Ernst

Nu ligger Ernst och sover djupt med öppen mun, vilar huvudet mot min vänstra underarm och gör så det krampar lite lagom när fingrarna rör sig över tangenterna. Han är helt liten, bara tre månader och sexkommasex kilo tung. Jag tittar och tittar och funderar över om jag kan nå in till hettan som jag vet gömmer sig därinne, den där speciella barnälskarvärmen. När smaken av den når in så kan man inte skydda sig, då vet man att en del av sig kommer dö på direkten om något vasst händer ens barn.

Jag vill, jag vill att den ska kleta sig fast i mig. Min kärlek till Ernst. Men, såklart så vill jag ju inte samtidigt. För det är ju jättehemskt när man älskar någon så att man måste dö.
Är det för att jag är medvetet motsträvig och iakttar mina känslor utifrån som de inte kommer över mig, eller är det en fördröjning för att jag är rädd för att bli en amningspsykotisk morsa, sådan som jag fnyser åt. Det vore det värsta som kunde hända, att jag skulle bli personlighetsförändrat kär och helt plötsligt vilja stanna hemma tills Ernst fyller fem "för att inte missa hans bästa år" och samtidigt se mitt eget jag utanför, som att jag mot min vilja satt i en glasbur och inte kunde komma loss. Ut till den vanliga jag. Den som kan och vill och orkar tänka på annat. För såg jag inte jaget utanför kunde jag ju inte lida, så då skulle det inte göra så mycket.

Har inte blivit förändrad förr, men det kanske kan ha hänt bättre människor/mammor än mig?

Och det är så patetiskt att jag blir arg nu. De där kvinnorna/människorna som innan de får barn tänker att de minsann inte ska deka ner sig och bli sådär sloppy-mammiga som en del kan bli. Och jag tänker i min inre monolog i argumentationen mot dem. Men, ugh. Man blir den man vill bli, ingen annan. Och själv är jag paniskt rädd för den där glasburen där nu-jag skymtar utanför.

Hur mycket jag än tänker . Och tänker på att jag känner. Och skriver om att jag tänker att jag tänker på att jag känner. Så känns det inte. Mer än att jag idag är lite, lite mer rädd för att det aldrig kommer hända.

Rädd därför att det inte finns en människa som kommer klara av att gå igenom ett barns uppväxt med sinnena i behåll utan den allomfattande, allsmakande, ångestframkallande avkommekärleken. Och vart tar jag vägen då, när jag måste fly?