dagarna

Jag har åter inrättat mig i någon sorts rutin. Arbetsrummet/pandurorummet är varmt och soligt på förmiddagarna. Ernst somnar i sängen som står där, jag låter honom somna när radions morgonpasset eller petrepopuläär är på. Hans rutiner är inte som de brukade vara, pre sjukdomar och pre pandurorummet. Så han sover knappt en timme när hans ömma moder inte längre promenerar honom i vagnen och låter honom sova ute i friska luften.

En frisk Ernst leker en stund, klämmer fingrarna i alla åtkomliga lådor av de sexton som finns och öppnar alla skåp för att hitta barnförbjudna leksaker som plastpåsar eller små jungfruben som då hör mer till arbetsrumsfunktionen, den underordnade. Ernst har också lärt sig hur man normalt får igång mig till att brista ut i senare delen av "Imse vimse spindel" genom att höja armarna i luften, högt över huvudet. Den lättaste av alla rörelserna. Nu har han även avlärt sig sen han märkt vad tråkig jag är när jag är inne i sykoma. Ernst satt och höjde armarna, och höjde armarna, längre och högre än någonsin förut. Men jag sjöng ju aldrig. Till slut tippade han över, hans ben är ju inga vidare mothåll mot momentet som uppstår när liten bäbis sträcker armarna uppåt-bakåt. Han skrapade huvudet lite-litegrann mot några hyllplan som stod med vassa spånskivekanten utåt. Då fick han uppmärksamhet och tröst. Mamman fick lite dåligt samvete. Fast hon syr förstås vidare. Lite gnäll kan man stå ut med för konsten.

Jo, för det är en konst. Med de här jävla kantbanden. Ska vilken dag som helst ta en massa foton på mina alster. Bodysar, tre styckna, alla med tre olika tekniker för isyning av kantband, två utan knappar (de är dyra, väntar på internetbutiksleverans av den lite mer billiga varianten) och en body som dessutom hunnit bli smutsig redan.. fast den inte ens är färdigsydd. En tröja till den lockhårige med ytterligare en misslyckad mudd. Inte så mycket isyningen som att halsringningen blev för stor. Dock älskad av killen som gillar att mamma har gjort. Tack för att barnen inte föds kritiska! Två haklappar. Förstås misslyckade. För jag gjorde dem för stora. Inte så många småbarn har tjurnackar. Men himlarns snajdigt sytt.

På sykompaniet har jag beställt massor av bra och ha saker. Som färdigklippt jerseysnedslå. Fast bara lite för att prova. En madeirapenna där färgen försvinner inom 48 timmar. (Hm.. ingenting försvinner, allting finns kvar...vad är det i den där?.. ska jag ta reda på innan jag börjar använda den till att anteckna på handen med)

Så har tygbutiken med slogan: "billiga tyger, billig personal" tvingat mig att köpa massor av bra att ha-tyger. Nu har jag då två meter vardera av guld, silver samt svart glittertyg och fyra meter mycket bredspårig manchester. Det senare där ska bli en gigantosittpuff när jag klurat ut hur man får tag i fyrahundra liter EPS-kulor. Styrolit. Gärna gratis. Jag bryr mig inte om personalen som levererar är lite lös i kanterna.

Dagarna är underbara. Lukten i rummet. Böcker och tyg. Varmt damm. Varför kan jag inte få sy ihållande under en vecka så jag blir lite tillfreds? Och får något gjort. Som inte blir misslyckad mudd.

vilken loser?

Jag är tydligen Stig-Helmer.



Men varför det? Och är han en loser verkligen? Tycker det verkar gå ganska bra för honom. Betyder det här att jag ser honom som framgångsrik att jag faktiskt är en bigger loser enligt andra?

