigt ringer telefonen. Den får ringa en andra gång innan den får svar. Lekkamraten ska hem. Elvaåringen ska övertalas att komma ut från rummet och följa med kamraten ner till utgången. Maten puttrar. Nu kräks barn ett och halkar och doppar hela framsidan i kladdet. Kattens kräks ligger kvar på golvet och måste vaktas så ingen mer trampar i det.
Lustigt att om det här hänt igår så hade jag förmodligen satt mig ner och gråtit en skvätt. Men idag så var allt bra. Jag var en modellmorsa. Sen gick jag på föräldramöte. Tror faktiskt att ett sådant möte vid vissa tillfällen räknas som frigång.
Scen. Ett barn kryper, sakta, men målmedvetet mot sladdhärvan som inte någon brytt sig om att bygga bort. Ett barn leker med sin kamrat. Träsvärd som kan göra väldigt ont. Ett barn går omkring och klagar över maten som står på spisen och som ska serveras när den blivit varm.
Maten börjar puttra, barnet kommer till sladdarna, träsvärden krockar mot snäll femåring, arg elvaåring som bara vill ha gröt slår i dörren. Mamman skyndar sig till barn ett och flyttar på det. Tar hand om femåring. Hör maten koka för mycket på plattan, skyndar dit men trampar i kattens kräks. Samtidigt ringer telefonen. Den får ringa en andra gång innan den får svar. Lekkamraten ska hem. Elvaåringen ska övertalas att komma ut från rummet och följa med kamraten ner till utgången. Maten puttrar. Nu kräks barn ett och halkar och doppar hela framsidan i kladdet. Kattens kräks ligger kvar på golvet och måste vaktas så ingen mer trampar i det.
Lustigt att om det här hänt igår så hade jag förmodligen satt mig ner och gråtit en skvätt. Men idag så var allt bra. Jag var en modellmorsa. Sen gick jag på föräldramöte. Tror faktiskt att ett sådant möte vid vissa tillfällen räknas som frigång.
tisdag 22 januari 2008
det är sällan som man tänkt sig, hoppas jag
Har på någon veckas tid nu haft frigång hela två gånger!
Fika på kondis sent på kvällen utan barn som vill något, (bara eeeen sak till innan de ska sova, loooovar) med vackraste vännen. Hon är så vacker att man aldrig kan sluta titta om man tänker på det. Som tur är har hon så många bra saker att säga också och ett intressant förhållningssätt till världen att man för det mesta inte tänker på att hon är galet tjusig.
Däremot så har jag svårt att låta bli att prata hela tiden (nähä?). Jag berättar i ena stunden om hur mitt förhållande är till min syster, samtidigt som jag ger en redogörelse för minst trettio saker i vår barndom som förmodligen ledde fram till varför förhållandet är som det är idag, lite blandat med jämförelser till andra syskonförhållanden, både i släkten och det lilla jag vet om historiska förhållanden. Jag pratar i andra stunden om varför jag avskyr färgen blått och lyckas inbilla mig att den redogörelsen intresserar alla åhörare å det starkaste. Även här med fullständig historik och analys. Min intresseklubbs anteckningsböcker lär vara fulla! (Och, kära syster. Det där med systerförhållandets diskuterande stämmer säkert. Jag diskuterade säkert det i en timma eller så. Men, det är inte poängen. Och det är inget trauma, lovar!)
Att jag gör såhär beror endast på att jag vill ha den här braiga människans infallsvinklar och tillägg till mina analyser och frågeställningar. Fast jag kanske inte visar det ordentligt? Jag märker det dock inte förrän jag har kommit hem och det slutar ringa i öronen. Ungefär när lampan släcks och jag ska sova.
Då gnager det.
Tänk om hon inte märker hur glad jag är för hennes sällskap?
Tänk om hon bara spelar teater och funderar inte på varför just den nyansen av lila är ok, medan den andra inte är det (för mycket blått i!) utan tänker bara på hur hon ska avsluta det här föhållandet fortare än fort.
Hon vill nog egentligen avsluta vår vänskap. Jo. För hade hon inte väldigt bråttom att bli av med mig där? Och när jag ursäktade mig för att jag pratade, skrattade hon inte bara som om att jag inte kunde förstå vidden av hur hemskt det hade varit?
Verkar det inte som att jag tänker att världen snurrar kring mig och bara mig och flera varv runt mig?
Trettio år av sådana här kvällssagor har dock gjort mig lite hårdhudad. Så jag somnar för det mesta ändå rätt fort och opåverkad. Mer liksom förhåller mig till ångesten som till dammsugning: "Gör undan, tänk inte". Jag gör undan ångestharangen, gör skadeanalys och lägger ett eventuellt relationslagnings-kit på minnet till nästa gång vi ses. (Gör alla såhär? Någon annan?)
Ringer lite försiktigt vackraste vännen en vecka senare, lite olägligt innan ett möte. Får inte höra tillräckligt med ord för att ångesten ska drivas på flykten helt. Snarare förvärras den. Jag har ju vant mig vid att jag är paranoid till bristningsgränsen, så jag makar undan de mest ologiska "tänk-om-en" och de behöver bekräftas både en och två gånger innan jag kanske agerar på att tro att de är sanna. Men nu blir jag lite mer nervös. Vi känner ju inte varandra sådär värst jätteväl.. och sa jag inte där i någon harang att jag för det mesta inte behöver vänner sådär värst jättemycket? Hur lät det? Mjaa.. Och. Höll hon inte med mig lite också? Att hon inte behövde andra. Hon kom säkert fram till där att hon inte behöver mig nu!!
Väntar tills anledning att ringa finns. Mer anledning än att man bara vill höras. Då säger hon att hon tänkt skicka sms och säga att hon verkligen uppskattar mig som vän, men att hon väntat lite för länge och sen kanske det bara skulle blivit fånigt.
Jag blir alldeles mjuk och snäll invändigt. Sen går jag återigen på frigång med en annan fin vän. Som tyvärr bjuder mig på vin. Som lossar min tungas band.
Undrar om jag någonsin kommer känna mig ok. Ska jag alltid gå omkring och vara för mycket? Jag ÄR Tiffany. Jag ÄR hon. Fast. Nu när jag sa det så kändes det nästan lite bättre. För hon är attans rolig. Och jag har ju redan konstaterat att hon får finnas.
Nu ska jag gå och låta bandet av ångest spela lite. Sen ska jag sova! Natti.
Fika på kondis sent på kvällen utan barn som vill något, (bara eeeen sak till innan de ska sova, loooovar) med vackraste vännen. Hon är så vacker att man aldrig kan sluta titta om man tänker på det. Som tur är har hon så många bra saker att säga också och ett intressant förhållningssätt till världen att man för det mesta inte tänker på att hon är galet tjusig.
Däremot så har jag svårt att låta bli att prata hela tiden (nähä?). Jag berättar i ena stunden om hur mitt förhållande är till min syster, samtidigt som jag ger en redogörelse för minst trettio saker i vår barndom som förmodligen ledde fram till varför förhållandet är som det är idag, lite blandat med jämförelser till andra syskonförhållanden, både i släkten och det lilla jag vet om historiska förhållanden. Jag pratar i andra stunden om varför jag avskyr färgen blått och lyckas inbilla mig att den redogörelsen intresserar alla åhörare å det starkaste. Även här med fullständig historik och analys. Min intresseklubbs anteckningsböcker lär vara fulla! (Och, kära syster. Det där med systerförhållandets diskuterande stämmer säkert. Jag diskuterade säkert det i en timma eller så. Men, det är inte poängen. Och det är inget trauma, lovar!)
Att jag gör såhär beror endast på att jag vill ha den här braiga människans infallsvinklar och tillägg till mina analyser och frågeställningar. Fast jag kanske inte visar det ordentligt? Jag märker det dock inte förrän jag har kommit hem och det slutar ringa i öronen. Ungefär när lampan släcks och jag ska sova.
Då gnager det.
Tänk om hon inte märker hur glad jag är för hennes sällskap?
Tänk om hon bara spelar teater och funderar inte på varför just den nyansen av lila är ok, medan den andra inte är det (för mycket blått i!) utan tänker bara på hur hon ska avsluta det här föhållandet fortare än fort.
Hon vill nog egentligen avsluta vår vänskap. Jo. För hade hon inte väldigt bråttom att bli av med mig där? Och när jag ursäktade mig för att jag pratade, skrattade hon inte bara som om att jag inte kunde förstå vidden av hur hemskt det hade varit?
Verkar det inte som att jag tänker att världen snurrar kring mig och bara mig och flera varv runt mig?
Trettio år av sådana här kvällssagor har dock gjort mig lite hårdhudad. Så jag somnar för det mesta ändå rätt fort och opåverkad. Mer liksom förhåller mig till ångesten som till dammsugning: "Gör undan, tänk inte". Jag gör undan ångestharangen, gör skadeanalys och lägger ett eventuellt relationslagnings-kit på minnet till nästa gång vi ses. (Gör alla såhär? Någon annan?)
Ringer lite försiktigt vackraste vännen en vecka senare, lite olägligt innan ett möte. Får inte höra tillräckligt med ord för att ångesten ska drivas på flykten helt. Snarare förvärras den. Jag har ju vant mig vid att jag är paranoid till bristningsgränsen, så jag makar undan de mest ologiska "tänk-om-en" och de behöver bekräftas både en och två gånger innan jag kanske agerar på att tro att de är sanna. Men nu blir jag lite mer nervös. Vi känner ju inte varandra sådär värst jätteväl.. och sa jag inte där i någon harang att jag för det mesta inte behöver vänner sådär värst jättemycket? Hur lät det? Mjaa.. Och. Höll hon inte med mig lite också? Att hon inte behövde andra. Hon kom säkert fram till där att hon inte behöver mig nu!!
