smuts

Jag är avundsjuk på en del människor som kan gå omkring och vara och se lite skitiga ut. De luktar inte illa och de är inte fula. De har gråa eller beiga koftor som inte ser varken dyra eller mysiga ut. Men inte heller sitter koftorna illa på deras kroppar, utan snyggt! Deras hår är otvättat och lite stripigt. Bortom den där frisyren som ska se skitig ut, men som bara är fylld med någon häftig clay eller mud, utan som otvetydigt är smutsigt på riktigt. Jag vet inte vad de signalerar till mig. Men det finns en djup önskan om att kunna gå omkring och bara finnas och känna sig existensberättigad trots stripor.

Mina grannar ägde en fantastiskt stor sandlåda och föräldrarna lät dem fylla den med vatten från trädgårdsslangen. Lervälling och geggamojja. Jag minns det som att jag stod bredvid och tittade på medan de andra klafsade i det där. Kanske byggde något med bara händerna av den där leran. Motvilja mot att bli smutsig. Petandes med en pinne i allt det där. Såg ner på de smutiga barnen. Smuts är fult och dumt. Avundsjuk på att de inte behövde tänka. Bara göra.

Jag vill vara smutsig. Längtar efter sommarstugan som låter en bli det. Vistelsen som bryter ner både spindelfobi och bakterieskräck. Småstaden som låter mig våga åka in och handla i fulkoftan och i det stripiga håret.

För jag är ändå bättre än er. Trots att jag är smutsig!