Julen och släkten

har passerats med två av tre dagar. Julgodiset är uppätet och halva grisen. God skinka även om jag är mindre förtjust i kött. Kålrötter har jag hört kan ersätta den.. Någon som prövat?

Granen fick stå inomhus den här gången. Katten verkar ta det hela på ett bra sätt, inga tillbaka-till-naturen-klättringar som vi befarade.

Och, det viktigaste. Julafton är avklarad. Middag för släkten och julklappsutdelning. Svägerskans pojkvän. Eller kanske han är en gubbvän? Säger bara suck. Varför kan man inte få styra andras liv som vore de marionetter? Eller åtminstone få full inblick? Det blir lättare att leva med irritationsmoment när man förstår varför. Men just nu önskar jag att jag kunde bestämma vilken man svägerskan skulle få ihop det med. Den mannen skulle vara toppenbra!

Hur som. Hoppas att han är verkligen, verkligen jätte-jätteblyg. För annars är han en katastrof. Men har man passerat förtio, sitter i politiskt styrda, demokratiskt valda organisationer och är i karriären på sitt företag borde man ha vissa sociala skills väl? Så då lutar det åt att det antingen är oss det är fel på (helt osannolikt!), att svägerskan förtalat oss så att han inte vill beblanda sig mer än absolut nödvändigt (ökad sannolikhet, men som motsägs av att de (hon) iaf kom hit, vilket de lätt kunnat undvika) eller att svägerskan bara har galet dålig karlsmak, och så även hans väljare och arbetskamrater (vilket nog är högst sannolikhet på, men mycket märkligt eftersom svägerskan ändå är jättefin och trevlig själv, de övriga vet jag inte hur det förhåller sig med).

Han är ju snäll vad det verkar. Hade dock själv hellre valt att ha furumöbler hemma då man kan förvänta sig viss nytta av dem. Ställa saker på dem eller så. För. Hur kan man sitta hemma hos flickvännens familj, äta friskt och inte säga ett enda ord mer än behövligt. Inte ställa en endaste fråga, inte svara mer än minsta möjliga på det som frågas? Platt faller konversationen. Inte hjälpa till med minsta bestyr och efter maten bara ställa tallriken, full med rester på en bänk och bara gå ut och ta en cigg? Jag har träffat människor som är blyga förr. De ler litegrann nu och då när man pratar med dem, eller skrattar litegrann när man skämtar. Eller så ser de vänliga ut på ögonen. Och så säger de oftast tack och brukar försöka bekräfta andra lite. Han _kan_ ha tackat mycket tyst och viskande till bara Spargelmannen innan de gick, fast jag tror inte det. Tråkig så klockorna stannar. Däremot gjorde han inte riktig skada.. Det finns de som är så tråkiga att de suger idékraft ifrån alla andra också, men så var han inte. Mer som en sak, eller som en onyttig möbel.

Ja. Jag är elak. Och. Jag hoppas att svägerskan aldrig på tiden behöver se inlägget. För henne vill jag inte göra ledsen. Och inte honom heller förstås. För ingen ska behöva bli jämförd med furumöbler. Usch så ledsen jag skulle ha blivit om jag bara var blyg istället. Så jag hoppas, hoppas att han är blyg. Då är han förlåten. Det blir dock aldrig jag för det här om det kommer ut. Schhhh

Läste lite bakåt. Ska inte sudda och radera, även om det vänder sig lite i mig. Sådär som det gör på en del när de hör sig själva på band. Skämskudde.

För baksidan med att jämt driva med andra är ju att man måste passa sig lite så man inte blir driven med själv. Alltså.. det hade ju varit störtroligt om man blev driven med. Men jag vill ju gärna veta var mina blottor finns innan någon annan ser dem och helst driva med dem själv ett par varv innan jag är mogen för att andra ska ta vid. Och då ska jag stå där sådär lite zenbuddistiskt och bara småle.

För jösses. Att känna en riktig känsla i realtid, det vore katastrof verkligen!