Väntar tills anledning att ringa finns. Mer anledning än att man bara vill höras. Då säger hon att hon tänkt skicka sms och säga att hon verkligen uppskattar mig som vän, men att hon väntat lite för länge och sen kanske det bara skulle blivit fånigt.
Jag blir alldeles mjuk och snäll invändigt. Sen går jag återigen på frigång med en annan fin vän. Som tyvärr bjuder mig på vin. Som lossar min tungas band.
Undrar om jag någonsin kommer känna mig ok. Ska jag alltid gå omkring och vara för mycket? Jag ÄR Tiffany. Jag ÄR hon. Fast. Nu när jag sa det så kändes det nästan lite bättre. För hon är attans rolig. Och jag har ju redan konstaterat att hon får finnas.
Nu ska jag gå och låta bandet av ångest spela lite. Sen ska jag sova! Natti.
måndag 21 januari 2008
tiffany springer
När man känner sig pinsam så ska man titta på Tiffany. Jag har aldrig någonsin i verkliga livet träffat någon som är ens en tiondel så utagerande. Och hur skulle man reagera om man gjorde det?
Jag tror att man nog skulle tycka att hon var rätt festlig. Jag skulle i alla fall låta henne finnas. Till skillnad mot för alla hemska människor som jag skulle försöka mobba iväg. Tiffany är hemsk på rätt sätt. Sen skulle nog inte jag lyckas med min subtila mobbning heller. Vem skulle rå på henne?
Tror jag ska försöka bli lite mer som hon. Även om vi på vissa punkter redan är smått lika.
söndag 20 januari 2008
lite mer sex... andra inlägget idag. angeläget ämne!
Måste ju prata lite till om det här.
För, alla vänner vi har är ju asexuella i sina umgängen med oss. Och vi är det säkert mer eller mindre med dem. Jag har ingen väninna som jag pratar sex med och har nästan aldrig haft det heller. Och har kanske inte velat ha en heller. Vet inte?
Det slår mig att all sex som det pratas om är totalt avvikande och brottslig sexualitet. Och så litegrann om homosexualitet. Så det vet jag nu är normalt.
Tidningarna fylls av sexbrott, sexköp, pedofili, incest. Och så hatbrott mot homosexuella.
Det är så mycket om sådant i tidningarna att jag först tänker att "jo, men visst pratar man om sex här i vårt samhälle". Men. Jag gör det aldrig. Jag hör aldrig någon säga de här sakerna med sina munnar vid de middagsbord som jag bevistar. Det är ingen som diskuterar hemska saker, nästan. Inget Rwanda. Inget bortrövade-barn-har-föräldrarna-gjort-det-eller-ej. Och ingen som pratar om sex. Inte ens om det sex man läser om pratas det. Men det är det enda sex man någonsin stöter på i "samhället" där jag bor..
Om jag på nästa parmiddag slänger fram ett "lämpligt" ämne. Säg fejkade orgasmer. (vilket har hänt... kanske inte just på parmiddag... för så gammal var jag inte då att det bara nästan var par som sågs. Men det var fler än två i rummet.). Så säger någon något allmänt om det. Och hoppas att jag ska sluta vara olämplig. Och plump. Och usch så privat. (så jag gör det inte för jag orkar inte längre vara provokativ)
Och om man diskuterar pedofili. Då tror jag ämnet blir mer uttömt. Men det är ingen som brukar säga något om sådant heller. För det är obehagligt och sådana ämnen undviker man ju. Kan till och med jag förstå.
Men riktiga diskussioner om sex? Det borde väl inte behöva vara obehagligt?
Jo. Minns en kompis. Hon berättade gärna för festbordet om sexuella händelser hon varit med om. Högt och ljudligt. Och de flesta tyckte det var underhållande och blev inte särskilt illa till mods. Så om henne vet jag saker som att hon nog är bakåtmusad till exempel. Det faller ändå under kategorin: lite mer än vad man brukar veta om sina vänner väl? Fast hon klarade inte av att man sa något för privat själv. Då dräpte hon det. Hon ville inte veta. Gissar att det var mest effektsökande hon ville vara. Visa att hon var obrydd och frigjord. Men blev liksom generad i sitt dräpande av andra. Som att hon inte hörde vad hon sa själv.
Sen finns det andra sammanhang av människor. Kompisar som sitter och delar med sig friskt av sina upplevelser och sina åsikter. Eller människor som söker kontakt med andra på knullkontakt.se. Eller högt uppsatta universitetsmänniskor som "alla" vet är swingers. Och de här människorna existerar. Finns på riktigt. De går förmodligen och handlar på Konsum i mitt kvarter. Och så går de hem med fikabrödet och pratar om sex. Och jag skulle aldrig följt de här personerna hem. Varken kvinnan eller mannen. För det hade varit för avvikande. Människor som pratar högt om sex måste vara farliga.
Så lättskrämd man är alltså. Rwanda kan man läsa om. Och pedofili. Men säga onani högt? Nä. Klarar på sin höjd av att skriva om det i min mindre anonyma blogg. Förlåt mig alla mina pryda vänner. Är ni pryda med mig för att jag verkar pryd? Eller har jag äcklat er nu?
Kan berätta att jag faktiskt haft sexualkunskap i skolan med både sjuor, åttor och nior. Åttorna ville inte ställa anonyma frågor på lappar utan ville ha handuppräckning istället. "Vilka onanerar?" "Vilka har haft sex?" "Vilka har kommit på sina föräldrar när de har sex?" var frågor som klassen villigt både röstade om och diskuterade flitigt. Fast. De lyckades inte med konststycket att få sin biologilärare att verka pryd. Utan hon röstade hon också.
Och jag är för att både prata mer om sex och för bra porr. För som sades i en av Rockystripparna här i veckan: "Det är overkligt i "Lost" att de inte har mer sex" (jo, för att det är fullt med synska människor och monster i skogarna är helt verkligt löd den fritt citerade fortsättningen.)
Tänk om vi kunde kombinera det? Lite spänning, bra manus (har inte sett Lost själv, så håll inte just det emot mig..) och så lite sex. Lite lagom snyggt sex.
För, alla vänner vi har är ju asexuella i sina umgängen med oss. Och vi är det säkert mer eller mindre med dem. Jag har ingen väninna som jag pratar sex med och har nästan aldrig haft det heller. Och har kanske inte velat ha en heller. Vet inte?
Det slår mig att all sex som det pratas om är totalt avvikande och brottslig sexualitet. Och så litegrann om homosexualitet. Så det vet jag nu är normalt.
Tidningarna fylls av sexbrott, sexköp, pedofili, incest. Och så hatbrott mot homosexuella.
Det är så mycket om sådant i tidningarna att jag först tänker att "jo, men visst pratar man om sex här i vårt samhälle". Men. Jag gör det aldrig. Jag hör aldrig någon säga de här sakerna med sina munnar vid de middagsbord som jag bevistar. Det är ingen som diskuterar hemska saker, nästan. Inget Rwanda. Inget bortrövade-barn-har-föräldrarna-gjort-det-eller-ej. Och ingen som pratar om sex. Inte ens om det sex man läser om pratas det. Men det är det enda sex man någonsin stöter på i "samhället" där jag bor..
Om jag på nästa parmiddag slänger fram ett "lämpligt" ämne. Säg fejkade orgasmer. (vilket har hänt... kanske inte just på parmiddag... för så gammal var jag inte då att det bara nästan var par som sågs. Men det var fler än två i rummet.). Så säger någon något allmänt om det. Och hoppas att jag ska sluta vara olämplig. Och plump. Och usch så privat. (så jag gör det inte för jag orkar inte längre vara provokativ)
Och om man diskuterar pedofili. Då tror jag ämnet blir mer uttömt. Men det är ingen som brukar säga något om sådant heller. För det är obehagligt och sådana ämnen undviker man ju. Kan till och med jag förstå.
Men riktiga diskussioner om sex? Det borde väl inte behöva vara obehagligt?
Jo. Minns en kompis. Hon berättade gärna för festbordet om sexuella händelser hon varit med om. Högt och ljudligt. Och de flesta tyckte det var underhållande och blev inte särskilt illa till mods. Så om henne vet jag saker som att hon nog är bakåtmusad till exempel. Det faller ändå under kategorin: lite mer än vad man brukar veta om sina vänner väl? Fast hon klarade inte av att man sa något för privat själv. Då dräpte hon det. Hon ville inte veta. Gissar att det var mest effektsökande hon ville vara. Visa att hon var obrydd och frigjord. Men blev liksom generad i sitt dräpande av andra. Som att hon inte hörde vad hon sa själv.
Sen finns det andra sammanhang av människor. Kompisar som sitter och delar med sig friskt av sina upplevelser och sina åsikter. Eller människor som söker kontakt med andra på knullkontakt.se. Eller högt uppsatta universitetsmänniskor som "alla" vet är swingers. Och de här människorna existerar. Finns på riktigt. De går förmodligen och handlar på Konsum i mitt kvarter. Och så går de hem med fikabrödet och pratar om sex. Och jag skulle aldrig följt de här personerna hem. Varken kvinnan eller mannen. För det hade varit för avvikande. Människor som pratar högt om sex måste vara farliga.
Så lättskrämd man är alltså. Rwanda kan man läsa om. Och pedofili. Men säga onani högt? Nä. Klarar på sin höjd av att skriva om det i min mindre anonyma blogg. Förlåt mig alla mina pryda vänner. Är ni pryda med mig för att jag verkar pryd? Eller har jag äcklat er nu?
