svettig

Jag sitter i mitt liv, i min soffa och har det. Livet. Jag undrar lite vad jag ska göra med det.

Innan barnen. Tänkte jag att jag kunde göra allt. Att jag var på väg någonstans särskilt. Efter barn ett också. Och barn två. Trots att de kom fel i tid när det gäller karriärplanering. Vi gick på promenader i Kåbo och kände att världen låg framför oss. Det stora huset med pelare och flagnande färg ropade: "ta hand om mig". Och vi svarade leende mot varandra: "vi kommer snart, vänta bara vad vi ska måla och fixa med dig".

På väg tvärbromsade och det kanske inte smashade in i ansiktet utan det började mer subtilt: "Alla har inte en karriär, de flesta har bara ett 'jobb', vet du Mina".

Och jag såg när jag hörde det framför mig hur jag som tioåring tittade upp i granntvillingarnas högsta träd och sa högt: "Man ska sikta mot stjärnorna så kommer man åtminstone till trädtopparna". För jag förstod inte riktigt talesättet. Jag visste ju att man inte kunde åka till en stjärna. Betydde det att man skulle sikta mot det omöjliga? Det var väl bara dumt? Så inombords så tänkte jag nog att det var bäst att ta sikte mot grantoppen på en gång. Vad jag nu skulle där och göra? Där satt väl Jan Banan för övrigt?

Och här sitter jag och är trettiofyra och vabbar alla dagar jag inte är arbetslös. Och jag har inom mig givit upp en aning. Släppt taget.

Ni vet. Förstagångsföräldrar som väntade på att få sitt första barn brukar vara lite rädda för att förändras. Rädda för att bli sådana där typiska föräldrar. Hon har lättskött page, tänker bara på dagisval, eller på om overallen är bra/fin/signalerande nog. Han börjar jobba mer och vill ge sina barn alla de saker han själv aldrig fick. Sen går de hem, den här förstagångsföräldraklyschan, före klockan sju så att barnet ska få sina rutiner. Dricker sprit gör de heller inte båda två samtidigt. Äh.. jag vet inte egentligen det här. Jag har inte haft den här fasan själv. Men ni har alla träffat de här som är rädda för att bli något de tidigare sett ner på?! Jag har inte riktigt klart för mig ens om jag är den människan personifierad och att det är för det jag inte förstår. Eller om jag inte förstår för att jag fick barn för tidigt.

Iaf. Så var jag motsvarande omedvetet rädd för att bli den här kvinnan som tyckte att hemma var rätt bra ändå. Så jag har motarbetat och motarbetar fortfarande. Kämpar emot.

Diskar inte. Städar inte. Rensar inte garderoberna. Putsar inte fönstren. Umgås inte med familjen. Tränar inte. Umgås inte med vänner. För risken finns ju att det kunde vara roligt det här. Tänk om jag vänjer mig, tänk om jag tycker det är jätteroligt och fritt och underbart att vara.../
Kanske är det till och med så att det är hela den inre Kvinnan jag kämpar mot. Först var föreställningen om Henne. Sen var upplevelsen att Hon inte var bra. Och nu är bara kampen mot att bli något som kan uppfattas vara som Hon??
/...hemmafru

Men kanske att jag har bara blivit lat. Arbetsskygg på alla plan? Jag vill inte ha något jävla jobb inom medicinbranschen. Är det ingen som velat ha mig sen i februari ska jag minsann inte slänga mig åt dem. Någon stolthet har jag väl kvar! Och får jag inte lön ska jag minsann inte heller jobba hemma!

Så jag surfar lite motvilligt på arbetsförmedlingens hemsida (man vill ju ändå se de där man ratar i vitögat). Och ser att ingen söker något heller.

Just det. Ingen av oss vill ha varandra. Jag får starta eget. Bara det att jag ju glömt hur man jobbar.