Förmodligen.

smuts

Jag är avundsjuk på en del människor som kan gå omkring och vara och se lite skitiga ut. De luktar inte illa och de är inte fula. De har gråa eller beiga koftor som inte ser varken dyra eller mysiga ut. Men inte heller sitter koftorna illa på deras kroppar, utan snyggt! Deras hår är otvättat och lite stripigt. Bortom den där frisyren som ska se skitig ut, men som bara är fylld med någon häftig clay eller mud, utan som otvetydigt är smutsigt på riktigt. Jag vet inte vad de signalerar till mig. Men det finns en djup önskan om att kunna gå omkring och bara finnas och känna sig existensberättigad trots stripor.

Mina grannar ägde en fantastiskt stor sandlåda och föräldrarna lät dem fylla den med vatten från trädgårdsslangen. Lervälling och geggamojja. Jag minns det som att jag stod bredvid och tittade på medan de andra klafsade i det där. Kanske byggde något med bara händerna av den där leran. Motvilja mot att bli smutsig. Petandes med en pinne i allt det där. Såg ner på de smutiga barnen. Smuts är fult och dumt. Avundsjuk på att de inte behövde tänka. Bara göra.

Jag vill vara smutsig. Längtar efter sommarstugan som låter en bli det. Vistelsen som bryter ner både spindelfobi och bakterieskräck. Småstaden som låter mig våga åka in och handla i fulkoftan och i det stripiga håret.

För jag är ändå bättre än er. Trots att jag är smutsig!

utvecklingsstörd, del 2

Alla tecken finns där. Jag skulle kunna vara utvecklingsstörd. Som Karin.

Det är bara det att ingen sagt det åt mig ännu. Jag är omgiven av snälla människor som låter mig tro att det är rätt så okej att vara som jag är. De har inget behov av att trycka till mig, eftersom det är så uppenbart hur challenged jag är.

I min egen värld så tror jag att jag är rätt normal. Och kanske till och med intelligent och shhh...kanske till och med riktigt smart... fast sådant får man inte säga... och att jag säger det gör att ytterligare en pusselbit ska fogas till kartan. Eller. Tas bort. Inte alla bitar i pysslet. Förlåt. Pusslet.

Jag gick egentligen på särskolan i gymnasiet. Och jag har kommit in på universitetet genom en särskild kvot. Mena-väl-kvoten. Alla kan allt om de verkligen vill-kvoten. Mina vänner är antingen utvecklingsstörda de också, eller välmenande som står ut. För de är snälla och duktiga. Och faktiskt är Spargel också väldigt snäll. Och jag kanske inte är sådär uppenbart underintelligent så det syns på mig? Han kanske märkte det först efter att vi fått barn... och han är väldigt pålitligt och trogen. Så han lämnar mig nog inte av pliktkänsla. Själv är jag för dum för att förstå att han bara vill iväg och bort. Så jag tror att vi verkligen har det underbart tillsammans. Pluttegulligt. Lurad.

Och det är klart att jag inte tror på riktigt att jag är utvecklingsstörd. Men jag har i många år både haft den där rätt så vanliga känslan som människor faktiskt erkänner att de har: -rädd för att bli avslöjad och ertappad som bluff-känslan och utöver den inte vetat säkert att jag är normalbegåvad. För hur kan jag gå omkring med känslan av att vara supersmart när inga tecken alls pekar på att så skulle vara fallet??

Så. Om inte utvecklingsstörd. Megalomani. Paranoia och lite manodepressivitet?

Och självklart så är det så att man i alla ovanstående verkliga fall saknar sjukdomsinsikt. Så det där har jag i alla fall inte! Känns tyvärr dock inte skönt, utan jag undrar mer vad jag verkligen har då?

stick (ut-veckling...del 1b)

När jag skrev mina tentor under utbildningen. Då var jag på topp. Så jag kan inte skylla mina resultat på några dåliga dagar. Jag älskade att sitta i de där stora skrivningssalarna, högt i tak och massor av tysta människor. Sakralt på något vis. På bordet hade man dukat upp sköna skrivpennor, suddigum, linjal ibland och kaffe samt kanske någon frukt eller annat att tugga på. De första tentorna hade mer ätbart än de senare. För då i början så tedde sig en femtimmarstenta som väldigt lång och då var oron också större för att man skulle hinna bli hungrig. Mot slutet av utbildningen verkade fem timmar ordentligt mycket kortare, för man förstod att det gällde att skriva för brinnande liv och då fanns det inte lika mycket utrymme kvar för matpauser.

