stick (ut-veckling...del 1b)

När jag skrev mina tentor under utbildningen. Då var jag på topp. Så jag kan inte skylla mina resultat på några dåliga dagar. Jag älskade att sitta i de där stora skrivningssalarna, högt i tak och massor av tysta människor. Sakralt på något vis. På bordet hade man dukat upp sköna skrivpennor, suddigum, linjal ibland och kaffe samt kanske någon frukt eller annat att tugga på. De första tentorna hade mer ätbart än de senare. För då i början så tedde sig en femtimmarstenta som väldigt lång och då var oron också större för att man skulle hinna bli hungrig. Mot slutet av utbildningen verkade fem timmar ordentligt mycket kortare, för man förstod att det gällde att skriva för brinnande liv och då fanns det inte lika mycket utrymme kvar för matpauser.

Jag älskade tentadagarna av fler anledningar För dagarna innan hade man korvstoppat sig med allsköns information och sen också förhört sig på en massa eventuella frågor. Hållit för rätta svaren och försökt leta och ordna i minnet. Och när man tog bort handen från svaren så fick man veta hur det stod till. Man kunde eller kunde inte. Tentadagarna dock. Där var man utlämnad. Pappret var blankt och det var bara att skriva så bra man kunde. Fabulera på. Och jag skrev. Och broderade ut texten. Och så skrev jag lite mer. Till slut så visste jag inte riktigt längre vad som var verkligen sant eller vad som bara lät väldigt bra. Men det struntade jag i. För det skulle ta flera dagar, kanske veckor innan det rätta svaret skulle visa sig. Och jag kände mig duktig när jag satt där och hittade på. Och lycklig.

Någon som sett filmen: "A beautiful mind"?
Korta drag. Klipsk kille knäcker koder professionellt. Börjar dock se hemliga koder i allt, i större och större omfattning och i längre och längre steg. I tidningarna och överallt så kablas hemliga meddelanden ut, att hitta för den som letar tillräckligt noga...allt hänger ihop och snart kommer han säkert hitta vad som sägs eller menas. I hans huvud.

Liksom på övervarv och helt fel ute.

Mina tentaskriver. Och är dessutom lycklig. Men skriver fel. Och vet inte om det. Förstår inte. Blir överraskad när tentan är rättad. Var det inte bättre? Märkligt!

Eller som när någon vid ett middagsbord berättar om sitt intressanta yrke. Då vill jag veta massor om vad som är kärnpunkten i det de kan. Vad är deras frågeställningar? Hur kan man göra det de gör på annat sätt, gärna bättre? Kan man kombinera det jag tror att jag kan med det de kan?

Det slutar ofta med att människan tittar lite underligt på mig. Och jag tänker att de förstår inte min genialitet. För det är aldrig så att jag tror att jag kan lära dem något. Men jag tänker att jag kan ställa rätt frågor så att de kanske kan se något nytt med sitt arbete eller sin uppgift. Jag tänker att jag är kreativ och lite underhållande. Och jag vill vara inspirerande och få egen inspiration.

Fast. Jag misstänker att jag bara är för inträngande och besvärlig och...underlig.

En gång på en fest så stämde någon upp Rövarsången ur Ronja Rövardotterfilmen. Den där "woooo", ni vet. Och jag stämde in. Lite glad i hatten och inte så självkritiskt. Och så fattade jag lite, lite försent att jag hade förstört allt. Eftersom jag inte riktigt kan sjunga. Som känslan när jag hade ringt till Lotten femton gånger och frågat om hon ville leka och hon fjorton gånger hade svarat att det inte gick just idag, men den femtonde accepterat med en liten suck. Och sen föll polletten ner. Någon vecka senare liksom. Ångest och skämskudde i ett. Kanske det borde heta betongkudde. För så känns det när man ska gå och sova på natten sen. Kudden är hård och det blir inte lätt att somna.

Den som inte fattar vinken. Eller ser signalerna. Sjukdomsinsikt saknas.