Åhhh, så härligt trött jag är. Klockan är tjugo minuter över åtta på kvällen, barnen ligger i sina sängar och iaf en sover. Dagen har varit produktiv med utstädat badkar i badrummet, bortburen skräpkyl sen hyresgästen flyttade, städdag i föreningen och skrapning och spackling av väggen som revs ner mot uthyrningsdelen. Jag märker att jag har en bit kvar tills jag blir i samma skick och kondition som innan Ernst föddes. Så trött i kroppen!

Och där på given signal vaknade Ernst, tre minuter efter att de andra barnen blev tysta. Nu är klockan tjugo i nio och barnets far har fått ta över. Blev lite småsur över att bli störd. Tror det går att skylla på tröttheten, för dagen idag har verkligen varit en perfekt dag. En sådan dag som man inte skulle planera fram, men heller inte kan. En dag som man kommer minnas på sin ålders höst som "livet". Märkligt det där. Att man inte förbereder för fler sådana här dagar. Men det är väl i det tjusningen ligger antagligen. Barnen har lekt i harmoni med varandra, efter att först ha gjort en succéinsats på städdagen. Lillebror har fått vara med när storebror haft kompisar. Min gulliga barnkära kusin kom förbi när städdagen var slut och tog hand om vaken Ernst, som förstås modellbarnaktigt sovit i vagnen under lövkrattning och korvgrillning. Men känslan av att inte behöva avbryta det man påbörjar så kunde jag städa badrum och fixa dörrpost. Härligt att känna sig fixig.

Med tillfreds-känslan så kom också en fläkt av en föraning till djupare känslor för Ernst. Glad och sparkandes på skötbordet. Jag tänkte på alla kommentarer hans knubbiga näsa fick de första veckorna. Och ville gråta lite för att jag inte skyddat honom från de dumma människorna som sa något. (Har han inte lite stor näsa? Hade de andra en sådan där brottarnäsa också? Heh, vilket lustigt veck han har vid näsroten!)
Borde varit på din sida, Ernst och rutit åt dem. Dumma människor. Din näsa är perfekt!