Leka chef?

Besök igår av Klädmannen. En god vän sedan gymnasietiden som vi tyvärr inte har så mycket kontakt med som vi önskat. Han får en att känna igen känslan från en bra lek, precis när den skulle börja och något berättade omständigheterna för där leken skulle utspela sig. Det är en väldigt härlig känsla. Tyvärr så känner jag också att jag inte riktigt får vara med och leka fullt ut. Han väcker min inspirations- och kreationslusta men han talar samtidigt om för mig att han är den som ska planera leken. Och jag är nog också en planera-leken-typ. Passar inte riktigt bra på det sättet, han och jag. För jag vill vara med och bestämma, eller kanske bestämma mest. Men om jag kommer ihåg mig så förhåller jag mig mer passiv ihop med honom, och njuter. Ser leken gå, lite utanför mig, men det gör för det mesta inget. Njutbart.

Han är bliven chef på sitt jobb. Det får mig att fundera på att jag tänkt att det vore väldigt roligt att få testa sina chefsegenskaper. Jag har tänkt det i många många år. Men ju egentligen inte varit i en position där jag fått testa mina ledaregenskaper förrän på senare tid. Nu undrar jag om det kommer vara värt besväret? Jag vet ju att jag alltid tycker mest och högst.. eller att jag inbillar mig det i vart fall. Sen har jag svårt för att se i andras ögon hur de viker sig för min åsikt. För jag vill att de ska säga emot. Först. Sen ska jag få som jag vill.

I verkligheten så låter de mig få min vilja igenom och lämnar brasklappar med sitt kroppsspråk, så jag ska veta att jag får väl min vilja igenom, då. Men går det fel, då är det minsann inte deras fel. Frågar man om någon tycker annorlunda, eller försöker nyansera vad det är man tror att man vill så backar de bara. Som eremitkräftor in i sitt skal. Ditt fel. Inte vårt.

Jag som bara vill ha någon att leka med. Argumenteraleka. Diskussionsleka. Brainstormningsleka. Kunde kanske lika gärna börja dricka te och lösa världsproblemen tillsammans med Jonas igen istället för att bli chef. Min bäste lekkamrat innan Spargelmannen kom. Men med Jonas infann sig aldrig något allvar eller vardag. Det var bara tekvällar. Och problemlösning där jag fick vara leksam och vara bra på det.