Första, första

Smyger mig hit. Tänker inte tala om det för någon. Jag har så svårt att göra det som "alla" gör. I det här fallet bloggandet då. Sen inser jag att jag inte är ensam om det heller. Säkert finns det massvis med människor som inte bloggar för att "alla" gör det. Och de verkar precis som ickenikotinister ha det lite tristare.

Jag skulle bra gärna vilja ha en snus nu!

Andra dagen hemma med barn efter att verkligheten börjat. Lille ErnstK föddes nionde juli och fick igår en bäbissittmojäng av sin mer än på ett sätt ömma moder. Köpt på annons. Tack och lov för den, rådde verkligen bot på krokodillebarnets gnäll! Min rygg kommer nog aldrig hämta sig efter fyra månader till sängs. Trots att det skär som knivar när lille ErnstK ska lyftas upp ur den där bäbissittaren är det totalt värt det. Knorvelnivån minskade radikalt!

Under mina fyra månader till sängs har jag tillbringat mesta tiden vid en skärm. Jag trodde på sätt och vis att det höll hjärnan igång, men nu märker jag att förfallet har börjat. Även jag har åldrats och kommer att dö. Lite småpinsamt att inse att jag innerst inne trott att åldrande och död inte gällde mig. Ärligt talat kanske för att jag inte varit direkt rädd om livet och nog trott att antingen motorcykelolycka eller ångestdrivet självmord skulle hinna först. Men barnen gjorde mig lite rädd om livet. Vet inte om det är anledning att få en ångestattack till över eller om man ska vara tacksam. Jag tror nog på ångestattacken ändå, det var bra mycket skönare att vara orädd och orynkig.

Jag och sparrismannen diskuterade vår bekantskapskrets häromdagen. Finns inget härligare än att skvallra tillsammans med sin allre mest förtrogna! Mums! Jag gissade att det faktiskt existerar ångestbefriade människor. Spargel trodde inte det. Jag kom på att DoktorW var en trolig kandidat och sparrisen invänder inte mer än lite lamt.

Ska tänka lite mer på det här. Men, ErnstK kanske ska få bada lite så att han slutar lukta kräks..