Jag älskade tentadagarna av fler anledningar För dagarna innan hade man korvstoppat sig med allsköns information och sen också förhört sig på en massa eventuella frågor. Hållit för rätta svaren och försökt leta och ordna i minnet. Och när man tog bort handen från svaren så fick man veta hur det stod till. Man kunde eller kunde inte. Tentadagarna dock. Där var man utlämnad. Pappret var blankt och det var bara att skriva så bra man kunde. Fabulera på. Och jag skrev. Och broderade ut texten. Och så skrev jag lite mer. Till slut så visste jag inte riktigt längre vad som var verkligen sant eller vad som bara lät väldigt bra. Men det struntade jag i. För det skulle ta flera dagar, kanske veckor innan det rätta svaret skulle visa sig. Och jag kände mig duktig när jag satt där och hittade på. Och lycklig.

Någon som sett filmen: "A beautiful mind"?
Korta drag. Klipsk kille knäcker koder professionellt. Börjar dock se hemliga koder i allt, i större och större omfattning och i längre och längre steg. I tidningarna och överallt så kablas hemliga meddelanden ut, att hitta för den som letar tillräckligt noga...allt hänger ihop och snart kommer han säkert hitta vad som sägs eller menas. I hans huvud.

Liksom på övervarv och helt fel ute.

Mina tentaskriver. Och är dessutom lycklig. Men skriver fel. Och vet inte om det. Förstår inte. Blir överraskad när tentan är rättad. Var det inte bättre? Märkligt!

Eller som när någon vid ett middagsbord berättar om sitt intressanta yrke. Då vill jag veta massor om vad som är kärnpunkten i det de kan. Vad är deras frågeställningar? Hur kan man göra det de gör på annat sätt, gärna bättre? Kan man kombinera det jag tror att jag kan med det de kan?

Det slutar ofta med att människan tittar lite underligt på mig. Och jag tänker att de förstår inte min genialitet. För det är aldrig så att jag tror att jag kan lära dem något. Men jag tänker att jag kan ställa rätt frågor så att de kanske kan se något nytt med sitt arbete eller sin uppgift. Jag tänker att jag är kreativ och lite underhållande. Och jag vill vara inspirerande och få egen inspiration.

Fast. Jag misstänker att jag bara är för inträngande och besvärlig och...underlig.

En gång på en fest så stämde någon upp Rövarsången ur Ronja Rövardotterfilmen. Den där "woooo", ni vet. Och jag stämde in. Lite glad i hatten och inte så självkritiskt. Och så fattade jag lite, lite försent att jag hade förstört allt. Eftersom jag inte riktigt kan sjunga. Som känslan när jag hade ringt till Lotten femton gånger och frågat om hon ville leka och hon fjorton gånger hade svarat att det inte gick just idag, men den femtonde accepterat med en liten suck. Och sen föll polletten ner. Någon vecka senare liksom. Ångest och skämskudde i ett. Kanske det borde heta betongkudde. För så känns det när man ska gå och sova på natten sen. Kudden är hård och det blir inte lätt att somna.

Den som inte fattar vinken. Eller ser signalerna. Sjukdomsinsikt saknas.

de djupaste insikterna gör ondast.

Iakttagelse.

Jag ser en människa bete sig fullständigt obegripligt. Jag förstår ingenting och frågar alla jag råkar på om de kan ge mig en ledtråd.
Till hur man kan vara deprimerad. Är det inte bara att rycka upp sig? Varför är det inte bara att ruska på sig och släppa?
Sömnsvårigheter?
Och nu senast. Hur kan en chef eller medarbetare sno åt sig äran av att ha gjort någon annans jobb? Regelrätt sno liksom. Har inte gjort ett spår av arbetet. Inte ens varit inblandad litegrann. Och sen sitta och se andra i ögonen och säga att: "jag har minsann gjort aaaallt det här, jag, så duktig så!"

