det blir så bra så

Först kom ju seg-larkillen (han har inte sovit på några kvällar nu, rätt trött!). Det var nära att Spargelmannen behövde rycka in i lumpen när Segisen var tre månader sisådär. Men han undkom. Jag undrar ofta om inte mitt liv blivit bättre om han hade ryckt in. Då -96 kunde jag inte uttrycka den delen av önskan att han skulle lämna mig till att vara mammaledig. Istället läste han konstvetenskap. Och var borta fyra timmar per vecka.

Minns den där våren som ett töcken. Jag hade säkerligen någon depression, men lägenheten var ful och vi var löjligt fattiga. Spargels studielån, tror det var runt 7500 då och barnbidraget på 950. Jo, med bostadsbidrag och den delen av fp som jag tog ut blev det nog tillsammans 10 000. Hyran var 2900. Sjutusen kvar. När man inte har något alls från början. Inga möbler, inga kläder. Ingen barnvaktande familj. Konstigt nog så tänker jag ändå att det var de små medlen som gjorde att vi klarade saken. Den där tuffa sitsen med att vara tjugo-tjugotvå med en bäbis i en stad där man inte kände någon och där alla andra fick barn vid tjugosju-trettiofem. Pengarna fick vara hållpunkten i livet. Man måste tänka väldigt mycket på vad man ska äta, det tar stor del av dagen. Man måste planera vad man ska få handla i fråga om övrigt mycket mycket noga. För vi hade nog sålt våra fingrar, ett efter ett, hellre än att be våra familjer om pengar.

Hade Spargel gjort lumpen hade jag fått bli ensam om tankearbetet och skötseln om hemmet. Men nu mådde jag dåligt. Och även om man kan tänka väldigt mycket på pengar och på mat så tar det ändå inte mer än en dag för en person att göra det. Så Spargel tänkte åt mig eftersom jag inte orkade. Och jag orkade inte heller eftersom jag inte behövde.

Vi levde i en kokong. Jag var som ett litet barn själv som längtade efter en förälder. Och Spargel fick bli min puppa/pappa. Mitt skydd mot omvärlden. Jag minns mest tiden som att det var höstslaskmörker. Fastän det blev vår. Sommaren var blåsig och vi hade ingenstans att gå när vi gick ut. Jag var motvillig till alla sorters utflykter både för depressionens skull och för att utflykt antingen kostar pengar eller lockar till inköp. Har man då ont om den varan så vill man gärna undvika att bli lockad också eftersom det känns så mycket värre att längta och inte kunna. Att undvika att bli frestad är en stark ingrediens i sparsamhetens knep.

Jag vill bara gråta när jag tänker på de stackars små-oss som satt där i hörnet på en fotbollsplan, bakom några buskar för att få lite ifred-känsla. Vår lille kille fick leka med ett tomt cigarrfodral med lite grus i. Blankt och fint och rasslade härligt. Och inte tänkte vi att det var synd om oss då och där. Men nu så blöder jag lite för oss som bestämde oss för att skratta åt det bisarra i att vår femmånaders bäbis skallrade med ett cigarrfodral. För fult är det ju. Tobak och barn är ingen skön blandning. Tyckte synd om oss då gjorde vi absolut inte. Men nu får jag värsta arbetar-författarvibbar-ála-Moa Martinson över de här scenerna. Misäääär.

Sommaren därefter var hela scenen totalt omkastad. Jag hade avslutat första året på universitetet. Spargel hade varit hemma ensam med sonen och skött allt med den äran. Och jag hade fått vara tvungen att tänka på annat än misäääär. Flytt från sunktvåan. Härlig sommar på innergården till Studentlägenheten. Många barn i samma ålder och föräldrar som ville sitta ute och äta middag med oss. Blommigt. Roligt och vackert.

Inte skumt direkt att föräldraledigheten skrämde mig.