dagarna

Jag har åter inrättat mig i någon sorts rutin. Arbetsrummet/pandurorummet är varmt och soligt på förmiddagarna. Ernst somnar i sängen som står där, jag låter honom somna när radions morgonpasset eller petrepopuläär är på. Hans rutiner är inte som de brukade vara, pre sjukdomar och pre pandurorummet. Så han sover knappt en timme när hans ömma moder inte längre promenerar honom i vagnen och låter honom sova ute i friska luften.

En frisk Ernst leker en stund, klämmer fingrarna i alla åtkomliga lådor av de sexton som finns och öppnar alla skåp för att hitta barnförbjudna leksaker som plastpåsar eller små jungfruben som då hör mer till arbetsrumsfunktionen, den underordnade. Ernst har också lärt sig hur man normalt får igång mig till att brista ut i senare delen av "Imse vimse spindel" genom att höja armarna i luften, högt över huvudet. Den lättaste av alla rörelserna. Nu har han även avlärt sig sen han märkt vad tråkig jag är när jag är inne i sykoma. Ernst satt och höjde armarna, och höjde armarna, längre och högre än någonsin förut. Men jag sjöng ju aldrig. Till slut tippade han över, hans ben är ju inga vidare mothåll mot momentet som uppstår när liten bäbis sträcker armarna uppåt-bakåt. Han skrapade huvudet lite-litegrann mot några hyllplan som stod med vassa spånskivekanten utåt. Då fick han uppmärksamhet och tröst. Mamman fick lite dåligt samvete. Fast hon syr förstås vidare. Lite gnäll kan man stå ut med för konsten.

Jo, för det är en konst. Med de här jävla kantbanden. Ska vilken dag som helst ta en massa foton på mina alster. Bodysar, tre styckna, alla med tre olika tekniker för isyning av kantband, två utan knappar (de är dyra, väntar på internetbutiksleverans av den lite mer billiga varianten) och en body som dessutom hunnit bli smutsig redan.. fast den inte ens är färdigsydd. En tröja till den lockhårige med ytterligare en misslyckad mudd. Inte så mycket isyningen som att halsringningen blev för stor. Dock älskad av killen som gillar att mamma har gjort. Tack för att barnen inte föds kritiska! Två haklappar. Förstås misslyckade. För jag gjorde dem för stora. Inte så många småbarn har tjurnackar. Men himlarns snajdigt sytt.

På sykompaniet har jag beställt massor av bra och ha saker. Som färdigklippt jerseysnedslå. Fast bara lite för att prova. En madeirapenna där färgen försvinner inom 48 timmar. (Hm.. ingenting försvinner, allting finns kvar...vad är det i den där?.. ska jag ta reda på innan jag börjar använda den till att anteckna på handen med)

Så har tygbutiken med slogan: "billiga tyger, billig personal" tvingat mig att köpa massor av bra att ha-tyger. Nu har jag då två meter vardera av guld, silver samt svart glittertyg och fyra meter mycket bredspårig manchester. Det senare där ska bli en gigantosittpuff när jag klurat ut hur man får tag i fyrahundra liter EPS-kulor. Styrolit. Gärna gratis. Jag bryr mig inte om personalen som levererar är lite lös i kanterna.

Dagarna är underbara. Lukten i rummet. Böcker och tyg. Varmt damm. Varför kan jag inte få sy ihållande under en vecka så jag blir lite tillfreds? Och får något gjort. Som inte blir misslyckad mudd.