dumma damer!

Av något skäl så fastnar jag ofta i en och samma författares gärning. När jag väntade elvaåringen och svullnade upp så jag inte kunde gå så avverkade jag Moa Martinson (för andra eller tredje gången iofs) och Inger Alvéns samlade verk. De skriver dessutom i en tradition inte så långt ifrån varandra, om än Alvén är flera gånger mer kristallin på det sättet. Det känslomässigt uttömmande sättet.

Mot slutet var jag så förstörd i huvudet att jag inte klarade av att det gick huvudpersonerna emot. Någon hade varit med om att hennes älskade varit otrogen. Den natten sparkade jag på Spargelmannen. Andra dagar kunde jag inte prata med honom för att bokens huvudperson var så otroligt deprimerad, så då blev jag det med.

Tur att det där barnet kom och räddade mig. Jag har aldrig mer haft samma tid till att avverka författargärningar på kort tid.

Förrän nu. Har just avslutat sjätte boken i damernas-detektivbyrå-serien, varav de senaste tre på lika många dagar.

Damerna i Botswana tror inte mycket på fina män. De är till exempel mer mänskliga än vad kvinnor är - ifråga om att göra misstag. De tänker bara på kvinnor och på bilar och på fotboll. Förutom några få exemplar av män. Som detektivdamens far Obed och en hövdingason som blev landets förste president (Khama) och damens man Rra Matekoni. Dessa män är bra!

Men i sista boken. Där blottas en hel massa svagheter hos den här sistnämnde bra mannen. Han kan inte med när kvinnor gråter. Han blir irriterad över att hon har åsikter om hennes kläder. Och han är konflikträdd.

Nu skulle kanske en mer normalt funtad jänta då gå omkring och slå sig för bröstet(n) och tänka på alla företräden som Spargel har. Men beviset för att man inte ska läsa en författares alla verk på en och samma gång blir att slutsatsen dras istället till att Spargel inte har avslöjat sig än. När som helst nu kommer han att skaffa parabolantenn, sätta sig med Snygg-doktoranden och titta på alla engelska ligamatcherna, ställa in roliga aktiviteter som familjen gör annars under säsongerna och gärna skicka iväg oss alla lååångt bort för att få vara ifred och inte bli störd av barnskrik.

Jag menar. Han skaffade ju faktiskt körkort efter att jag kört och kört och kört oss hem från fester i tretton år. Vad är det om inte ett begynnande bilintresse?

Dessutom. Idag så pratade vi om att bli attraherade av andra (ett sammanhang som kan diskuteras imorgon, för långt). Spargel sa bland annat att han inte hade ögon för någon annan i början av vår relation. Att han då inte tänkte alls på om andra kvinnor var attraktiva eller så.

Sen funderade jag lite under dagen. Och frågade hur länge han varit sådär förälskad. Väntade mig ett svar som kanske varit lite mer likt mitt. Nästan två och ett halvt år hade jag svarat. Fast han sa "en månad". Jaha. Han är alltså också mer intresserad av damer än vad jag räknat med. Det tätnar!!!

De här böckerna grumlar mitt seende av verkligheten. Jag ser inte vad han verkligen är och vad han verkligen gör när jag blir förblindad. Jag får bara en släng av lite panik. För tänk om jag plötsligt "såg ljuset"? Att han inte är såsom jag tror och alltid (med vissa bokläsartillfällensundantag visar det sig här då) har trott?!

Nu är jag så glad över att jag är mer balanserad. Att jag förstår att böcker kan smittas. Så jag bara skrattar och går och lägger mig och sover sked nu. (Med bäbisen. Suck)