Kan berätta att jag faktiskt haft sexualkunskap i skolan med både sjuor, åttor och nior. Åttorna ville inte ställa anonyma frågor på lappar utan ville ha handuppräckning istället. "Vilka onanerar?" "Vilka har haft sex?" "Vilka har kommit på sina föräldrar när de har sex?" var frågor som klassen villigt både röstade om och diskuterade flitigt. Fast. De lyckades inte med konststycket att få sin biologilärare att verka pryd. Utan hon röstade hon också.
Och jag är för att både prata mer om sex och för bra porr. För som sades i en av Rockystripparna här i veckan: "Det är overkligt i "Lost" att de inte har mer sex" (jo, för att det är fullt med synska människor och monster i skogarna är helt verkligt löd den fritt citerade fortsättningen.)
Tänk om vi kunde kombinera det? Lite spänning, bra manus (har inte sett Lost själv, så håll inte just det emot mig..) och så lite sex. Lite lagom snyggt sex.
sex och sånt som väcker tankarna
Jag skrev i förra inlägget en kort passus om porr. Min erfarenhet på området är mycket liten. Mitt första längre förhållande hade jag med en kille som konsumerade porr. Hans bror hade dessutom en flödig samling av porrfilm som gärna uppvisades i större sällskap.
Som femtonåring visste jag först inte vad jag skulle tycka. Men jag fylldes av obehag som jag inte kunde förklara. Dels att det ju faktiskt var pirrigt. Men dels någon form av äckel inför att min pojkvän skulle ha kvar de där bilderna i huvudet när vi... Nä. Kunde inte ens tänka klart den tanken. Så jag bad. Eller kanske sa åt. Ingen mer porr som jag får veta om.
Klart och slut.
Sen har jag velat ta reda på varför, och verkligen varför som porren gav mig sådana äckelkänslor. Bilderna från porrfilmerna jag tittade på då. Kyliga miljöer. Kvinnor som har attribut, nästan som clowner. Långa naglar. Blont stort hår och stora blanka bröst. Hon ligger på en sådan där bänk i gymet som man lyfter hantlar från. Han pumpar på henne. Kameran i hennes ansikte och på hennes kropp. Hon kråmar sig. Han är långt, långt ifrån henne, möts bara vid könen. Kyligt.
Jag tror idag att det jag såg var en kvinna som låtsasnjöt (ja.. man behöver inte vara einstein för det kanske nej...) att hon njöt på ett stiliserat vis. Precis som hennes attribut. Hennes utklädningskläder gjorde henne till symbolisk kvinna. Och hon njöt på ett symboliskt vis. Men jag tror att jag såg att hon låtsades. Och att de som var målgrupp för filmen inte faktiskt detekterade detta. Och alltså var filmen fullgod för dem.
Precis som att ungdomslitteratur var tillräckligt bra litteratur för mig när jag var tio. Men som jag nu identifierar som lättköpt blahablaha, behövdes bara typiska triggerpunkter. Barn. Hund. Skollov. Låååångt och tråkigt skollov. Vad skulle de göra? Öde hus.
Fler ord behövdes inte för att sätta igång leken och fantasin hos en när man var tio. Beskrivningen av miljön fick vara torftig. Händelserna behövde inte hänga ihop. Inte heller personteckningen hos de inblandade. Den gamle, vänlige, ur-rare mannen kunde i slutänden visa sig vara den galne mördaren utan att jag reagerade. För jag visste inte annat. Det mesta var ologiskt ändå. Jag kände inte människan mycket alls. Det var bara handlingen jag ville åt.
Så porren då var helt enkelt inte tillräckligt bra för att lura mig. Den var vad en Camilla-Läckberdeckare är för mig nu. Genomskinlig och tafflig.
Däremot så var jag inte tillräckligt erfaren för att veta säkert. Helt säkert. Att det inte var så det förväntades av mig att vara för att tjusa och behaga. Jag trodde inte det. Men säker var jag inte. Därav obehaget. Det jag kände inom mig och det jag såg. För man måste se bra porr för att kunna veta. Eller ha bra fantasi och önska sig den bra porren.
Som femtonåring visste jag först inte vad jag skulle tycka. Men jag fylldes av obehag som jag inte kunde förklara. Dels att det ju faktiskt var pirrigt. Men dels någon form av äckel inför att min pojkvän skulle ha kvar de där bilderna i huvudet när vi... Nä. Kunde inte ens tänka klart den tanken. Så jag bad. Eller kanske sa åt. Ingen mer porr som jag får veta om.
Klart och slut.
Sen har jag velat ta reda på varför, och verkligen varför som porren gav mig sådana äckelkänslor. Bilderna från porrfilmerna jag tittade på då. Kyliga miljöer. Kvinnor som har attribut, nästan som clowner. Långa naglar. Blont stort hår och stora blanka bröst. Hon ligger på en sådan där bänk i gymet som man lyfter hantlar från. Han pumpar på henne. Kameran i hennes ansikte och på hennes kropp. Hon kråmar sig. Han är långt, långt ifrån henne, möts bara vid könen. Kyligt.
Jag tror idag att det jag såg var en kvinna som låtsasnjöt (ja.. man behöver inte vara einstein för det kanske nej...) att hon njöt på ett stiliserat vis. Precis som hennes attribut. Hennes utklädningskläder gjorde henne till symbolisk kvinna. Och hon njöt på ett symboliskt vis. Men jag tror att jag såg att hon låtsades. Och att de som var målgrupp för filmen inte faktiskt detekterade detta. Och alltså var filmen fullgod för dem.
Precis som att ungdomslitteratur var tillräckligt bra litteratur för mig när jag var tio. Men som jag nu identifierar som lättköpt blahablaha, behövdes bara typiska triggerpunkter. Barn. Hund. Skollov. Låååångt och tråkigt skollov. Vad skulle de göra? Öde hus.
Fler ord behövdes inte för att sätta igång leken och fantasin hos en när man var tio. Beskrivningen av miljön fick vara torftig. Händelserna behövde inte hänga ihop. Inte heller personteckningen hos de inblandade. Den gamle, vänlige, ur-rare mannen kunde i slutänden visa sig vara den galne mördaren utan att jag reagerade. För jag visste inte annat. Det mesta var ologiskt ändå. Jag kände inte människan mycket alls. Det var bara handlingen jag ville åt.
Så porren då var helt enkelt inte tillräckligt bra för att lura mig. Den var vad en Camilla-Läckberdeckare är för mig nu. Genomskinlig och tafflig.
Däremot så var jag inte tillräckligt erfaren för att veta säkert. Helt säkert. Att det inte var så det förväntades av mig att vara för att tjusa och behaga. Jag trodde inte det. Men säker var jag inte. Därav obehaget. Det jag kände inom mig och det jag såg. För man måste se bra porr för att kunna veta. Eller ha bra fantasi och önska sig den bra porren.
fredag 18 januari 2008
porr och geografi
Vad är det för likhet mellan en porrfilm och "På spåret"?
Alla kollar, ingen vill erkänna och Björn Hellström är med.
Nu var det inte ett skämt från "På spåret". Fast det visste nu ju redan. För Oldsberg är ju lite småtokig (haha) men kanske inte fräck framför kameran (tackolov!)
Jag tror att den som skrev sketchen kanske känner av ? att folk inte vill erkänna att de tittar på På spåret för att om de säger att de ser det så måste de också diskutera frågorna. Och det kan de inte.
Jag tyckte inte att det var ett sådär värst bra skämt. För jag skulle inte få mer än ett par tre poäng. Om jag nu såg programmet. Undviker det för att det sätter poäng på min geografiska totala oallmänbildning. Den är så sorglig så sorglig.
Har ni sett Star Wars och Top Gun? Tror att jag har sett filmerna ett tretal gånger. Men det är som något i frontalloben somnar och jag KAN inte intressera mig för handlingen tillräckligt för att hänga med. Jag får en tillfällig bokstavsbarnsbeteckning.
Spargel hävdar att han upplever en liknande sömnattack när det pratas botanik. Och då är han gammal Fältis. Så jag förstår att han verkligen ansträngt sig för att inte somna!
Mina områden är "saker som flyger och swooschar och ska verka ballt för en elvaåring" Och geografi. Jag kan en del vilket land hör till vilka huvudstäder. Till vilket det nya hör Moldavien. Vars huvudstad heter fonetiskt shisnau. Vilket jag bara vet för att elvaåringen nu läser Europas geografi och jag har lätt för att snappa upp sådan här rabbelkunskap som upprepas vid matbordet vecka in och vecka ut. Senaste gången så fick jag svara. Och kunde. (Dock förhördes inte stavningen). Då plirar Spargel mot mig och säger att jag nog inte vet vilket land det tillhörde förut, då på det goda (onda) åttiotalet.
Johodå. Självklart. Jugoslavien!
Spargel har nämligen lärt mig att man ska uttala sig expertmässigt och tvärsäkert och inte vara rädd för att förlora cred. Fast.. jag undrar jag...
Så. På porr tittar jag. Sen jag såg Petra Östergren i tv, läste hennes bok och insåg att om hon ändrat åsikt så kanske jag också ändrar mig. Men. På spåret får mig bara att känna mig otillräcklig. Så det undviker jag. Däremot så vill jag slå ett slag för att vara öppen. Öppen med att man inte kan allt. Att man inte har rätt alltid och att man kanske kan ha fel. Även om det är roligt en stund när man har haft rätt om något man bara gissat och verkat tvärsäker ändå.
Vilket är lite märkligt väl?
