Läste lite bakåt. Ska inte sudda och radera, även om det vänder sig lite i mig. Sådär som det gör på en del när de hör sig själva på band. Skämskudde.

För baksidan med att jämt driva med andra är ju att man måste passa sig lite så man inte blir driven med själv. Alltså.. det hade ju varit störtroligt om man blev driven med. Men jag vill ju gärna veta var mina blottor finns innan någon annan ser dem och helst driva med dem själv ett par varv innan jag är mogen för att andra ska ta vid. Och då ska jag stå där sådär lite zenbuddistiskt och bara småle.

För jösses. Att känna en riktig känsla i realtid, det vore katastrof verkligen!

Så det är därför det blir lite skämskudde nu. För att jag låtit Ernst-ångesten synas på riktigt. Fritt för andra att tolka. För själv så tänker jag ju nu när jag läser i efterhand att riktigt sådäääär starkt kände jag det aldrig. Fast det gjorde jag nog.

Nu är den där bebisen fem månader och jag är lika kär i honom som i mina andra två. Alltså. Jag ångrar mig vissa dagar att jag försatte mig i den tuffa sitsen att få ett tredje barn. Men det handlar inte längre om älska eller inte. Så. Nu pratar vi inte mer om det där. Bort bort. In under mattan som min mamma brukar (inte säga.. hade ju på något vis varit lite lättare) agera.

Mannen har lämnat ifrån sig sin avhandling och börjar redan bli lite människa. Ska njuta av att få stå i centrum ett tag nu. Men det har varit oerhört, nästan pinsamt, nyttigt för mig att få klara av allt själv. Nu är jag vuxen. Fast.. fråga igen om en vecka eller så, då har nog spargelman börjat ta hand om mig för väl igen. Och då klarar jag inget själv.

Påminn mig om att skriva lite om det där. Varför tar han hand om mig, varför låter jag honom göra det och kan det inte bli lite lagom bara. Är jag inte vuxen eller vatt?