Så det är därför det blir lite skämskudde nu. För att jag låtit Ernst-ångesten synas på riktigt. Fritt för andra att tolka. För själv så tänker jag ju nu när jag läser i efterhand att riktigt sådäääär starkt kände jag det aldrig. Fast det gjorde jag nog.

Nu är den där bebisen fem månader och jag är lika kär i honom som i mina andra två. Alltså. Jag ångrar mig vissa dagar att jag försatte mig i den tuffa sitsen att få ett tredje barn. Men det handlar inte längre om älska eller inte. Så. Nu pratar vi inte mer om det där. Bort bort. In under mattan som min mamma brukar (inte säga.. hade ju på något vis varit lite lättare) agera.

Mannen har lämnat ifrån sig sin avhandling och börjar redan bli lite människa. Ska njuta av att få stå i centrum ett tag nu. Men det har varit oerhört, nästan pinsamt, nyttigt för mig att få klara av allt själv. Nu är jag vuxen. Fast.. fråga igen om en vecka eller så, då har nog spargelman börjat ta hand om mig för väl igen. Och då klarar jag inget själv.

Påminn mig om att skriva lite om det där. Varför tar han hand om mig, varför låter jag honom göra det och kan det inte bli lite lagom bara. Är jag inte vuxen eller vatt?

Jag hoppas att jag skrivit lite om att leka med andra. För det har mina tankar rört sig kring ofta de senaste dagarna. Jag tror inte att jag är förtvivlat dålig på att leka, jag tror att det är något som jag gör som jag själv inte förstår som medför att jag inte har lekkamrater. (Eller att jag egentligen inte gillar människor. I hemlighet)

Har precis sett Magnus Betnér på femman. Han är ju som jag. Kanske mer vältalig, har mer timing och har övat sig på det. Men jag leker MB när jag träffar människor. Och humor har fasiken inte de här människorna jag träffar heller, precis som hans. Tror att det nästan är samma människor vi träffar faktiskt.

Åsså tänker jag på det där med hur det vore om man hade en vapendragare. Tänk så härligt Hasse måste ha haft det som hade Tage. Mia och Klara. Filip och Fredrik.

Bara enkönade par slår det mig sen. Ser på annat program, något barnprogramsliknande om rymden eller något. Där är det två killar och en tjej. Och sådana järngäng finns ju fler av. Doris och Knäckebröderna (fast de hade ju gärna fått träffa några andra än varandra att brainstorma tillsammans med) Magnus, Brasse och Eva. Och säker fler som jag kunde kommit på om jag varit mer allmänbildad.

Men jag vill ha en manlig vapendragare. Någon att skratta åt världen tillsammans med. Den där världen där alla är korrekta och där de aldrig förstår ironier. Som är så roligt. Som bara är roliga när man först måste genomskåda dem. Lite som sonen säger. Lättlurad. - Vet du brorsan, att jag följde med pappa ner i tvättstugan i dag! (Fast han stannade kvar och såg på Harrys hink med dinosaurier).
Men om man är ensam med en man för ofta så kanske man måste ha sex eller bli kär. (Eller så blir man omöjlig att para ihop med någon annan i kärlekslivet. Ingen riktig karl klarar ju av att hans kvinna står en annan man riktigt nära. Och kvinnor då? Jo, de klarar nog av att dela med sig lite... men då måste hon stå under henne i rang väl?)

Är det för det som det alltid måste finnas två killar om det är med en tjej? Ok, det är alla gånger bättre att ha två än att vara en av två! Så nu får jag söka efter två vapendragande män. Vars vapen inte faller av när jag skojar eller har ångest. Pah. Tror inte de männen finns.

Magnus iaf. - Jag skrattade stort åt din dotters fascination för 'poppen' och de rosaskjortades förfäran. Som om att peddosar skojade om det lite nonchalant på dagis. Och, kan man inte gå lite hårdare åt religiösa fanatiker? Det är ju genetiskt det där med om man tror stenhårt på något stendumt. Lättlurad med andra ord!