kvinnan här är jättenöjd, hon är glad för hon är nöjd.

Det är ganska sällsynt i mitt liv hittills att jag känt mig såhär nöjd. Har alltid odlat missnöjet för att jag trott det vara ett skäl till framgång. Och framgång har jag velat.

Nu har jag på kort tid dels insett att chef vill jag inte längre bli. Utan vill bli nummer två. Den där personen som stöttar chefen och som är högra handen och livsviktig för företaget. Men syns inte. (Läs: får inte skället). Sen har jag börjat njuta av att vara föräldraledig. Det nästan mest läskiga.

Det klack till i mig någon dag där i november när jag var ensam med bara Ernst i en vecka. Och han började få en sovrutin som gick att förutse. Och som blev längre ju längre promenad med honom i vagnen jag tog... bra belöningssystem kan jag säga!

Jag fick lite mer ensamtid och tid att bara finnas. Kunde alltså börja göra upp planer för hur tiden skulle användas (efter ett tag av att bara få existera och hämta andan... två veckor eller så..)
När tiden började användas till saker som jag själv såg var nyttiga eller roliga så hade jag inte längre kvar den där gräsliga känslan som jagat mig genom alla tidigare (korta) föräldraledigheter och (faktiskt ännu kortare, och häämskare) arbetslöshetsperioder. Den där känslan som säger: "du är jävlar i mig helt värdelös, kan ju inte ens... söka jobb tillräckligt bra/ kliva upp på morgonen i tid/ laga mat till familjen/ städa så att nivån är godkänd/ motionera dig friskare eller ens njuta av att bara få vara! Jävla värdo!

Jag tror inte att jag ens har trott det vara möjligt för mig att vara nöjd. Hade jag trott det hade jag inte velat vara nöjd. För det ser man ju. Är det någon som är nöjd så blir de genast lite sådär sääävliga. Ointresserade. Inåtvända. Och dummare. Mindre skarpa.

Åsså sitter jag här nu och är bara nöjd. Och kan inte ens upparbeta lite panik över sakens tillstånd. Det är så finurligt det där med att vara nöjd. Som om att panikdårar med värsta sortens psykoser med automatik hade gått hem och låst in sig och lagt sig för att sova, istället för att slå ihjäl människor.

Nu ska jag sova. För även om Ernst vaknar flera gånger varje natt och skriker lungorna av sig i vårt mindre ombonade sovrum (ekar så det skär i tänderna) för att min mjölk inte rinner till fort nog så har jag en god sömn. Den nöjdes sömn. Kunde nästan vara den där kossan på ängen jag tjatat om att man borde vara! Ha! Ironiskt va?! =)

Natti