Alla kollar, ingen vill erkänna och Björn Hellström är med.
Nu var det inte ett skämt från "På spåret". Fast det visste nu ju redan. För Oldsberg är ju lite småtokig (haha) men kanske inte fräck framför kameran (tackolov!)
Jag tror att den som skrev sketchen kanske känner av ? att folk inte vill erkänna att de tittar på På spåret för att om de säger att de ser det så måste de också diskutera frågorna. Och det kan de inte.
Jag tyckte inte att det var ett sådär värst bra skämt. För jag skulle inte få mer än ett par tre poäng. Om jag nu såg programmet. Undviker det för att det sätter poäng på min geografiska totala oallmänbildning. Den är så sorglig så sorglig.
Har ni sett Star Wars och Top Gun? Tror att jag har sett filmerna ett tretal gånger. Men det är som något i frontalloben somnar och jag KAN inte intressera mig för handlingen tillräckligt för att hänga med. Jag får en tillfällig bokstavsbarnsbeteckning.
Spargel hävdar att han upplever en liknande sömnattack när det pratas botanik. Och då är han gammal Fältis. Så jag förstår att han verkligen ansträngt sig för att inte somna!
Mina områden är "saker som flyger och swooschar och ska verka ballt för en elvaåring" Och geografi. Jag kan en del vilket land hör till vilka huvudstäder. Till vilket det nya hör Moldavien. Vars huvudstad heter fonetiskt shisnau. Vilket jag bara vet för att elvaåringen nu läser Europas geografi och jag har lätt för att snappa upp sådan här rabbelkunskap som upprepas vid matbordet vecka in och vecka ut. Senaste gången så fick jag svara. Och kunde. (Dock förhördes inte stavningen). Då plirar Spargel mot mig och säger att jag nog inte vet vilket land det tillhörde förut, då på det goda (onda) åttiotalet.
Johodå. Självklart. Jugoslavien!
Spargel har nämligen lärt mig att man ska uttala sig expertmässigt och tvärsäkert och inte vara rädd för att förlora cred. Fast.. jag undrar jag...
Så. På porr tittar jag. Sen jag såg Petra Östergren i tv, läste hennes bok och insåg att om hon ändrat åsikt så kanske jag också ändrar mig. Men. På spåret får mig bara att känna mig otillräcklig. Så det undviker jag. Däremot så vill jag slå ett slag för att vara öppen. Öppen med att man inte kan allt. Att man inte har rätt alltid och att man kanske kan ha fel. Även om det är roligt en stund när man har haft rätt om något man bara gissat och verkat tvärsäker ändå.
Vilket är lite märkligt väl?
torsdag 17 januari 2008
kvinnan här är jättenöjd, hon är glad för hon är nöjd.
Det är ganska sällsynt i mitt liv hittills att jag känt mig såhär nöjd. Har alltid odlat missnöjet för att jag trott det vara ett skäl till framgång. Och framgång har jag velat.
Nu har jag på kort tid dels insett att chef vill jag inte längre bli. Utan vill bli nummer två. Den där personen som stöttar chefen och som är högra handen och livsviktig för företaget. Men syns inte. (Läs: får inte skället). Sen har jag börjat njuta av att vara föräldraledig. Det nästan mest läskiga.
Det klack till i mig någon dag där i november när jag var ensam med bara Ernst i en vecka. Och han började få en sovrutin som gick att förutse. Och som blev längre ju längre promenad med honom i vagnen jag tog... bra belöningssystem kan jag säga!
Jag fick lite mer ensamtid och tid att bara finnas. Kunde alltså börja göra upp planer för hur tiden skulle användas (efter ett tag av att bara få existera och hämta andan... två veckor eller så..)
När tiden började användas till saker som jag själv såg var nyttiga eller roliga så hade jag inte längre kvar den där gräsliga känslan som jagat mig genom alla tidigare (korta) föräldraledigheter och (faktiskt ännu kortare, och häämskare) arbetslöshetsperioder. Den där känslan som säger: "du är jävlar i mig helt värdelös, kan ju inte ens... söka jobb tillräckligt bra/ kliva upp på morgonen i tid/ laga mat till familjen/ städa så att nivån är godkänd/ motionera dig friskare eller ens njuta av att bara få vara! Jävla värdo!
Jag tror inte att jag ens har trott det vara möjligt för mig att vara nöjd. Hade jag trott det hade jag inte velat vara nöjd. För det ser man ju. Är det någon som är nöjd så blir de genast lite sådär sääävliga. Ointresserade. Inåtvända. Och dummare. Mindre skarpa.
Åsså sitter jag här nu och är bara nöjd. Och kan inte ens upparbeta lite panik över sakens tillstånd. Det är så finurligt det där med att vara nöjd. Som om att panikdårar med värsta sortens psykoser med automatik hade gått hem och låst in sig och lagt sig för att sova, istället för att slå ihjäl människor.
Nu ska jag sova. För även om Ernst vaknar flera gånger varje natt och skriker lungorna av sig i vårt mindre ombonade sovrum (ekar så det skär i tänderna) för att min mjölk inte rinner till fort nog så har jag en god sömn. Den nöjdes sömn. Kunde nästan vara den där kossan på ängen jag tjatat om att man borde vara! Ha! Ironiskt va?! =)
Natti
Nu har jag på kort tid dels insett att chef vill jag inte längre bli. Utan vill bli nummer två. Den där personen som stöttar chefen och som är högra handen och livsviktig för företaget. Men syns inte. (Läs: får inte skället). Sen har jag börjat njuta av att vara föräldraledig. Det nästan mest läskiga.
Det klack till i mig någon dag där i november när jag var ensam med bara Ernst i en vecka. Och han började få en sovrutin som gick att förutse. Och som blev längre ju längre promenad med honom i vagnen jag tog... bra belöningssystem kan jag säga!
Jag fick lite mer ensamtid och tid att bara finnas. Kunde alltså börja göra upp planer för hur tiden skulle användas (efter ett tag av att bara få existera och hämta andan... två veckor eller så..)
När tiden började användas till saker som jag själv såg var nyttiga eller roliga så hade jag inte längre kvar den där gräsliga känslan som jagat mig genom alla tidigare (korta) föräldraledigheter och (faktiskt ännu kortare, och häämskare) arbetslöshetsperioder. Den där känslan som säger: "du är jävlar i mig helt värdelös, kan ju inte ens... söka jobb tillräckligt bra/ kliva upp på morgonen i tid/ laga mat till familjen/ städa så att nivån är godkänd/ motionera dig friskare eller ens njuta av att bara få vara! Jävla värdo!
Jag tror inte att jag ens har trott det vara möjligt för mig att vara nöjd. Hade jag trott det hade jag inte velat vara nöjd. För det ser man ju. Är det någon som är nöjd så blir de genast lite sådär sääävliga. Ointresserade. Inåtvända. Och dummare. Mindre skarpa.
Åsså sitter jag här nu och är bara nöjd. Och kan inte ens upparbeta lite panik över sakens tillstånd. Det är så finurligt det där med att vara nöjd. Som om att panikdårar med värsta sortens psykoser med automatik hade gått hem och låst in sig och lagt sig för att sova, istället för att slå ihjäl människor.
Nu ska jag sova. För även om Ernst vaknar flera gånger varje natt och skriker lungorna av sig i vårt mindre ombonade sovrum (ekar så det skär i tänderna) för att min mjölk inte rinner till fort nog så har jag en god sömn. Den nöjdes sömn. Kunde nästan vara den där kossan på ängen jag tjatat om att man borde vara! Ha! Ironiskt va?! =)
Natti
tisdag 15 januari 2008
biffig brud behöver bra buisness
Många många människor skapar en bild av vilka de är. De målar upp scener och använder kodord för att vi andra ska förstå.
- Jag är en människa som.. börjar meningen.
En den personer skapar den här bilden lika bra som den bästa manusförfattaren. "Jag är en kvinna på en skärdgårdsö, jag är lätt och luftig och älskar blått. Jag skulle dööö utan de öppna vyerna och utan min havsutsikt!"
Syftet med detta är nog för en del att de har fattat det här med reklam. Gör en tydlig profilbild och gå sen ut med den stenhårt. "Jag är proffsig!" eller: "Jag är aldrig sjuk och väldigt hälsomedveten" Det ska sen avspegla sig i allt man gör och allt man köper och allt man klär sig i och alla man umgås med.
Jag har tänkt att jag skulle ta och skaffa mig en sådan här profil. Kan ju klart se nyttan av att formge sig själv. Jag skulle vilja säga att jag klarar biffen. Att jag är beslutsam och idérik.
Vilken telefon tror ni att man borde köpa som går i linje med detta? Frisyren måste nog ändras den med. Var gör man det? Och hur tar man reda på vilken frisyr som ger rätt uttryck? Eller... man bör nog låta kläderna kanske säga en del också!
Idérika kläder är sällan svarta. Så det idérika får komma från telefonen. Beslutsam. Kanske om man har väldigt rakt och bestämt hår? Tydliga linjer liksom.
Får antingen skaffa mig en mentor eller en personlig shoppare! För allt syftar förstås till att få det där bättre jobbet, det bättre betalda och det där lyckliga, lyckliga livet där man bara skuttar fram. I sina vita kläder på grummetvättsåpeön! Och det livet lär man ju bara få om man får andra att köpa etiketten av : "Här är din Mina!"
- Jag är en människa som.. börjar meningen.
En den personer skapar den här bilden lika bra som den bästa manusförfattaren. "Jag är en kvinna på en skärdgårdsö, jag är lätt och luftig och älskar blått. Jag skulle dööö utan de öppna vyerna och utan min havsutsikt!"
