min pappa. del ett (av hundra)

Tittade ner på min svarta mage. Eller. Magen var ju inte svart. Det var tröjan. Stor och tjock och gravid. Höll i telefonen och hade fått dödsbud. Klockan åtta. Hjärtinfarkt och pappa, på tidiga morgonen. Ambulansen. På sjukhuset. Gick inte att göra något. Jag gråter rakt ut och förstår faktiskt att det är sant, men önskar samtidigt att jag ska få se filmen igen och att utgången blev annorlunda. Om och om igen hinner jag spela upp det här medan fastern pratar. Var det verkligen såhär? Spelar om igen. Nej. Han är död fortfarande. Femtiotre. Och vi hade inte varit på talbar fot på exakt fem år, tre månader och fem dagar. Som han visste. Ett år och tre månader ytterligare som jag visste. Där minns jag inte datumet.

Ringer till mamma. De var skilda. Hon gråter också. Trots att det var ett mindre bra äktenskap som jag förstod det. Trots att han ibland älskade för mycket och tänkte för lite. Eller. Pratade för lite kanske det var?

Ringer till syster i Australien. Som är kall och oberörd. Långt borta. Minskar realiteten.

Kusinen kommer. På kvällen skrattar vi ihop. Det känns så märkligt att vara i djupaste sorg och samtidigt kunna skratta. Så visste jag inte att det var. Lade märke till det.

Men. Det alla säger till mig. Fastrarna. Syster. Kusinen...eller, nej, han säger nog inte något om det. Men mamma. "Åh. Så synd att det var tvunget att hända när ni var osams".

Och jag är så ledsen. Och gråter. Men inte det allra, allra minsta gråter jag för att vi var osams och inte hann bli sams. Jag visste att han började samla och försöka formulera sitt "förlåt" och att han börjat redan dryga fem år tidigare. Han var bara så långsam. Och jag var envis och kunde vänta. Men visste visste jag. Och jag hade redan accepterat hans förlåt så att han också visste det.

Härnäst: Varför ville jag att han skulle säga förlåt?

hur vet man?

Jag hade en ungdomsvän som jag nyligen, på omvägar fått veta är diagnostiserad med Aspergers syndrom.

Min första riktigt stora kärlek var hon. Vi tillbringade all vaken tid tillsammans och gjorde allt ihop. När jag rymde hemifrån så gömde jag mig där.( Jo, hennes föräldrar var bortresta och ja, de blev jätte-jättearga för att jag gömde mig just där.) När jag kraschade bilen så satt hon på passagerarsätet. Redo att följa mig in i döden. Som som tur var bara blev en stukad tumme. Hennes föräldrar blev förstås ännu argare och gav henne utegångsförbud i ett år och hon fick inte prata med mig i skolan. Tack och lov så somnade föräldrarna riktigt tidigt så hon kunde smita ut. Och i skolan var allt som vanligt.

Hon själv blev mest arg för att hennes föräldrar tillskrev mig all initiativförmåga till att handla dumt. H o n var minsann dålig hon med....Bara bättre på att köra bilen.... När jag flyttade åttio mil norröver så träffades vi varje lov och minst fem veckor på somrarna, pratade i telefon två gånger om dagen för det mesta. Hon var min ryggrad och mitt säkerhetsnät, den som jag visste fanns där och som tyckte att jag alltid gjorde rätt.

Jag gjorde inte allt rätt.
-nä? vilken överraskning..

Men, mot henne.

Jag ville bli en del av henne och ville nog innerst inne att vi skulle bli samma person. Så fanns det en kille som hon gillade på vänskapsbasis så visste jag inget annat än att flirta med honom och bli ihop och hångla. Först hennes bror (damn vad kär jag var i honom). Sen en kille i hennes klass som hon uttryckte att hon tyckte mycket om. Sen en annan kille i hennes närmaste parallellklass. Och säkert fanns det andra. Sådana som hon uttryckte gillande inför. "Karl är trevlig, så snäll!" kunde hon säga. Och nästan direkt blev jag förtjust i honom.

När jag hade flyttat träffade hon Johnny. The big bad. När jag kom på besök så tryckte han upp mig mot väggen och försökte kyssa mig. Och jag visste inte om jag var delaktig. Om jag återigen försökte "sno" hennes beundrare eller vän eller nu, pojkvän, och göra honom till "min också"? Så jag sa inget till henne om honom.
Han var dum mot henne rätt ofta sen. Plågsamt att höra talas om. Hemskt. Så jag sa inget förrän det gått för långt. Hon blev inte arg på mig. Hon sa bara: "varför sa du inte det på en gång?". Men vad svarar man?

Det näst sista jag gjorde var att charma hennes störste beundrare. Honom som hon känt sen innan jag och hon träffades. Han som hade ett riktigt och välbetalt jobb. Bostadsrätt, ny bil och stadig bakgrund. En mytisk vuxen. Han som bjöd min vän på flotta födelsedagsmiddagar genom åren, han som en gång hade varit förälskad i henne fast hon varit för ung och som sen hade hållit kontakten i väntan på hennes artonårsdag. Lovlig. Men deras förhållande utvecklades nog mer mot som min vän ville tänka på det som Willie Garvins och Modesty Blases förhållande. Han sätter henne först och kan inte riktigt förälska sig i någon annan på djupet, hennes i första hand, men inte amoröst.

Honom tog jag. Jag ville vara med. Och kunde inte tala annat språk än förälskelsens. Kunde inte låta henne ha en del av livet ifred. Tittade på honom och lade huvudet på sned. Älska mig också!

Men. Hon älskade mig ändå. Sa hon. Fast hon började distansera sig. Välja annat, motsatt, bort. Jag blev "natur" hon blev "samhällskunskap", jag skrev specialarbete om schizofreni. Hon skrev om Abelard och Ëloise....eller något sådant...jag förstod aldrig plotten en gång. När jag sa att jag tyckte att min mage var tjock så sa hon inte att jag var fin ändå. Hon sa att hon var nöjd med sin mage. Hon är anledningen till att jag lärt mig alla ord på A i skolordboken. Abiturienten hade ett aber, han hade en abundans av abcesser i ansiktet. Hon valde att låta sina nyinlärda ord ingå i samtalen. Tvingade mig att gång på gång erkänna underläge. "Vad betyder...?" "Vem är den här Abelard?" Försökte ge igen och göra samma sak: "Han såg bra luguber ut, stackaren". Men hon frågade förstås aldrig tillbaka. Och jag kände mig dum som hade försökt använda ett ord som lika gärna kunnat ersättas av "dyster". Och dum som hade försökt sätta henne på pottkanten. För jag ville henne inte något ont.

Sen stal jag hennes sommarjobb. Och då bröt hon med mig. Det var förstås inte meningen att stjäla hennes sommarjobb heller. Men notan. Fem goda vänner, en pojkvän, den allra, allra bästa vännen och ett i allra högsta grad välbehövt sommarjobb. Jag förstår henne. Sörjer fortfarande. Men förstår.

Men. Förstår inte. Hur kan hennes egenheter eller särdrag, hennes sätt. Hur kan det kokas ner till att bli Asperger? Hon har inget gemensamt med de andra två Aspisar jag mött. Varför? Såg jag inget? Förstår bara inte. Är det inte jag som borde haft en diagnos och jag som hade handikappet?