Tio minuter?

Igår var det någon som frågade sig hur man skulle sammanfatta sitt liv om man bara fick tio minuter på sig. Jag är övertygad om att min berättelse skulle se helt olika ut från dag till dag. Så jag kanske är flera olika personer samtidigt då?

Jag tillverkades i Sumpan. Något med någon säng som gick sönder. Måste ha skett nattetid och varit en ganska rolig händelse för att vi barn skulle få höra om den. Saker som hände nattetid och under epoken när jag inte fanns mörkades gärna hemma. Kanske för att det var lite fult att "bli" med barn fortfarande, iaf om man kom från mörka skogen som mina föräldrar gjorde. Sen är jag ju faktiskt tillverkad före fri abort genomfördes. Kanske vill de inte att jag ska veta att jag inte var planerad. Eller så minns de bara sängen. Det enda som blev kvar liksom?

Mitt första tydliga minne som kan dateras är när vi hälsade på i huset som vi skulle köpa på Ekerö. Men jag minns inte mer än att vi skulle dit. Sen blandas minnena. Alla gånger jag gick uppför backen som jag i mitt inre kallar för höstbacken smälter ihop. Jag hade en liten väska packad när vi skulle till huset första gången. Den var röd. En kvinna bor i det lilla röda huset. Hon var konstnär och hade målat tavlor på insidan av skåpsluckorna. Luckorna hade sjögrästapeter på utsidan. Tavlorna var hösttavlor, föreställande björkar i gulnande och rodnande löv. Så första minnet är höstbacken, och den röda färgen och tavlorna. Som jag förstås inte borde minnas från just det här tillfället.

Nästa minne var när pappa knipsade upp staketet för att jag skulle kunna leka med Tvillingarna på tomten brevid. De som hade en elak storasyster som brukade spottas. Vi lekte alltid. Jag bestämde. Fick jag inte bestämma så gick jag hem. Jag uppfattade aldrig om han kommit överens med grannarnas föräldrar om staketet fick knipsas. Men jag minns att jag blev lite orolig. Ta sönder saker fick man ju inte!

Sen gick hösten, uppför backen och blev vinter, någonstans bakom huset, vid lillstugan. Såsmåningom blev vi modigare och vågade klättra upp på taket och hoppa ner i snön. T var med. Han som lekte med elaka storasystergrannen. Han var snygg. TvillingA blev kär i honom och jag tror han utnyttjade henne på något fult sätt. Men det förstod jag inte då. Hon var stolt över det på något sätt så jag blev nästan lite avundsjuk.

På andra sidan om oss bodde Sol-tanten och hennes Snickarman med två barn. Som Ljugar-A. Hon ljög alltid och hennes mamma trodde jämt på vad söta fina A sa. Alltså, hon var ju inte så söt och fin för någon annan. Bara för sin solariebrända mamma. Men jag tyckte mycket om när våra familjer träffades för att fira nyår, eller när de hade andra fester. Jag kände mig så trygg när det var fest. Det var varmt och alla var glada. Och så var det ofta något på tv vid sådana tillfällen. Hände inte så ofta. Dessutom fick man vara inne och leka. Det hände aldrig annars, bara vid fest och kanske någon gång i värsta höstrusket om man samtidigt växt ur galonbyxor/gummistövlar.

Det var roligt när familjerna hade fest, även fast jag var äldst och inte då direkt hade en lekkamrat. Ljugaren var min stackars systers designated bästis. Stackars, stackars syster. Ljugaren använde syster som lämpligt mobboffer i skolan och fick henne att känna sig lång och ful och klumpig. Fast hon var en prinsessa, lång och väldigt tjusig! Önskar jag hade vetat det och förstått det empatiskt. Ljugarn hade mer än gärna fått ta emot lite stryk.

Mellan våra hus låg en slänt ned mot gatan, motsatt höstbacken alltså. Här tändes valborgsmässoelden. Också i samförstånd med Ljugarbarnets familj. Tvillingarnas föräldrar var bohemer. Hade fula kläder. Bodde i ett fult hus. Städade sällan, om ens någonsin. Lite blyg och osäker mamma. Tolv år äldre än min mamma. Pappan såg i kors. Dessutom skaffade de höns. Och en tupp. Mina föräldrar ville inte umgås med dem. Jag älskade att vara där, men ärvde det nedlåtande gentemot dem hemifrån. Just det där med städningen hade mamma svårt att förlåta uteblivandet av. Åh så underbart jag hade tyckt det vore om mina föräldrar valt mina bästa vänners föräldrar som bästa-grannar istället. Men jag förstår ju idag att de inte kunde finnas mer olika människor. Och tyvärr så var mina föräldrar mer som soldyrkarmorsan och snickarmannen. Inte som Bohemmamman, som gått på konstfack och hade målat kroki. Vilket var ofattbart. Man fick måla av nakna kvinnor, vem ville det liksom? (Jag! Jag! Om jag bara vetat!)

Soldyrkan skedde året om för Ljugarmamman. Men hela somrarna minns jag hur hon låg på sin altan och smorde in sig i kokosnötsolja och stekte sig. Tvillingarnas föräldrar var mycket mer för utflykter och lät oss ofta gå ner och bada. De hade de roligaste badleksakerna. Traktordäcksslang och uppblåsbar solstol. Tror inte jag hade mer än hink och spade i något pedagogiskt syfte. Eller så bad jag aldrig om att få något annat. Sjön skymtade från vår höjd och grusvägen som ledde dit tog fem minuter att gå. Men vuxensällskap måste man ha och det erbjöd bohemerna.

Bilden som sitter fast är pappa Bohem som sitter i volkswagenbussen, på väg mot grönan eller gamla stan. Vi sitter bak och tuggar Toy. Mamma Bohem är inne, kvar hemma. Äter en marmeladsmörgås, marmeladen droppar på golvet och hon kliver i fläcken. Min mamma står inne i hallen i det gamla huset och säger att jag måste vara ute en liten stund till. Då slickar jag på fönsterblecket, precis vid ringklockan. Som tur är. Men det hjälper inte, får inte komma in. Fastän jag slickare en gång till. Det är frysgrader, sa jag det? Pappa är på jobbet. Kommer aldrig hem. Hans tallrik står ensam kvar på bordet. Han äter under tystnad. Han är farlig när han är hungrig. Men om man sitter helt tyst och väntar tills maten landat i magen så kanske, kanske får man diskutera något riktigt spännande. Som varför himlen är blå eller få höra om morbror Lennarts stora händer. Som är så stora att han kan greppa en LP-skiva.

De har fastnat i de här poserna. Lite som trollkarlsfotografierna i Harry-Potterböckerna, där den som är fotograferad kan röra sig i ramarna, gå på visit i andra foton och ibland prata. De här människorna befinner sig i en bok som jag läst för länge sedan. En bok som fortsätter få uppföljare på uppföljare, bara otrolig sällan numer. Och pappaboken har tagit slut. Något nytt kommer inte skrivas.