Syftet med detta är nog för en del att de har fattat det här med reklam. Gör en tydlig profilbild och gå sen ut med den stenhårt. "Jag är proffsig!" eller: "Jag är aldrig sjuk och väldigt hälsomedveten" Det ska sen avspegla sig i allt man gör och allt man köper och allt man klär sig i och alla man umgås med.
Jag har tänkt att jag skulle ta och skaffa mig en sådan här profil. Kan ju klart se nyttan av att formge sig själv. Jag skulle vilja säga att jag klarar biffen. Att jag är beslutsam och idérik.
Vilken telefon tror ni att man borde köpa som går i linje med detta? Frisyren måste nog ändras den med. Var gör man det? Och hur tar man reda på vilken frisyr som ger rätt uttryck? Eller... man bör nog låta kläderna kanske säga en del också!
Idérika kläder är sällan svarta. Så det idérika får komma från telefonen. Beslutsam. Kanske om man har väldigt rakt och bestämt hår? Tydliga linjer liksom.
Får antingen skaffa mig en mentor eller en personlig shoppare! För allt syftar förstås till att få det där bättre jobbet, det bättre betalda och det där lyckliga, lyckliga livet där man bara skuttar fram. I sina vita kläder på grummetvättsåpeön! Och det livet lär man ju bara få om man får andra att köpa etiketten av : "Här är din Mina!"
söndag 13 januari 2008
dagboksanteckning
måste föras. Svärfars födelsedagsfirande idag. Givetvis så ingår svägerskans gubbvän i skaran. Tänkte ut illmariga planer på vägen dit. Hur jag skulle ansätta honom med massiv trevlighetsattack.
Trevlighetsattacken i mitt huvud resulterade i att han inte sa någonting. Hur trevlig eller hur charmig jag än var. Aha! Han avslöjar sig då, tänkte jag först. Planen är ju att ta reda på om han bara är trist eller om han är jättejättejätteblyg.
Men.. att han inte svarar trots min utomordentliga trevlighet utesluter ju ingendera av teorierna.. Så då backade jag planen till att bara fråga burdust rätt ut om han är blyg eller bara ogillar oss, eller kanske bara fråga varför han inte säger något. Den planen spelades också upp i flertalet varianter. Där fick jag så mycket hemska reaktioner av de andra närvarande i rummet. Särskilt den förebrående blicken från elvaåringen gjorde att jag avhöll mig från att vidare fila fram fler planer. Den häftigaste reaktionen kom dock från svägerskan, jag fick en härlig avhyvling! Sådana är för det mesta mycket underhållande när de sker i mitt inre, men något som jag verkligen noga undviker i verkliga livet. Kanske för att stunden när sådant sker passerar utan att man kan stoppa, tänka efter, spola tillbaka, testa olika utfallsreaktioner och för att jag då på riktigt för det mesta står där som ett fån. I huvudet så vinner jag ju (härlig känsla) eller så kan jag snabbt avbryta och tänka på andra saker (vilket händer oftast, trots att det är i mitt huvud argumentationen sker).
Ernst har trots fem dagars feber och förmodat viktras upptäckt att han kan stå på alla fyra. Kommer framåt allt oftare. Särskilt när han är missnöjd. Står och sitter själv. Dock med rasrisk.
Hur attans kan det vara intressant med ett barns framsteg när det är så kapitalt ointressant när man själv inte har barn i samma utvecklingsfas? Jag hurvades verkligen över tanken att behöva få ny småttingar just för att samtalsämnena var så *gääääsp*. Men jag lyssnar återigen uppmärksamt när andra berättar. Måste skriva ner det så att jag inte glömmer bort att det var så.
Jo.. Ernst kan också hitta lampan om man frågar var den är och säger mpa eller paaapa om den. Och när det hände såhär tidigt när elvaåringen var liten så tänkte jag inte så noga på det. Men sen slutade han kunna uttrycka 'lampa' och jag har nog efteråt tänkt att jag inbillade mig.
För hur kan ett barn först lära sig ett ord och sen behöva lära om det helt på nytt? Har jag aldrig hört talas om. Inbillar mig gör jag kanske nu också. Finns inga lika bra på att lura sig själva som föräldrar. Fast nu har jag en filmkamera. Haha. Ska försöka få bildbevis. Erfarenheter någon?
Han kan också klappa sin hand mot ens egen när man håller upp handflatan. Med tillropet "five" så blir det genast mycket roligare. Kusse-busse upptäckte detta medfödda trix. (För det är väl medfött när det inte är inövat?).
Vissa har något emot att träna sina barn att utföra konster. Och jag har det i teorin. Men det är lite svårt att stå emot. Ettåringar ska kunna svara på frågan: "hur låter monstret?" med ett gurglande strupljud, samt kunna hålla upp ett finger i luften på frågan hur gamla de är. Så det så. Det är ett minimum. Och jag anser att de borde testa detta likaväl som förmåga att klappa ihop två klossar/bollar/valfria leksaker som de gör på bvc när barnet är x-månader gammalt. (Hur begåvad Ernst nu än är så kan han inte det ännu, men jag ser att han försöker!)
Min egen mamma skulle aldrig i sitt liv sagt att vi hade färdigheter. Hon ser det som den värsta sortens skryt. Jag har också tänkt att man borde undvika att säga saker i berömmande ordalag om sina barn, så de inte får hybris, eller så att man inte fastnar i någon sorts tävlan om vems barn som kan mest. Det är ju massivt otrevligt när någon berömmer sitt barn och själv så sitter man där med känslan av att det den andra föräldern egentligen vill uttrycka är att jag nog bara borde hålla med, och tycka mer om dens barn, för det barnet är ju rent objektivt
bättre/sötare/duktigare/mer älskansvärt än vad mitt är. Tänk vad hemskt det vore om mitt eget skryt låter så för någon annan. Eller att den andre tar upp kampen, ser mitt beröm som att handsken är kastad, nu ska vi tävla här!
Själv så läser eller lyssnar jag så gärna till de mest utförliga beskrivningar om andras barn när den andre gärna lyssnar tillbaka och har erforderligt glitter i ögonen när de lyssnar. För det är mäkta härligt att få beundra det finaste som finns, mina och mina vänners barn.
Kanske är det så man vet att någon är ens vän också? De visar intresse för att lära känna ens barn också. Och de låter mig lära känna och umgås med deras barn utan att lägga fingrarna emellan.
Jag som inte skulle skriva så långt idag. Och kliva upp tillsammans med Spargel vid sju. Suck och godnatt! Dagen har varit skön!
Trevlighetsattacken i mitt huvud resulterade i att han inte sa någonting. Hur trevlig eller hur charmig jag än var. Aha! Han avslöjar sig då, tänkte jag först. Planen är ju att ta reda på om han bara är trist eller om han är jättejättejätteblyg.
Men.. att han inte svarar trots min utomordentliga trevlighet utesluter ju ingendera av teorierna.. Så då backade jag planen till att bara fråga burdust rätt ut om han är blyg eller bara ogillar oss, eller kanske bara fråga varför han inte säger något. Den planen spelades också upp i flertalet varianter. Där fick jag så mycket hemska reaktioner av de andra närvarande i rummet. Särskilt den förebrående blicken från elvaåringen gjorde att jag avhöll mig från att vidare fila fram fler planer. Den häftigaste reaktionen kom dock från svägerskan, jag fick en härlig avhyvling! Sådana är för det mesta mycket underhållande när de sker i mitt inre, men något som jag verkligen noga undviker i verkliga livet. Kanske för att stunden när sådant sker passerar utan att man kan stoppa, tänka efter, spola tillbaka, testa olika utfallsreaktioner och för att jag då på riktigt för det mesta står där som ett fån. I huvudet så vinner jag ju (härlig känsla) eller så kan jag snabbt avbryta och tänka på andra saker (vilket händer oftast, trots att det är i mitt huvud argumentationen sker).
Ernst har trots fem dagars feber och förmodat viktras upptäckt att han kan stå på alla fyra. Kommer framåt allt oftare. Särskilt när han är missnöjd. Står och sitter själv. Dock med rasrisk.
Hur attans kan det vara intressant med ett barns framsteg när det är så kapitalt ointressant när man själv inte har barn i samma utvecklingsfas? Jag hurvades verkligen över tanken att behöva få ny småttingar just för att samtalsämnena var så *gääääsp*. Men jag lyssnar återigen uppmärksamt när andra berättar. Måste skriva ner det så att jag inte glömmer bort att det var så.
Jo.. Ernst kan också hitta lampan om man frågar var den är och säger mpa eller paaapa om den. Och när det hände såhär tidigt när elvaåringen var liten så tänkte jag inte så noga på det. Men sen slutade han kunna uttrycka 'lampa' och jag har nog efteråt tänkt att jag inbillade mig.
För hur kan ett barn först lära sig ett ord och sen behöva lära om det helt på nytt? Har jag aldrig hört talas om. Inbillar mig gör jag kanske nu också. Finns inga lika bra på att lura sig själva som föräldrar. Fast nu har jag en filmkamera. Haha. Ska försöka få bildbevis. Erfarenheter någon?
Han kan också klappa sin hand mot ens egen när man håller upp handflatan. Med tillropet "five" så blir det genast mycket roligare. Kusse-busse upptäckte detta medfödda trix. (För det är väl medfött när det inte är inövat?).