En liten stund efter att jag ställt de här frågorna. Så kommer svaret. Genom att jag själv får djupaste insikt i fenomenet. Pang. Depression. Nä. Gick inte att bara skaka av sig. Inte heller att somna så lätt.

Och idag fick närliggande fråga sig ett svar. Postutlämningen. Jag fullkomligt avskyr den där inställsamme, kletiga karln som innehar tobaksaffär med postservice. Det har jag gjort ett längre tag. Han lämnar felaktig information och han vill liksom uppfostra kunderna att komma vid rätt tider (rätt för honom) och att hämta ut pengar i bankomaten runt hörnet istället för att betala med kort i hans kostsamma kortmoj. Men paketen hamnar där ändå, för jag har varit för lat för att byta till det andra stället som ligger långt bort. Idag ville jag köpa frimärken. Och betala med kort. Då säger han med en urskuldande gest åt kortmojen att den tyvärr inte har kontakt med banken idag, men det finns bankomat runt hörnet. Och idag så står det faktiskt: "ingen kontakt med operatör" på mojens display.

Jag går inte runt hörnet utan går till Konsum istället. Där de då råkar vara utan frimärken och i sin tur hänvisar till ovan nämnda tobaksaffär.
Då händer det.
Jag spyr galla över tobaksaffären och jag l.j.u.g.e.r. Jag säger att han bara påstod att hans kortmoj var trasig. För att få min historia att bli lite bättre. Och för att förtydliga att jag tycker att han är hemsk.

Men. Inser att jag ljög för att jag egentligen inte har något att direkt ta på. Han har aldrig gjort något fel. Formellt. Han irriterar mig bara.

Jag har inte förstått hur man kan dra till med en lögn när man är arg på någon. Därmed inte sagt att jag aldrig har sagt något osant, det har jag säkert gjort omedvetet. Det är den här rena lögnen. Att jag hittade på något. Som på något vis liknar medarbetare snodde mina resultat-situationen.

Fast. Risken för att bli avslöjad är i mitt fall minimal och ingen vet att jag ljög. Det vet däremot den som blir bestulen på sina vedermödor. Och den som stal och ljög måste ju resten av sin tid se sig över axeln. För där har jag inga som helst problem med att leva mig in i vad man kan ta sig till att göra som hämnd.

Jag är till och med riktigt bra på att hämnas. Åtminstone på kvällen när jag ligger och har svårt att somna..

min rädsla

Jag önskar att jag inte vore skrämmande och jag önskar att jag inte var rädd för mig själv. För det är nog så att när den andre inte blir rädd för det jag säger och den jag visar upp. Då är jag också orädd för mig.

Jag tänker att alla är så självupptagna att de förmodligen inte lägger märke till mig och alltså kan jag göra nästan vad som helst.

Men, tyvärr så är jag också självupptagen -av och till osunt så. Och jag befinner mig på scenen i mitt huvud. Betraktad av alla. Kämpar för att få till en punchline så att jag ska slippa från kroken och deras blickar ska vandra vidare och vara tillfredsställda. Önskar mig mest av allt känslan av att få sitta i ett sällskap och vara inkluderad utan att behöva säga något. Bara lyssna, men ändå vara sedd med vänlighet. Mottagen.

Om jag inte säger något alls så känner jag allas blickar som bränner i mig. Känner hur det väntas och ropas efter att jag ska säga något. Inte bara sitta där och ta upp en massa utrymme utan att fylla det med berättigande närvaro. Misstänksamma blickar. Krävande. Ifrågasättande. För det finns inget värre än någon som gör just så. Tar upp luftutrymme och tankekraft och närvaroenergi utan att ge tillbaka. Sitta på en scen, massor av betalande publik. Sitta där och bara vara tyst, inte lämna ifrån sig något alls. Det är jag rädd för att jag gör.

Jag behöver energi. Så oerhört blödande mycket. Allt mitt energiutflöde är en bön om just det. Ge mig. Här får du.

kök, en evighet

Sent omsider. Köket. Ett år efter start. Snart är listerna på plats också. Och sladdarna gömda.