Tittade ner på min svarta mage. Eller. Magen var ju inte svart. Det var tröjan. Stor och tjock och gravid. Höll i telefonen och hade fått dödsbud. Klockan åtta. Hjärtinfarkt och pappa, på tidiga morgonen. Ambulansen. På sjukhuset. Gick inte att göra något. Jag gråter rakt ut och förstår faktiskt att det är sant, men önskar samtidigt att jag ska få se filmen igen och att utgången blev annorlunda. Om och om igen hinner jag spela upp det här medan fastern pratar. Var det verkligen såhär? Spelar om igen. Nej. Han är död fortfarande. Femtiotre. Och vi hade inte varit på talbar fot på exakt fem år, tre månader och fem dagar. Som han visste. Ett år och tre månader ytterligare som jag visste. Där minns jag inte datumet.
Ringer till mamma. De var skilda. Hon gråter också. Trots att det var ett mindre bra äktenskap som jag förstod det. Trots att han ibland älskade för mycket och tänkte för lite. Eller. Pratade för lite kanske det var?
Ringer till syster i Australien. Som är kall och oberörd. Långt borta. Minskar realiteten.
Kusinen kommer. På kvällen skrattar vi ihop. Det känns så märkligt att vara i djupaste sorg och samtidigt kunna skratta. Så visste jag inte att det var. Lade märke till det.
Men. Det alla säger till mig. Fastrarna. Syster. Kusinen...eller, nej, han säger nog inte något om det. Men mamma. "Åh. Så synd att det var tvunget att hända när ni var osams".
Och jag är så ledsen. Och gråter. Men inte det allra, allra minsta gråter jag för att vi var osams och inte hann bli sams. Jag visste att han började samla och försöka formulera sitt "förlåt" och att han börjat redan dryga fem år tidigare. Han var bara så långsam. Och jag var envis och kunde vänta. Men visste visste jag. Och jag hade redan accepterat hans förlåt så att han också visste det.
Härnäst: Varför ville jag att han skulle säga förlåt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Berättade jag för dig om drömmen jag hade om pappa? Han satt på huk vid fönstret hemma hos Faster och jag såg en stor pöl av något blött på golvet nedanför honom.
-Men pappa varför gråter du? sade jag. Han svarade att han var så oerhört ledsen för allt som han gjort. -Men jag har förlåter dig för det, tom med mamma har gjort det. sade jag.
Jag vet att han var ledsen för det som han gjort och som du skriver var han bara "seg". Det känns bra att jag, nu fem år senare har förlåtit honom, men jag önskar att jag kunde säga det till honom.
Jo, du berättade om den. Jag tycker att det var en väldigt fin dröm, om än lite sorglig. Så synd att man måste höra någons röst i huvudet för att de vägrar att prata..
Skicka en kommentar