Vissa har något emot att träna sina barn att utföra konster. Och jag har det i teorin. Men det är lite svårt att stå emot. Ettåringar ska kunna svara på frågan: "hur låter monstret?" med ett gurglande strupljud, samt kunna hålla upp ett finger i luften på frågan hur gamla de är. Så det så. Det är ett minimum. Och jag anser att de borde testa detta likaväl som förmåga att klappa ihop två klossar/bollar/valfria leksaker som de gör på bvc när barnet är x-månader gammalt. (Hur begåvad Ernst nu än är så kan han inte det ännu, men jag ser att han försöker!)
Min egen mamma skulle aldrig i sitt liv sagt att vi hade färdigheter. Hon ser det som den värsta sortens skryt. Jag har också tänkt att man borde undvika att säga saker i berömmande ordalag om sina barn, så de inte får hybris, eller så att man inte fastnar i någon sorts tävlan om vems barn som kan mest. Det är ju massivt otrevligt när någon berömmer sitt barn och själv så sitter man där med känslan av att det den andra föräldern egentligen vill uttrycka är att jag nog bara borde hålla med, och tycka mer om dens barn, för det barnet är ju rent objektivt
bättre/sötare/duktigare/mer älskansvärt än vad mitt är. Tänk vad hemskt det vore om mitt eget skryt låter så för någon annan. Eller att den andre tar upp kampen, ser mitt beröm som att handsken är kastad, nu ska vi tävla här!
Själv så läser eller lyssnar jag så gärna till de mest utförliga beskrivningar om andras barn när den andre gärna lyssnar tillbaka och har erforderligt glitter i ögonen när de lyssnar. För det är mäkta härligt att få beundra det finaste som finns, mina och mina vänners barn.
Kanske är det så man vet att någon är ens vän också? De visar intresse för att lära känna ens barn också. Och de låter mig lära känna och umgås med deras barn utan att lägga fingrarna emellan.
Jag som inte skulle skriva så långt idag. Och kliva upp tillsammans med Spargel vid sju. Suck och godnatt! Dagen har varit skön!
fredag 11 januari 2008
det blir så bra så
Först kom ju seg-larkillen (han har inte sovit på några kvällar nu, rätt trött!). Det var nära att Spargelmannen behövde rycka in i lumpen när Segisen var tre månader sisådär. Men han undkom. Jag undrar ofta om inte mitt liv blivit bättre om han hade ryckt in. Då -96 kunde jag inte uttrycka den delen av önskan att han skulle lämna mig till att vara mammaledig. Istället läste han konstvetenskap. Och var borta fyra timmar per vecka.
Minns den där våren som ett töcken. Jag hade säkerligen någon depression, men lägenheten var ful och vi var löjligt fattiga. Spargels studielån, tror det var runt 7500 då och barnbidraget på 950. Jo, med bostadsbidrag och den delen av fp som jag tog ut blev det nog tillsammans 10 000. Hyran var 2900. Sjutusen kvar. När man inte har något alls från början. Inga möbler, inga kläder. Ingen barnvaktande familj. Konstigt nog så tänker jag ändå att det var de små medlen som gjorde att vi klarade saken. Den där tuffa sitsen med att vara tjugo-tjugotvå med en bäbis i en stad där man inte kände någon och där alla andra fick barn vid tjugosju-trettiofem. Pengarna fick vara hållpunkten i livet. Man måste tänka väldigt mycket på vad man ska äta, det tar stor del av dagen. Man måste planera vad man ska få handla i fråga om övrigt mycket mycket noga. För vi hade nog sålt våra fingrar, ett efter ett, hellre än att be våra familjer om pengar.
Hade Spargel gjort lumpen hade jag fått bli ensam om tankearbetet och skötseln om hemmet. Men nu mådde jag dåligt. Och även om man kan tänka väldigt mycket på pengar och på mat så tar det ändå inte mer än en dag för en person att göra det. Så Spargel tänkte åt mig eftersom jag inte orkade. Och jag orkade inte heller eftersom jag inte behövde.
Vi levde i en kokong. Jag var som ett litet barn själv som längtade efter en förälder. Och Spargel fick bli min puppa/pappa. Mitt skydd mot omvärlden. Jag minns mest tiden som att det var höstslaskmörker. Fastän det blev vår. Sommaren var blåsig och vi hade ingenstans att gå när vi gick ut. Jag var motvillig till alla sorters utflykter både för depressionens skull och för att utflykt antingen kostar pengar eller lockar till inköp. Har man då ont om den varan så vill man gärna undvika att bli lockad också eftersom det känns så mycket värre att längta och inte kunna. Att undvika att bli frestad är en stark ingrediens i sparsamhetens knep.
Jag vill bara gråta när jag tänker på de stackars små-oss som satt där i hörnet på en fotbollsplan, bakom några buskar för att få lite ifred-känsla. Vår lille kille fick leka med ett tomt cigarrfodral med lite grus i. Blankt och fint och rasslade härligt. Och inte tänkte vi att det var synd om oss då och där. Men nu så blöder jag lite för oss som bestämde oss för att skratta åt det bisarra i att vår femmånaders bäbis skallrade med ett cigarrfodral. För fult är det ju. Tobak och barn är ingen skön blandning. Tyckte synd om oss då gjorde vi absolut inte. Men nu får jag värsta arbetar-författarvibbar-ála-Moa Martinson över de här scenerna. Misäääär.
Sommaren därefter var hela scenen totalt omkastad. Jag hade avslutat första året på universitetet. Spargel hade varit hemma ensam med sonen och skött allt med den äran. Och jag hade fått vara tvungen att tänka på annat än misäääär. Flytt från sunktvåan. Härlig sommar på innergården till Studentlägenheten. Många barn i samma ålder och föräldrar som ville sitta ute och äta middag med oss. Blommigt. Roligt och vackert.
Inte skumt direkt att föräldraledigheten skrämde mig.
Minns den där våren som ett töcken. Jag hade säkerligen någon depression, men lägenheten var ful och vi var löjligt fattiga. Spargels studielån, tror det var runt 7500 då och barnbidraget på 950. Jo, med bostadsbidrag och den delen av fp som jag tog ut blev det nog tillsammans 10 000. Hyran var 2900. Sjutusen kvar. När man inte har något alls från början. Inga möbler, inga kläder. Ingen barnvaktande familj. Konstigt nog så tänker jag ändå att det var de små medlen som gjorde att vi klarade saken. Den där tuffa sitsen med att vara tjugo-tjugotvå med en bäbis i en stad där man inte kände någon och där alla andra fick barn vid tjugosju-trettiofem. Pengarna fick vara hållpunkten i livet. Man måste tänka väldigt mycket på vad man ska äta, det tar stor del av dagen. Man måste planera vad man ska få handla i fråga om övrigt mycket mycket noga. För vi hade nog sålt våra fingrar, ett efter ett, hellre än att be våra familjer om pengar.
Hade Spargel gjort lumpen hade jag fått bli ensam om tankearbetet och skötseln om hemmet. Men nu mådde jag dåligt. Och även om man kan tänka väldigt mycket på pengar och på mat så tar det ändå inte mer än en dag för en person att göra det. Så Spargel tänkte åt mig eftersom jag inte orkade. Och jag orkade inte heller eftersom jag inte behövde.
Vi levde i en kokong. Jag var som ett litet barn själv som längtade efter en förälder. Och Spargel fick bli min puppa/pappa. Mitt skydd mot omvärlden. Jag minns mest tiden som att det var höstslaskmörker. Fastän det blev vår. Sommaren var blåsig och vi hade ingenstans att gå när vi gick ut. Jag var motvillig till alla sorters utflykter både för depressionens skull och för att utflykt antingen kostar pengar eller lockar till inköp. Har man då ont om den varan så vill man gärna undvika att bli lockad också eftersom det känns så mycket värre att längta och inte kunna. Att undvika att bli frestad är en stark ingrediens i sparsamhetens knep.
Jag vill bara gråta när jag tänker på de stackars små-oss som satt där i hörnet på en fotbollsplan, bakom några buskar för att få lite ifred-känsla. Vår lille kille fick leka med ett tomt cigarrfodral med lite grus i. Blankt och fint och rasslade härligt. Och inte tänkte vi att det var synd om oss då och där. Men nu så blöder jag lite för oss som bestämde oss för att skratta åt det bisarra i att vår femmånaders bäbis skallrade med ett cigarrfodral. För fult är det ju. Tobak och barn är ingen skön blandning. Tyckte synd om oss då gjorde vi absolut inte. Men nu får jag värsta arbetar-författarvibbar-ála-Moa Martinson över de här scenerna. Misäääär.
Sommaren därefter var hela scenen totalt omkastad. Jag hade avslutat första året på universitetet. Spargel hade varit hemma ensam med sonen och skött allt med den äran. Och jag hade fått vara tvungen att tänka på annat än misäääär. Flytt från sunktvåan. Härlig sommar på innergården till Studentlägenheten. Många barn i samma ålder och föräldrar som ville sitta ute och äta middag med oss. Blommigt. Roligt och vackert.
Inte skumt direkt att föräldraledigheten skrämde mig.
onsdag 9 januari 2008
ämenvafaan
Hörde debatt på radions p1 igår. Mian Lodalen och Marie Söderqvist diskuterade toplessbadandet på Fyrishov (och andra simhallar) som skett i form av protest för att kvinnor behöver bära bikiniöverdel och män inte.
Letade och hittade en krönika av MS i Expressen.
Där skriver hon bland annat att feminister här bråkar över skitsaker när kvinnorna i Afghanistan slåss för rösträtt. Det är faktiskt samma jämförelse som att man borde strunta i mobbningen i skolorna när det fortfarande finns rasförtryck.
Finns det något som är rätt och något som är fel?
