Står med Ernst på skötbordet och ser att han plötsligt blivit lite rolig att umgås med. Tänker ändå med längtan på ettåringen som han kommer bli. Sandkakor och galonbyxor. Men han är fin nu, med röda byxor som går till armhålorna och snackig och glad. Tittar på hans små fötter och funderar på om jag ska göra ett litet fotavtryck. Hur gör man förresten handavtryck när de har så stark gripreflex?
När han är ett år kommer han börja på dagis. Vi har aldrig upplevt det där som många föräldrar har, heltidsjobb och regelbundna vanor med dagis från åtta till fem...eller ännu längre. Skulle man vänja sig om situationen blev sådan?

Jag tror att jag skulle känna mig som en dålig förälder om mina barn fick gå på dagis mellan halv åtta och halv sex. Men, min mamma, som var hemma med oss i långa tider, tror jag kände sig som en dålig mamma för att vi fick gå på dagis. Punkt liksom. Var går gränsen för det goda moderskapet? Är det att hämta liiiite tidigare än de allra flesta som räcker för att hålla ångesten stången, eller har man ett egenintresse av att hålla nere dagistiderna till just mellan nio och tre? Visst är man piggare om man bara är borta på dagligt förvärv under sex av dygnets timmar istället för tio, men är det verkligen det goda moderskapet? Fyra timmar om dagen? Varför inte i så fall lika gärna alla tio. Var går gränsen?