hehe, trodde han ja.

Hittade En Christers blogg häromdagen, och särskilt det här inlägget.

Och jag skulle också gärna vilja vara mamma. Väldigt, väldigt gärna. Skulle gå där, upptagen, förnöjd, dröjsam och ändå full av tid. Utifrån betraktad som mamma.

Men så är det ju aldrig.

I själva verket så kommer jag mig ut mest och oftast för att stävja ångesten. När dagen börjar och ångesten redan är och hälsar på så har jag äntligen lärt mig att om jag stannar hemma och inne, om så bara en timme efter att resten av familjen gått så är jag apatisk före lunch. Och då menar jag gravt apatisk. Sitter som ett barn på köksgolvet och tänker på alla högar i garderoberna som borde städas, tvätten som borde vikas, golven som borde bonas, räkningarna som borde sorteras. Ja, och så vidare.

Och det förstår man ju. Att ska man ta in allt det där på en gång, alla de där måstena, då skulle nog vem som helst sitta och gunga med sin foliemössa på, ihoptryckt vid elementet i köket före lunch. Så jag går ut på promenad istället. Lämnar alla måsten hemma gör jag inte, men jag kan ju inte börja dregla eller panikgråta när andra ser på. Så jag styr min vagn. Sätter mig lite planlöst på en parkbänk och försöker fokusera på Ernst. Gulla lite med honom. Kanske kommer på att även Eva är hemma med barn och ringer och försöker boka en lunch på stan. Men hon har förstås inte spontantid, hon är redan på barnvagnsdejt med de där mammorna. En av de där jag gärna skulle vara. De där som har ett jobb som väntar när de har varit hemma "sitt" år. De där med vikt tvätt, fina klädkamrar och spontantjusiga tofsar i håret. Mammorna.

Anledningen till varför Evorna aldrig har spontantid kan vara att de tagit hålla-ångesten-stången-konsekvensen ytterligare ett steg på vägen och ser till att fylla kalendern, men själv har jag för kort minne för det. De glada dagarna när jag städar garderoben, viker tvätten, städar golven, bjuder hem människor på middag samt också under dagen hunnit sy något pyssligt lite med högerhanden samtidigt som jag kvittrande bjudit grannen på kaffe verkar sopa banan med minnet av ångesten. Ångesten historiskt finns bara under ångestdagarna. Vilket gör att den effektiva, och något smartare Mina inte kan hitta på förebyggande strategier som hon ska hålla sig till när den dagen kommer. Som till exempel att fullteckna kalendern.

Har ju ändå lärt mig att gå ut på promenad. Nu kan jag också de dagarna hoppas på att jag ser ut som Christers drömmamma. Se ut som att man har alla pinnarna kvar vill säga. Eller stöttorna.

del två av hundra. tusen. känslor.

När Seglarkillen föddes var vi så unga. Och så säkra på att livet skulle ta oss framåt. Med tydlig riktning just så. Uppåt, framåt. Ville göra allt rätt och trodde också att det fanns ett rätt. Ett enda rätt. Svärmor påminde oss idag om att när seglarkillen var liten fick man inte säga "vovve". För det heter ju "hund".

harkel.

Men vi ville också göra saker mer rätt än andra för att visa att vi var vuxna. För vuxna gör saker rätt. Det visste vi. Förstod inget av att vuxenhet också vilade på grunden improvisation. Frihet att ta ut svängarna där man själv definierar vuxenhet. Så. Vi döpte den här Seglarkillen. I kyrkan. Det var vuxet. Säkraste alternativet till att verka vuxna. Fast, vi tvekade mycket. Det är väldigt jobbigt det här med religion-av-hävd när man är övertygad ateist....

Stort kalas planerades, introducera lillkillen till stora släkten i Norrland. Viktigt. Viktigt. Jobbigt med att mina föräldrar inte kunde prata med varandra. Jobbigt att veta att släkterna skulle träffas. Pappas nya. Mammas nya. Förstod väl att det inte skulle bli lätt. Men hoppades. Frågade pappa om det var ok att ha släktkalas, sa att det var ok om han inte ville vara med. Men inget svar om det från honom.

Fick aldrig besked av pappa om hur det föreslagna datumet passade honom. Kunde han den helgen i augusti?? Han fick tänka på saken. Hela halva april tänkte han. Men när jag i maj försökte få tag i honom och få besked, för kyrkan och prästen var ju tvugna att bokas..Så fanns han inte. På jobbet sa de att han var tjänstledig. Hans nya sa att hon inte heller visste var han var, men att han ändå ringde någon gång ibland till henne, utan att hon kunde nå honom. När hela maj nästan gått också så hörde jag med hans nya om datumet passade. Och då berättade hon att de preliminärbokat en resa just då i augusti när dopet skulle ske, och att min pappa, när han ringt för några dagar sen, sagt till henne att de skulle göra en fast bokning av just det datumet, trots dopet och hon hade ändå specifikt frågat om just det.

Och jag förstod ju honom. Han ville inte konfronteras med släkten och med min mamma. Men han sa inte till mig att det var anledningen. Han sa, när jag sen fick tag på honom, att resan varit bokad sen länge. Ovetandes om att hans nya berättat om preliminärbokningsgrejen. Och han höll fast vid det även när jag berättade vad hon sagt. Resan bokad. Sedan länge. Inget annat.

Så. Jag blev sur förstås. Har mycket liten förståelse för det här knäppa beteendet. Vill man inte komma så säger man det. Särskilt när man blir erbjuden den tolkningen. "Pappa, det är ok om du inte kommer, om du känner att det är jobbigt".

Jag har större förståelse idag för att man inte vill låta sig tolkas och för att man kan vilja behålla ansiktet. Låtsas som att man har en resa inplanerad sen tidigare och tyvärr inte kan närvara...det låter ju lite bättre inför släkten man är rädd att möta. Än. Han kom inte, han tyckte det skulle bli för jobbigt. Hua.

Men. Då var det för kringelikrokigt. För ovuxet beteende från en vuxen. Inte i ord för mig förklarat. Så jag kunde inte förstå. Och blev sårad för att han inte ville komma på min sons dop. Jag tolkade det som att jag och vi inte var viktiga. Att det var obehagligt för honom förstod jag, men inte hur han kunde strunta i oss sådär.

Det var med det här det började.