Jag anser att det är fel att man behöver skyla sin kropp över huvud taget. Alltså. Rent fel att man måste. Man borde faktiskt få gå omkring helt naken om man vill det. Ingen har riktigt lyckats förklara varför man inte borde få vara helnäck. Det är inte estetiskt, men det är inte mudd i midjan heller. Eller rosa tights.
Men, om nu kvinnors bröst är sexualiserade och att de av den anledningen ska skylas. Då måste man ju fundera över vad det får för vidare konsekvenser. Det sexualiserade är av något skäl tabu och fult och skämmigt och mycket, mycket privat. Vilket gör att jag som mamma råkar i konflikt när jag ändå vill kunna amma offentligt. Eller bara konflikten som sker i en när man ska amma sitt första barn. Brösten som tidigare varit föremål för det andra könets längtan och symbol för upphetsning ska nu plötsligt bli mat till det oskyldiga och fina barn man fått till världen.
Jag tycker sällan att man i debatter ska ta saker i förlängningen.. såsom att säga att nu befinner vi oss här, om vi inte passar oss så är vi strax HÄÄÄÄR (hemskt ställe, typ helvetet). Mian Lodalen gjorde missen att använda sig av det sluttande planets argumentation i gårdagens debatt. Småflickor i USA är förbjudna att bada topless, trots att de inte hade mer bröst än vad pojkar i allmänhet har. Så om vi inte aktar oss så befinner vi oss strax där! Nej. Vi kommer inte befinna oss där förrän vi tycker att det är bra att befinna oss där. Vi kommer heller inte bli tvungna att plötsligt bära burka för att bikiniöverdelen är påbjuden. Men det hänger ihop. Det gör det, även om det verkar fånigt att diskutera.
För vem har makten att sexualisera eller över att avsexualisera saker? Vill 'jag' att brösten ska vara sexuella eller vill jag att de ska vara neutrala? Helst skulle jag vilja få vara neutral hela jag. Men definitivt vill jag att mina bröst ska få vara det. Det ger mig personligen större fördelar, eller hade givit mig större fördelar om andra också såg mina bröst som utbuktningar i skinnet som i bästa fall ger bäbisarna mat. Som tur var så gick det att komma till den insikten själv, och när något inte längre är sexuellt laddat för mig så märker omgivningen det och slutar själva att tänka i dessa banor. (Trodde jag, tills jag hörde om vissas restaurangbesök och vilka kommentarer på stan andra kvinnor får... tar det en annan gång)
En del människor anser att det är viktigt för den sexuella spänningen att vissa områden är riktigt wohooo-privata för att de bara går igång på att få ensamt tillträde till denna kroppsliga yta. Jag förstår till och med att de är rädda för att deras fetischer ska tas ifrån dem, för vem vill inte bli kåt? Men. Om jag måste bära bikini, då skulle jag önska att män skylde sina seniga (bruna varma runda härliga) underarmar, samt även satte lappar i ansiktet som gjorde att jag slapp se deras fantastiskt fantasieggande skäggväxter. Och så skulle jag tycka att även hårväxt på bröstkorgen borde skylas. Inte alltid av den sexuella anledningen. Men ibland.
Vem har makten? Visst hänger allt samman. Bikinisar och burkas och rösträtt!
Kram!
Letade och hittade en krönika av MS i Expressen.
Där skriver hon bland annat att feminister här bråkar över skitsaker när kvinnorna i Afghanistan slåss för rösträtt. Det är faktiskt samma jämförelse som att man borde strunta i mobbningen i skolorna när det fortfarande finns rasförtryck.
Finns det något som är rätt och något som är fel?
Jag anser att det är fel att man behöver skyla sin kropp över huvud taget. Alltså. Rent fel att man måste. Man borde faktiskt få gå omkring helt naken om man vill det. Ingen har riktigt lyckats förklara varför man inte borde få vara helnäck. Det är inte estetiskt, men det är inte mudd i midjan heller. Eller rosa tights.
Men, om nu kvinnors bröst är sexualiserade och att de av den anledningen ska skylas. Då måste man ju fundera över vad det får för vidare konsekvenser. Det sexualiserade är av något skäl tabu och fult och skämmigt och mycket, mycket privat. Vilket gör att jag som mamma råkar i konflikt när jag ändå vill kunna amma offentligt. Eller bara konflikten som sker i en när man ska amma sitt första barn. Brösten som tidigare varit föremål för det andra könets längtan och symbol för upphetsning ska nu plötsligt bli mat till det oskyldiga och fina barn man fått till världen.
Jag tycker sällan att man i debatter ska ta saker i förlängningen.. såsom att säga att nu befinner vi oss här, om vi inte passar oss så är vi strax HÄÄÄÄR (hemskt ställe, typ helvetet). Mian Lodalen gjorde missen att använda sig av det sluttande planets argumentation i gårdagens debatt. Småflickor i USA är förbjudna att bada topless, trots att de inte hade mer bröst än vad pojkar i allmänhet har. Så om vi inte aktar oss så befinner vi oss strax där! Nej. Vi kommer inte befinna oss där förrän vi tycker att det är bra att befinna oss där. Vi kommer heller inte bli tvungna att plötsligt bära burka för att bikiniöverdelen är påbjuden. Men det hänger ihop. Det gör det, även om det verkar fånigt att diskutera.
För vem har makten att sexualisera eller över att avsexualisera saker? Vill 'jag' att brösten ska vara sexuella eller vill jag att de ska vara neutrala? Helst skulle jag vilja få vara neutral hela jag. Men definitivt vill jag att mina bröst ska få vara det. Det ger mig personligen större fördelar, eller hade givit mig större fördelar om andra också såg mina bröst som utbuktningar i skinnet som i bästa fall ger bäbisarna mat. Som tur var så gick det att komma till den insikten själv, och när något inte längre är sexuellt laddat för mig så märker omgivningen det och slutar själva att tänka i dessa banor. (Trodde jag, tills jag hörde om vissas restaurangbesök och vilka kommentarer på stan andra kvinnor får... tar det en annan gång)
En del människor anser att det är viktigt för den sexuella spänningen att vissa områden är riktigt wohooo-privata för att de bara går igång på att få ensamt tillträde till denna kroppsliga yta. Jag förstår till och med att de är rädda för att deras fetischer ska tas ifrån dem, för vem vill inte bli kåt? Men. Om jag måste bära bikini, då skulle jag önska att män skylde sina seniga (bruna varma runda härliga) underarmar, samt även satte lappar i ansiktet som gjorde att jag slapp se deras fantastiskt fantasieggande skäggväxter. Och så skulle jag tycka att även hårväxt på bröstkorgen borde skylas. Inte alltid av den sexuella anledningen. Men ibland.
Vem har makten? Visst hänger allt samman. Bikinisar och burkas och rösträtt!
Kram!
måndag 7 januari 2008
lyckans ros
Några veckor före dju/-l/-r bevistade jag höstens tredje disputation(sfest) Denna gång utan Ernst som fick stanna hemma och äta gröt med fadren istället. Jag kände nästan ingen på festen, inte sådär privat och nära att man hade någon självklar att hänga med. Dessutom fanns det ett tema på partyt som inte låg mig närmast hjärtat. Snyggt och klädsamt tema. Men det var mer än ett år sen jag var ute utanför dörren och bara var jag. Inte den gravida och inte den foglossade och inte den nyförlösta och inte barnets mamma och inte t r e barnsmamman!
För att vara säker på att höra ihop med massan som närvarade så nappade jag på HM:s (nej.. inte kungens) rabatt på smink och shoppade loss på rosa saker. Det blev ett hårband som kanske stack väl i lila för att vara riktigt ok, ett läppglans och en ögonskugga. På trävaruhuset som också säljer kläder handlade jag impulsmässigt ett par tights som var verkligen rosa. Impulsen handlade om att jag såg något som var rosa någon vecka innan festen gick av stapeln och köpte i någon sorts rädsla över att inte kunna hitta något mer, annat rosa, senare.
Kommer till studentfestbyggnaden iförd rosa tights och ett hårband och med smink. (Med smink. Att det var rosa var underordnat). Ser en herrans massa mycket-unga-människor. Hjälp så unga?! Och så inte-rosa. Sådan väldans tur att jag numer vet att min eventuella osäkerhet inte syns på ytan och att jag visste att åtminstone Token skulle befinna sig på festen. Kan alltså lite nonchalant ringa till honom och förstår att själva disputationsfesten är på övervåningen. Kan alltså sätta på mig trettioårsminen och gå uppför trappan.
Men det segar sig svårt i benen när alla jag möter är vuxet skräddarsnygga, bär upp sina kappor, kavajer, damiga skor och sjalar, propra sminkningar och eleganta paraplyer med en självklarhet som jag nog inte ens kan låtsas om att jag kan låtsa mig till. Det enda jag har med mig är vetskapen om att jag har gjort den här promenaden många gånger och även om människorna har genomskådat min enkla natur så har jag ändå inte fallit genom jorden eller dött eller aldrig mer fått njuta av ett gott glas vin på kvällen i syrénbersån. Det har ju gått över med tiden. Även den gången när jag ensam satte mig på fel sida i kyrkan och defilerade kistan som sist i raden av "familj", med alla i familjen som hunnit sätta sig och alla väntande vänner som såg på. Kan säga att det skymtade inte många rosa stråk genom folkmassan. Tur att Token var där. För han tycker om mig och han ser inte sådana saker. Varken hos andra eller hos sig själv.
