det är sällan som man tänkt sig, hoppas jag

Har på någon veckas tid nu haft frigång hela två gånger!

Fika på kondis sent på kvällen utan barn som vill något, (bara eeeen sak till innan de ska sova, loooovar) med vackraste vännen. Hon är så vacker att man aldrig kan sluta titta om man tänker på det. Som tur är har hon så många bra saker att säga också och ett intressant förhållningssätt till världen att man för det mesta inte tänker på att hon är galet tjusig.

Däremot så har jag svårt att låta bli att prata hela tiden (nähä?). Jag berättar i ena stunden om hur mitt förhållande är till min syster, samtidigt som jag ger en redogörelse för minst trettio saker i vår barndom som förmodligen ledde fram till varför förhållandet är som det är idag, lite blandat med jämförelser till andra syskonförhållanden, både i släkten och det lilla jag vet om historiska förhållanden. Jag pratar i andra stunden om varför jag avskyr färgen blått och lyckas inbilla mig att den redogörelsen intresserar alla åhörare å det starkaste. Även här med fullständig historik och analys. Min intresseklubbs anteckningsböcker lär vara fulla! (Och, kära syster. Det där med systerförhållandets diskuterande stämmer säkert. Jag diskuterade säkert det i en timma eller så. Men, det är inte poängen. Och det är inget trauma, lovar!)

Att jag gör såhär beror endast på att jag vill ha den här braiga människans infallsvinklar och tillägg till mina analyser och frågeställningar. Fast jag kanske inte visar det ordentligt? Jag märker det dock inte förrän jag har kommit hem och det slutar ringa i öronen. Ungefär när lampan släcks och jag ska sova.

Då gnager det.
Tänk om hon inte märker hur glad jag är för hennes sällskap?
Tänk om hon bara spelar teater och funderar inte på varför just den nyansen av lila är ok, medan den andra inte är det (för mycket blått i!) utan tänker bara på hur hon ska avsluta det här föhållandet fortare än fort.
Hon vill nog egentligen avsluta vår vänskap. Jo. För hade hon inte väldigt bråttom att bli av med mig där? Och när jag ursäktade mig för att jag pratade, skrattade hon inte bara som om att jag inte kunde förstå vidden av hur hemskt det hade varit?
Verkar det inte som att jag tänker att världen snurrar kring mig och bara mig och flera varv runt mig?

Trettio år av sådana här kvällssagor har dock gjort mig lite hårdhudad. Så jag somnar för det mesta ändå rätt fort och opåverkad. Mer liksom förhåller mig till ångesten som till dammsugning: "Gör undan, tänk inte". Jag gör undan ångestharangen, gör skadeanalys och lägger ett eventuellt relationslagnings-kit på minnet till nästa gång vi ses. (Gör alla såhär? Någon annan?)

Ringer lite försiktigt vackraste vännen en vecka senare, lite olägligt innan ett möte. Får inte höra tillräckligt med ord för att ångesten ska drivas på flykten helt. Snarare förvärras den. Jag har ju vant mig vid att jag är paranoid till bristningsgränsen, så jag makar undan de mest ologiska "tänk-om-en" och de behöver bekräftas både en och två gånger innan jag kanske agerar på att tro att de är sanna. Men nu blir jag lite mer nervös. Vi känner ju inte varandra sådär värst jätteväl.. och sa jag inte där i någon harang att jag för det mesta inte behöver vänner sådär värst jättemycket? Hur lät det? Mjaa.. Och. Höll hon inte med mig lite också? Att hon inte behövde andra. Hon kom säkert fram till där att hon inte behöver mig nu!!

Väntar tills anledning att ringa finns. Mer anledning än att man bara vill höras. Då säger hon att hon tänkt skicka sms och säga att hon verkligen uppskattar mig som vän, men att hon väntat lite för länge och sen kanske det bara skulle blivit fånigt.

Jag blir alldeles mjuk och snäll invändigt. Sen går jag återigen på frigång med en annan fin vän. Som tyvärr bjuder mig på vin. Som lossar min tungas band.

Undrar om jag någonsin kommer känna mig ok. Ska jag alltid gå omkring och vara för mycket? Jag ÄR Tiffany. Jag ÄR hon. Fast. Nu när jag sa det så kändes det nästan lite bättre. För hon är attans rolig. Och jag har ju redan konstaterat att hon får finnas.

Nu ska jag gå och låta bandet av ångest spela lite. Sen ska jag sova! Natti.