Leka chef?

Besök igår av Klädmannen. En god vän sedan gymnasietiden som vi tyvärr inte har så mycket kontakt med som vi önskat. Han får en att känna igen känslan från en bra lek, precis när den skulle börja och något berättade omständigheterna för där leken skulle utspela sig. Det är en väldigt härlig känsla. Tyvärr så känner jag också att jag inte riktigt får vara med och leka fullt ut. Han väcker min inspirations- och kreationslusta men han talar samtidigt om för mig att han är den som ska planera leken. Och jag är nog också en planera-leken-typ. Passar inte riktigt bra på det sättet, han och jag. För jag vill vara med och bestämma, eller kanske bestämma mest. Men om jag kommer ihåg mig så förhåller jag mig mer passiv ihop med honom, och njuter. Ser leken gå, lite utanför mig, men det gör för det mesta inget. Njutbart.

Han är bliven chef på sitt jobb. Det får mig att fundera på att jag tänkt att det vore väldigt roligt att få testa sina chefsegenskaper. Jag har tänkt det i många många år. Men ju egentligen inte varit i en position där jag fått testa mina ledaregenskaper förrän på senare tid. Nu undrar jag om det kommer vara värt besväret? Jag vet ju att jag alltid tycker mest och högst.. eller att jag inbillar mig det i vart fall. Sen har jag svårt för att se i andras ögon hur de viker sig för min åsikt. För jag vill att de ska säga emot. Först. Sen ska jag få som jag vill.

I verkligheten så låter de mig få min vilja igenom och lämnar brasklappar med sitt kroppsspråk, så jag ska veta att jag får väl min vilja igenom, då. Men går det fel, då är det minsann inte deras fel. Frågar man om någon tycker annorlunda, eller försöker nyansera vad det är man tror att man vill så backar de bara. Som eremitkräftor in i sitt skal. Ditt fel. Inte vårt.

Jag som bara vill ha någon att leka med. Argumenteraleka. Diskussionsleka. Brainstormningsleka. Kunde kanske lika gärna börja dricka te och lösa världsproblemen tillsammans med Jonas igen istället för att bli chef. Min bäste lekkamrat innan Spargelmannen kom. Men med Jonas infann sig aldrig något allvar eller vardag. Det var bara tekvällar. Och problemlösning där jag fick vara leksam och vara bra på det.

Åhhh, så härligt trött jag är. Klockan är tjugo minuter över åtta på kvällen, barnen ligger i sina sängar och iaf en sover. Dagen har varit produktiv med utstädat badkar i badrummet, bortburen skräpkyl sen hyresgästen flyttade, städdag i föreningen och skrapning och spackling av väggen som revs ner mot uthyrningsdelen. Jag märker att jag har en bit kvar tills jag blir i samma skick och kondition som innan Ernst föddes. Så trött i kroppen!

Och där på given signal vaknade Ernst, tre minuter efter att de andra barnen blev tysta. Nu är klockan tjugo i nio och barnets far har fått ta över. Blev lite småsur över att bli störd. Tror det går att skylla på tröttheten, för dagen idag har verkligen varit en perfekt dag. En sådan dag som man inte skulle planera fram, men heller inte kan. En dag som man kommer minnas på sin ålders höst som "livet". Märkligt det där. Att man inte förbereder för fler sådana här dagar. Men det är väl i det tjusningen ligger antagligen. Barnen har lekt i harmoni med varandra, efter att först ha gjort en succéinsats på städdagen. Lillebror har fått vara med när storebror haft kompisar. Min gulliga barnkära kusin kom förbi när städdagen var slut och tog hand om vaken Ernst, som förstås modellbarnaktigt sovit i vagnen under lövkrattning och korvgrillning. Men känslan av att inte behöva avbryta det man påbörjar så kunde jag städa badrum och fixa dörrpost. Härligt att känna sig fixig.

Med tillfreds-känslan så kom också en fläkt av en föraning till djupare känslor för Ernst. Glad och sparkandes på skötbordet. Jag tänkte på alla kommentarer hans knubbiga näsa fick de första veckorna. Och ville gråta lite för att jag inte skyddat honom från de dumma människorna som sa något. (Har han inte lite stor näsa? Hade de andra en sådan där brottarnäsa också? Heh, vilket lustigt veck han har vid näsroten!)
Borde varit på din sida, Ernst och rutit åt dem. Dumma människor. Din näsa är perfekt!

Ernst

Nu ligger Ernst och sover djupt med öppen mun, vilar huvudet mot min vänstra underarm och gör så det krampar lite lagom när fingrarna rör sig över tangenterna. Han är helt liten, bara tre månader och sexkommasex kilo tung. Jag tittar och tittar och funderar över om jag kan nå in till hettan som jag vet gömmer sig därinne, den där speciella barnälskarvärmen. När smaken av den når in så kan man inte skydda sig, då vet man att en del av sig kommer dö på direkten om något vasst händer ens barn.

Jag vill, jag vill att den ska kleta sig fast i mig. Min kärlek till Ernst. Men, såklart så vill jag ju inte samtidigt. För det är ju jättehemskt när man älskar någon så att man måste dö.
Är det för att jag är medvetet motsträvig och iakttar mina känslor utifrån som de inte kommer över mig, eller är det en fördröjning för att jag är rädd för att bli en amningspsykotisk morsa, sådan som jag fnyser åt. Det vore det värsta som kunde hända, att jag skulle bli personlighetsförändrat kär och helt plötsligt vilja stanna hemma tills Ernst fyller fem "för att inte missa hans bästa år" och samtidigt se mitt eget jag utanför, som att jag mot min vilja satt i en glasbur och inte kunde komma loss. Ut till den vanliga jag. Den som kan och vill och orkar tänka på annat. För såg jag inte jaget utanför kunde jag ju inte lida, så då skulle det inte göra så mycket.