Vad jag egentligen vill berätta om kvällen, det som dröjde sig kvar. Efter att huvudpersonen själv inte bar något ur temat rosa. Och gjorde avbön för att det mycket yngre, barnsligare hon en gång när hon planerat festen, älskat rosa och att det varit försent att ändra när hon vuxit till sig. (Hon fyllde trettio strax efter festen...kunde inte det ha varit ett giltigt skäl? men hade trettioårsfesten strax innan.. vilket kanske är det avgörande?) Jo. Det som dröjer sig kvar med njutning, som en karamell är att en annan av gästerna fanns vara underbart härlig att prata med.
Det brukar väl hända lite då och då. Att en annan gäst är trevlig. Dock är de för det mesta då män och trevliga för att de vill ligga, eller för att de vill att man själv ska vilja ligga med dem. Lite finare sagt kanske _speeelet_. Den här gången var det en kvinna. Som jag kanske inte ville ligga med. Men som jag nog handen på hjärtat...
Jag kanske har en och annan fundering som jag ventilerar högt trots att det inte är så man ska göra. Och jag känner av att det blir obekvämt och jag försöker foga mig och göra mig normal och bekväm och skärpa mig och allt. Och även om jag lyckas göra det bekvämt för den andra så är det inte bekvämt för mig. För jag känner mig på min vakt så att jag inte ska störa den andres cirklar. Inte låta mitt knäppa ohejdade motbjudande jag sippra ut. Stäng dragkedjorna. Dig vill ingen se.
Det har lyckats för mig bli oväsentligt om någon gillar det jag tänker eller inte. För nästan ingen når in till mig, det där mig som inte är tillskärpt för att inte vara obekväm. Så jag är. Och jag skärper mig kanske lite ibland. Men jag tänker inte så mycket på det och hänger mig heller inte. (Att ge sig hän och att hänga sig.. ?! Det första, om någon undrar av sammanhanget!)
Och det finns de som vill ha mig finnas och vara. Men det vet jag aldrig förrän sen. När de vill träffa mig igen. Trots att jag har varit mitt okänsliga ocensurerade jag. Överraskad blir jag varje gång. Och vet inte ofta själv vad jag tycker och tänker om den här märkliga människan som står ut.
(Fast jag blir ändå konstigare nästa gång. För då måste jag ju testa var gränsen finns hos den här så tydligt synskadade. Eller har människan någon diagnos? Och man kan vara himlarns konstig om man testar.. själv hade jag aldrig klarat av att vara vän med någon som har så suddiga självbildsgränser. Det är väl bara att vara. Sig själv som mamma skulle sagt. Och tänk inte så djäfla mycket!)
Just nu finns bara känslan av att hon såg mig. Att hon inte avskräcktes. För här hann jag också bli uppfylld av henne redan då, innan jag blev bekräftad först. Jag som aldrig blir förälskad först.
(Jag var förstås tvungen att låta henne bekräfta mig först. Jag klarar ju inte att få hjärtat krossat.
Tror att jag ska träffa henne också om jag vågar. Även fast jag blir hemsk och full av självhat efteråt. Det blir så när det är någon jag känner för. )
Ett litet meddelande och jag känner mig varm och alldeles glad och normal. Vilket förstås är en känsla det med. Inte ett faktiskt varande.
Jag skulle vilja ge en beskrivning av min eufori, att håret reser sig invändigt i hela mig och beskriva hur det tjocknar i halsen och sväller i armarna när jag tänker på att en liten del av henne vill ha ändå en liten, liten del av mig. Men det finns inte mer löjligt än när man överrumplad av känslan försöker skriva ner den. Känslor ska skrivas av de som inte besitter dem. För de kan heller inte hånas för dem. Och förhålla sig kallt till dem, såsom man ska göra när man vill lyckas. Så jag pyser bara lite om känslan och skriver sen ner den för att få den att verka obetydlig. Förstå att jag blir trött på mig själv?!
För att vara säker på att höra ihop med massan som närvarade så nappade jag på HM:s (nej.. inte kungens) rabatt på smink och shoppade loss på rosa saker. Det blev ett hårband som kanske stack väl i lila för att vara riktigt ok, ett läppglans och en ögonskugga. På trävaruhuset som också säljer kläder handlade jag impulsmässigt ett par tights som var verkligen rosa. Impulsen handlade om att jag såg något som var rosa någon vecka innan festen gick av stapeln och köpte i någon sorts rädsla över att inte kunna hitta något mer, annat rosa, senare.
Kommer till studentfestbyggnaden iförd rosa tights och ett hårband och med smink. (Med smink. Att det var rosa var underordnat). Ser en herrans massa mycket-unga-människor. Hjälp så unga?! Och så inte-rosa. Sådan väldans tur att jag numer vet att min eventuella osäkerhet inte syns på ytan och att jag visste att åtminstone Token skulle befinna sig på festen. Kan alltså lite nonchalant ringa till honom och förstår att själva disputationsfesten är på övervåningen. Kan alltså sätta på mig trettioårsminen och gå uppför trappan.
Men det segar sig svårt i benen när alla jag möter är vuxet skräddarsnygga, bär upp sina kappor, kavajer, damiga skor och sjalar, propra sminkningar och eleganta paraplyer med en självklarhet som jag nog inte ens kan låtsas om att jag kan låtsa mig till. Det enda jag har med mig är vetskapen om att jag har gjort den här promenaden många gånger och även om människorna har genomskådat min enkla natur så har jag ändå inte fallit genom jorden eller dött eller aldrig mer fått njuta av ett gott glas vin på kvällen i syrénbersån. Det har ju gått över med tiden. Även den gången när jag ensam satte mig på fel sida i kyrkan och defilerade kistan som sist i raden av "familj", med alla i familjen som hunnit sätta sig och alla väntande vänner som såg på. Kan säga att det skymtade inte många rosa stråk genom folkmassan. Tur att Token var där. För han tycker om mig och han ser inte sådana saker. Varken hos andra eller hos sig själv.
Vad jag egentligen vill berätta om kvällen, det som dröjde sig kvar. Efter att huvudpersonen själv inte bar något ur temat rosa. Och gjorde avbön för att det mycket yngre, barnsligare hon en gång när hon planerat festen, älskat rosa och att det varit försent att ändra när hon vuxit till sig. (Hon fyllde trettio strax efter festen...kunde inte det ha varit ett giltigt skäl? men hade trettioårsfesten strax innan.. vilket kanske är det avgörande?) Jo. Det som dröjer sig kvar med njutning, som en karamell är att en annan av gästerna fanns vara underbart härlig att prata med.
Det brukar väl hända lite då och då. Att en annan gäst är trevlig. Dock är de för det mesta då män och trevliga för att de vill ligga, eller för att de vill att man själv ska vilja ligga med dem. Lite finare sagt kanske _speeelet_. Den här gången var det en kvinna. Som jag kanske inte ville ligga med. Men som jag nog handen på hjärtat...
Jag kanske har en och annan fundering som jag ventilerar högt trots att det inte är så man ska göra. Och jag känner av att det blir obekvämt och jag försöker foga mig och göra mig normal och bekväm och skärpa mig och allt. Och även om jag lyckas göra det bekvämt för den andra så är det inte bekvämt för mig. För jag känner mig på min vakt så att jag inte ska störa den andres cirklar. Inte låta mitt knäppa ohejdade motbjudande jag sippra ut. Stäng dragkedjorna. Dig vill ingen se.
Det har lyckats för mig bli oväsentligt om någon gillar det jag tänker eller inte. För nästan ingen når in till mig, det där mig som inte är tillskärpt för att inte vara obekväm. Så jag är. Och jag skärper mig kanske lite ibland. Men jag tänker inte så mycket på det och hänger mig heller inte. (Att ge sig hän och att hänga sig.. ?! Det första, om någon undrar av sammanhanget!)
Och det finns de som vill ha mig finnas och vara. Men det vet jag aldrig förrän sen. När de vill träffa mig igen. Trots att jag har varit mitt okänsliga ocensurerade jag. Överraskad blir jag varje gång. Och vet inte ofta själv vad jag tycker och tänker om den här märkliga människan som står ut.
(Fast jag blir ändå konstigare nästa gång. För då måste jag ju testa var gränsen finns hos den här så tydligt synskadade. Eller har människan någon diagnos? Och man kan vara himlarns konstig om man testar.. själv hade jag aldrig klarat av att vara vän med någon som har så suddiga självbildsgränser. Det är väl bara att vara. Sig själv som mamma skulle sagt. Och tänk inte så djäfla mycket!)
Just nu finns bara känslan av att hon såg mig. Att hon inte avskräcktes. För här hann jag också bli uppfylld av henne redan då, innan jag blev bekräftad först. Jag som aldrig blir förälskad först.
(Jag var förstås tvungen att låta henne bekräfta mig först. Jag klarar ju inte att få hjärtat krossat.
Tror att jag ska träffa henne också om jag vågar. Även fast jag blir hemsk och full av självhat efteråt. Det blir så när det är någon jag känner för. )
Ett litet meddelande och jag känner mig varm och alldeles glad och normal. Vilket förstås är en känsla det med. Inte ett faktiskt varande.
Jag skulle vilja ge en beskrivning av min eufori, att håret reser sig invändigt i hela mig och beskriva hur det tjocknar i halsen och sväller i armarna när jag tänker på att en liten del av henne vill ha ändå en liten, liten del av mig. Men det finns inte mer löjligt än när man överrumplad av känslan försöker skriva ner den. Känslor ska skrivas av de som inte besitter dem. För de kan heller inte hånas för dem. Och förhålla sig kallt till dem, såsom man ska göra när man vill lyckas. Så jag pyser bara lite om känslan och skriver sen ner den för att få den att verka obetydlig. Förstå att jag blir trött på mig själv?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)