Söndag

Imorgon födelsedag.
Läste Majgull Axelssons krönika i dagens DN. Hon har levt i femtio år och mindes tillbaka sin barndom när tio år verkade vara en evighet och när hon insåg att hon förmodligen skulle leva i sju evigheter. Nu vid femtio så hade tiden bara rusat iväg och tio år såg hon inte längre som just en evighet, utan snarare som ett ögonblick. Så ser hon unga människor som hon nu ser tänker att just de kommer hejda tiden.

Jag tänkte så. Jag blev förvånad när jag fick rynkan och det grå hårstrået. Önskar inte stoppa tiden, önskar bara att jag kunde få superkraften att kunna hoppa mellan tidsåldrar. Jag vill ha fler insikter som hennes. Och kunna hoppa tillbaka till tioårsåldern för att se om den insikten kunde göra barndomen bättre, kunde få mig att leka mer intensivt, sluta längta så förbaskat till att bli vuxen.

Måndag

God natts sömn. Jag tror att det hjälper. Känner mig avgjort glad idag. Skriver tackkort, snart klar. Fast, förstås så saknades det några foton. Trots att jag tyckte jag beställde i överkant. Fint att man har fler vänner än vad man tänker sig.

Jag har i många år underlåtit att skicka julkort och tackkort. Tänker att det kanske gör att andra slutar skicka kort till mig. Jag vill inte ha vare sig tackkort eller julkort eller fasiken inte några födelsedagskort har jag tänkt. De påminner mig bara om alla kort jag själv inte skickat snarare än vad de bekräftar att någon tänker på mig med omtanke...

Jag HAR ju förstås TÄNKT skicka kort tidigare. När Seglarkillen döptes (jo, han döptes för att vi inte riktigt hajade att man kunde vägra) och hrm.. när lockhåret namngavs.. vi HADE korten hemma och TÄNKTE skicka dem. Gills det? Nops, det gör ju inte det. I flera månader tänkte jag, när jag lgått och lagt mig, att jag skulle skicka dem. När årsjubileet inträffade tänkte jag att man kanske kunde tacka lite sent på ett roligt sätt... Fast.. det gjorde jag ju inte då heller. Lite för att Spargelmannen inte tog tag i saken så gjorde jag det inte heller. Han hade för all del inte något dåligt samvete som påminde honom. Det var den där avsaknaden av dåligt samvete som jag tänkte uppnå med min vägra-skicka-kort-idé. OCH.. det fungerar rätt så väl, ända tills jag började bli lite blödig. Upptäckte att jag började bli rörd, glad, tacksam och lite.. mjuk i hjärtat när jag på senare tid fått kort. Åh, tänk.. hon/han tänker på mig och vill skicka mig en tanke! WOW!

Höststart och hemmafru

ErnstK är en för mig besvärlig bebis. Just nu undrar jag varför jag ville bli trebarnsmor för jag är alls inte bra på att vara hemma med små barn. Eller på att vara hemma, punkt. Fast, det kanske inte någon är?

Jag känner höstens puls närma sig: Starta om på nytt! Ett helt nytt kollegieblock! I år ska jag minsann skriva fint och noggrant! - och jag får inte vara med om höststarten. Jag är utanför gemenskapen och utanför det där lite lagom pressande pliktmässiga.
Jag ska vara hemma och ta hand om en människa som knappt kan le, än mindre prata. Bara kräkas, knorvla och bajsa förstås. Dessutom måste jag hämta den lockige på dagis och vara den som påminner seglarkillen om alla läxor, bråka om klarinettlektionerna och rumsstädning. Jag hade velat göra karriär och bli beundrad och tjänat pengar.

Jag vet i och för sig inte om jag hade varit särskilt bra på det heller när jag tänker efter. Och så vet jag att det här tillståndet går över på ett par veckor. Jippie, jag har faktiskt tre söner! Det är rätt kewlt många. Fast. Det är trist som attans att vara hemma. Även om taggtrådinnan snart är tillbaka. Rätt så integritetsstark väninna som fått en Skalman i juni, söt kille som sett attans smart ut sen han föddes.

Undrar varför andra ser så bra ut på vad de gör på utsidan och varför jag känner att jag måste avslöja min uselhet så den syns? Undrar om jag skulle kunna bli som DoktorW där ingen ångest märks, om det nu är så att alla har ångest men inte alla visar den? Den kanske blir mindra stark om man inte låtsas om den?

Nu minns jag nog att det brukar ge mig lite ångest det med, det där när terminen startar och semestern är slut och det är en läskigt lång tid innan nästa ledighet börjar... Men, saken är den att när jag styr över min egen tid så svänger jag mellan att inte få något gjort, dagen är en transportsträcka till kvällen när familjen kommer hem och sätter fart på mig utan att jag behöver medverka till igångsättningen och mellan att faktiskt få en hel massa gjort, men som inte uppmärksammas. Det går inte att skriva om det i något CV, renderar inte löneförhöjning, blir inte kvar i evighet för alla att betrakta. Hur fint städat mina garderober ev. var mellan åren 2007 och 2009 kommer ju inte att påverka världsalltet. Dagen efter mastodontjobb är utförda med glans här hemma är de ju osynliga och jag måste prestera med något nytt för att få känna mig lyckad den här dagen också.. Existensberättigande sysslor hemma?

Första, första

Smyger mig hit. Tänker inte tala om det för någon. Jag har så svårt att göra det som "alla" gör. I det här fallet bloggandet då. Sen inser jag att jag inte är ensam om det heller. Säkert finns det massvis med människor som inte bloggar för att "alla" gör det. Och de verkar precis som ickenikotinister ha det lite tristare.

Jag skulle bra gärna vilja ha en snus nu!

Andra dagen hemma med barn efter att verkligheten börjat. Lille ErnstK föddes nionde juli och fick igår en bäbissittmojäng av sin mer än på ett sätt ömma moder. Köpt på annons. Tack och lov för den, rådde verkligen bot på krokodillebarnets gnäll! Min rygg kommer nog aldrig hämta sig efter fyra månader till sängs. Trots att det skär som knivar när lille ErnstK ska lyftas upp ur den där bäbissittaren är det totalt värt det. Knorvelnivån minskade radikalt!

Under mina fyra månader till sängs har jag tillbringat mesta tiden vid en skärm. Jag trodde på sätt och vis att det höll hjärnan igång, men nu märker jag att förfallet har börjat. Även jag har åldrats och kommer att dö. Lite småpinsamt att inse att jag innerst inne trott att åldrande och död inte gällde mig. Ärligt talat kanske för att jag inte varit direkt rädd om livet och nog trott att antingen motorcykelolycka eller ångestdrivet självmord skulle hinna först. Men barnen gjorde mig lite rädd om livet. Vet inte om det är anledning att få en ångestattack till över eller om man ska vara tacksam. Jag tror nog på ångestattacken ändå, det var bra mycket skönare att vara orädd och orynkig.

Jag och sparrismannen diskuterade vår bekantskapskrets häromdagen. Finns inget härligare än att skvallra tillsammans med sin allre mest förtrogna! Mums! Jag gissade att det faktiskt existerar ångestbefriade människor. Spargel trodde inte det. Jag kom på att DoktorW var en trolig kandidat och sparrisen invänder inte mer än lite lamt.

Ska tänka lite mer på det här. Men, ErnstK kanske ska få bada lite så att han slutar lukta kräks..