mer privat..

Det finns en sällsam förtjusning i att läsa om andras liv. Ju mer ingående desto intressantare. Läste Zweigbergks kom-i-gång-vad det nu är på dn.se för första gången. Som vanligt postas ju senast inlägget överst. Där kom det fram mellan frukostvane-träningsrutte-och jag är så blek och glåmig-raderna att hon träffat en man och var nykär. Han hade barn och så har hon. Så upptäckte jag att jag fortsatte vilja läsa mer bara för att ta reda på: hur de träffats, hur gamla barn hon har och hur länge hon varit singel och kanske en liten förhoppning om att få reda på varför hon och den förre slutade. Var det barnens far månne? Och hur har de löst vårdnadsfrågan. Är det krångligt??

Och det här om en person som jag inte vet vem det är. Alltså, jag har sett hennes namn någon gång, men jag vet inget om henne. Och det hade kunnat vara vem som helst. Jag hade ändå velat veta de här sakerna.

Jag har läst en del om, och tänkt lite på 'privat' kontra 'personlig' de senaste dagarna. Framförallt igångsatt av Mammanns blog (hon skriver om sin AC/DC-pojke, ADHD alltså, och det är en fantastiskt härlig blog) kanske för att den gör just den här avvägningen mellan personlig och privat på ett väldigt bra sätt. Man får veta massor om att ha ADHD och om hur det kan vara för familjen. Men varför är den bloggen personlig och inte privat då?

Jag vill nog inte att min son ska bli dagisbarn på dagiset där min granne arbetar. Lite för att hon är förälder i den andre sonens klass. Och det är inte för att hon så ofta är här hemma hos mig i privata angelägenheter, eller för att jag vill att hon ska vara här av den anledningen och att ett dagisfrökenskap skulle hindra den utvecklingen. Det är något med sammanblandingen av situationer. Att här hemma så vill jag få vara ett nut case. Jag vill sitta i styrelsen för bostadsrättsföreningen och ha en massa ibland övertydliga och starka åsikter om vad man bör och inte bör göra. Men jag vill inte att det ska tas in i dagissfären. Att hon är lite arg för att jag inte tycker som hon i föreningsfrågor och så behöver jag misstänka sen att hon låter det gå ut över något annat som händer på dagis, om något, ett eller annat, där hennes makt är stor.

Eftersom vi bor på en studieort och har haft stort umgänge så har jag också befunnit mig i situationen av att råka på en läkarstudent, som jag vet vem det är på det lite mer privata planet, när jag sökte vård för någon liten struntsak på vårdcentralen. Hon frågade förstås om jag var bekväm med att hon tog emot mig. Och det trodde jag att jag var. Men det är nu sju år sen och jag har fortfarande lite svårt att mer än hälsa på henne om vi stöter ihop. För där blev det mer privat än vad jag orkade med. Tror det handlade om öronsmärtor. Mer pinsamt än vad man kunnat tro!

Själv så har jag så länge varit helt och fullt och på riktigt övertygad om att jag är absolut genomskinlig. Att alla mina tankar syns på mig om de nu inte står skrivna i pannan rent utav. Fritt för alla att läsa. Så tycker jag att någon är en stor skit. Ja, då tror jag att alla andra vet att jag tycker så. Om jag då inte säger det rent ut med ord.. vid tillfälle alltså. jag är inte elak eller för det mesta ingen tvångsmässig sanninssägare... eller om jag kanske bedrar med mitt agerande. Kanske bjuder på en kaka ur lunchlådan eller frågar artigt hur dagen har varit. Då känner jag mig som en bedragare. En som bedrar när alla andra tittar på och ser bedrägeriet. Som sen också får gå och vänta på att bli avslöjad.. Läskigt!

Att lyckas bli privat med någon är heller inte lätt. Det ska tas från stadiet när man gillar varandra. Till ett meningsfullt utbyte av tankar. Föreställer jag mig i vart fall. Det blir sällan så. Jag har nämligen iakttagit hur andra gör när de är vänner. De säger saker till varandra som för mig är hisnande privata. Så jag har försökt att säga saker som jag tänker på till andra. Oftast efter sisådär tio års vänskap. Men någon gång på försök redan efter bara ett år. Mindre lyckat försök. Gör att jag avhåller mig för det mesta numer.

För om jag berättar vad jag tänker på så reagerar de med. Asgarv. Faaan, Mina, vad du tänker snett! Och vilka mysko saker! Eller: Tystnad. Jaaa.. så kanske det kan vara också. Inget mer.
Så jag säger för det mesta inget. För jag känner mig lurad. De visste ju vem jag var redan innan. Väl?

Idag så väljer jag att säga det jag tänker på, det som är viktigt för mig att få ventilera. Men jag bryr mig inte så mycket om hur det tas emot. Någon dag så träffar jag nog en människa som skrattar på rätt sätt och som är med och leker. Sen ger jag inte allt av mig själv heller.

Kanske det som är att inte vara för privat?