Har inte blivit förändrad förr, men det kanske kan ha hänt bättre människor/mammor än mig?

Och det är så patetiskt att jag blir arg nu. De där kvinnorna/människorna som innan de får barn tänker att de minsann inte ska deka ner sig och bli sådär sloppy-mammiga som en del kan bli. Och jag tänker i min inre monolog i argumentationen mot dem. Men, ugh. Man blir den man vill bli, ingen annan. Och själv är jag paniskt rädd för den där glasburen där nu-jag skymtar utanför.

Hur mycket jag än tänker . Och tänker på att jag känner. Och skriver om att jag tänker att jag tänker på att jag känner. Så känns det inte. Mer än att jag idag är lite, lite mer rädd för att det aldrig kommer hända.

Rädd därför att det inte finns en människa som kommer klara av att gå igenom ett barns uppväxt med sinnena i behåll utan den allomfattande, allsmakande, ångestframkallande avkommekärleken. Och vart tar jag vägen då, när jag måste fly?

Ouuuiii

Nu har jag gjort det. Kommit ut ur garderoben. Tvekar och funderar på om jag ska stänga sidan. Tänker på vad jag redan publicerat och undrar om jag ska köra min gängse taktik. Blunda och ignorera och bara köra på.

Tänker på tjejen som exploderade när hennes pojkvän fått reda på att hon varit otrogen via hennes blogg. "Läser du min blogg?, Det är ju som att tjuvläsa någons dagbok" hade hon sagt..

Borde vara en Klintbergare. Eller. Att det ÄR en Klintbergare är jag villig att spika fast. Hårt.

Bungyjump. Med ett stumt rep.

Älskade barn?

Vacker solig dag som tillbringades ihop med taggtrådinnan och den lockhårige som äntligen övertygats om att måndagar är en bra dag att vara hemma från dagis. På förslag från Taggen att måndagar är en mamma-lockigbarn-Ernst-dag tillägger den lockige: "och en tagge-dag". Inte för att han verkligen kallar henne för taggig, inte ens när hon inte hör på, men något maskerat måste hon ju heta. Speciellt när hon kallar mig för "invalidot" efter mina fyra månader till sängs i foglossningsbesvär. Misslyckad dag på öppna förskolan i närområdet. Känner mig fortfarande påverkad av ilskan jag känner gentemot sådana där imbecilla sociala katastrofer. Har tänkt på orsaken till varför jag blev så olustig och det hänger nog samman med att tantaloren som jobbar där var ogästvänlig mot MIN vän. Mot mig får människor vara dumma. Men inte mot mina vänner. Inte ens de taggiga vännerna som nog kan försvara sig själva.

Undrar om det är foglossningen som gör det lite svårt för mig att verkligen se Ernst. Eller om jag alltid varit såhär segstartad med de andra barnen? Jag tar utan tvekan hand om honom som man ska. Pussar och kramar på honom också. Blir inte arg eller irriterad när han skriker två timmar i sträck. Men. Det är något som saknas i känslorna. Som att om han försvann nu så skulle jag inte bli så förvånad. Jag inser inte just nu, i det läget jag befinner mig i, att han skulle bli saknad. Men jag förstår förstås att jag visst skulle det. Jag skulle gråta ögonen och hjärtat ur mig.

Varför känner jag inte så starkt? Borde man oroa sig över det snart?

Har också författat ett brev till föreningens medlemmar. För de sopsorterar inte som de ska. Gjorde inte jag heller ska jag ärligen säga, innan jag läste mitt arga brev och tänkte att det nog var bäst att jag gör som det står i brevet. Så nu är komposten igång och även att skölja-ur-mjölk-o-fil-paketen. Andra hemska sopor har vi faktiskt sorterat tidigare. Alldeles särskilt batterier. Vill skriva det här så att jag inte kan misstänkas för att vara en värsta sortens sopmarodör.

Kanske ska skriva om det lite imorgon, så det inte blir lika skrämmande.

Står med Ernst på skötbordet och ser att han plötsligt blivit lite rolig att umgås med. Tänker ändå med längtan på ettåringen som han kommer bli. Sandkakor och galonbyxor. Men han är fin nu, med röda byxor som går till armhålorna och snackig och glad. Tittar på hans små fötter och funderar på om jag ska göra ett litet fotavtryck. Hur gör man förresten handavtryck när de har så stark gripreflex?
När han är ett år kommer han börja på dagis. Vi har aldrig upplevt det där som många föräldrar har, heltidsjobb och regelbundna vanor med dagis från åtta till fem...eller ännu längre. Skulle man vänja sig om situationen blev sådan?

Jag tror att jag skulle känna mig som en dålig förälder om mina barn fick gå på dagis mellan halv åtta och halv sex. Men, min mamma, som var hemma med oss i långa tider, tror jag kände sig som en dålig mamma för att vi fick gå på dagis. Punkt liksom. Var går gränsen för det goda moderskapet? Är det att hämta liiiite tidigare än de allra flesta som räcker för att hålla ångesten stången, eller har man ett egenintresse av att hålla nere dagistiderna till just mellan nio och tre? Visst är man piggare om man bara är borta på dagligt förvärv under sex av dygnets timmar istället för tio, men är det verkligen det goda moderskapet? Fyra timmar om dagen? Varför inte i så fall lika gärna alla tio. Var går gränsen?