min rädsla

Jag önskar att jag inte vore skrämmande och jag önskar att jag inte var rädd för mig själv. För det är nog så att när den andre inte blir rädd för det jag säger och den jag visar upp. Då är jag också orädd för mig.

Jag tänker att alla är så självupptagna att de förmodligen inte lägger märke till mig och alltså kan jag göra nästan vad som helst.

Men, tyvärr så är jag också självupptagen -av och till osunt så. Och jag befinner mig på scenen i mitt huvud. Betraktad av alla. Kämpar för att få till en punchline så att jag ska slippa från kroken och deras blickar ska vandra vidare och vara tillfredsställda. Önskar mig mest av allt känslan av att få sitta i ett sällskap och vara inkluderad utan att behöva säga något. Bara lyssna, men ändå vara sedd med vänlighet. Mottagen.

Om jag inte säger något alls så känner jag allas blickar som bränner i mig. Känner hur det väntas och ropas efter att jag ska säga något. Inte bara sitta där och ta upp en massa utrymme utan att fylla det med berättigande närvaro. Misstänksamma blickar. Krävande. Ifrågasättande. För det finns inget värre än någon som gör just så. Tar upp luftutrymme och tankekraft och närvaroenergi utan att ge tillbaka. Sitta på en scen, massor av betalande publik. Sitta där och bara vara tyst, inte lämna ifrån sig något alls. Det är jag rädd för att jag gör.

Jag behöver energi. Så oerhört blödande mycket. Allt mitt energiutflöde är en bön om just det. Ge mig. Här får du.