den som spar hon har billigare byxor kvar

Jag skäms inte för att jag är sparsam. Jag samlar ännu inte burkar ur papperskorgar på stan. Men hade nog gjort det om det inte funnits annat kladd och illalukt. Och kanske om bakterier inte fanns, för jag har viss respekt för baciller.

Byxor inköpta på klädkedja. Rätt så dyra för att vara jag. Som tycker att byxor ska kosta trehundra ungefär. De här kostade fyrahundrafemtio.
Tur in i samma butik efter tio dagar och rea har startat. Byxorna kostar nu mindre än hälften. Men är använda och faktiskt till och med på vid tillfället. Kvittot i plånboken är med och säger öppet köp i trettio dagar.
Nu kunde jag ha köpt ett par nya för tvåhundra och en dag senare gått tillbaka med de nyinköpta byxorna men med det gamla kvittot och lämnat tillbaka oanvända byxor för fyrahundrafemtio. Men det är ju lite jobbigt. Så inte bara sparsam med pengar, utan även med tid. Så fångar jag ett biträde och säger hur man ju kan göra.
Hon bligar dumt.
Jag får berätta igen. Jag har köpt byxor, de hääär (pekar) och nu vill jag ha mellanskillnaden till reapriset eftersom det är inom ramen för öppet köp.

- Nä, men de där byxorna har du ju använt.
- Ja, men om jag handlar nya och lämnar tillbaka dem med gamla kvittot så märker ju ingen någon skillnad. Bara det att jag får jobba och du får jobba mer med återköp och hela rasket. Eller hur?

Ok. Det tog faktiskt några varv till och några expediter mer som skulle blandas in. Och här hade ju den som var lagd för pinsamheter kanske backat. Kanske det är så att man enkelt kunnat förutse situationen. Och bara genom att förstå att tre expediter och fyra eller fem kunder skulle få höra hela meningsutbytet så hade man inte ens kommit på tanken att spara tvåhundrafemtio kronor. För det hade det inte varit värt för skämspersoner.

Jag fick dem att förstå att jag skulle få pengar. Men expediten som inte gillar att jag out-smartat henne. Tilläger: "Nästa gång, bara göööör."
Fyra år senare känner jag att jag vill svara henne. För då stod jag svarslös.
-Ja, det här tog nog mer tid ändå.

Att spara pengar är en livsstil. Den kräver att man har tid och att man inte är lättgenerad. Och att man har maktbehov som man sällan får utlopp för annars. Så. Jag lovar att när jag är företags-VD (eller vice VD då). Då ska jag inte genera min omgivning med byxbyten.
Har förmodligen anställt någon som gör det åt mig.

Nu idag är jag dock arbetslös igen och inte längre föräldraledig. Så. Dagens affärsidé är att returnera kläder till butiker, ringa till myndigheter, säga sanningsord till vald person eller annan instans och att förhandla bankräntor åt andra. För det finns de som inte klarar sådant lika bra som jag gör. Tur att jag är bra på något! Synd att det inte är mer lukrativt och mindre pinsamt. Vad hade jag gjort om jag upptäckt att jag hade haft en fallenhet för att hämta fritidshusens bajstunnor?

Inte skämts!