dagboksanteckning

måste föras. Svärfars födelsedagsfirande idag. Givetvis så ingår svägerskans gubbvän i skaran. Tänkte ut illmariga planer på vägen dit. Hur jag skulle ansätta honom med massiv trevlighetsattack.
Trevlighetsattacken i mitt huvud resulterade i att han inte sa någonting. Hur trevlig eller hur charmig jag än var. Aha! Han avslöjar sig då, tänkte jag först. Planen är ju att ta reda på om han bara är trist eller om han är jättejättejätteblyg.

Men.. att han inte svarar trots min utomordentliga trevlighet utesluter ju ingendera av teorierna.. Så då backade jag planen till att bara fråga burdust rätt ut om han är blyg eller bara ogillar oss, eller kanske bara fråga varför han inte säger något. Den planen spelades också upp i flertalet varianter. Där fick jag så mycket hemska reaktioner av de andra närvarande i rummet. Särskilt den förebrående blicken från elvaåringen gjorde att jag avhöll mig från att vidare fila fram fler planer. Den häftigaste reaktionen kom dock från svägerskan, jag fick en härlig avhyvling! Sådana är för det mesta mycket underhållande när de sker i mitt inre, men något som jag verkligen noga undviker i verkliga livet. Kanske för att stunden när sådant sker passerar utan att man kan stoppa, tänka efter, spola tillbaka, testa olika utfallsreaktioner och för att jag då på riktigt för det mesta står där som ett fån. I huvudet så vinner jag ju (härlig känsla) eller så kan jag snabbt avbryta och tänka på andra saker (vilket händer oftast, trots att det är i mitt huvud argumentationen sker).

Ernst har trots fem dagars feber och förmodat viktras upptäckt att han kan stå på alla fyra. Kommer framåt allt oftare. Särskilt när han är missnöjd. Står och sitter själv. Dock med rasrisk.

Hur attans kan det vara intressant med ett barns framsteg när det är så kapitalt ointressant när man själv inte har barn i samma utvecklingsfas? Jag hurvades verkligen över tanken att behöva få ny småttingar just för att samtalsämnena var så *gääääsp*. Men jag lyssnar återigen uppmärksamt när andra berättar. Måste skriva ner det så att jag inte glömmer bort att det var så.

Jo.. Ernst kan också hitta lampan om man frågar var den är och säger mpa eller paaapa om den. Och när det hände såhär tidigt när elvaåringen var liten så tänkte jag inte så noga på det. Men sen slutade han kunna uttrycka 'lampa' och jag har nog efteråt tänkt att jag inbillade mig.

För hur kan ett barn först lära sig ett ord och sen behöva lära om det helt på nytt? Har jag aldrig hört talas om. Inbillar mig gör jag kanske nu också. Finns inga lika bra på att lura sig själva som föräldrar. Fast nu har jag en filmkamera. Haha. Ska försöka få bildbevis. Erfarenheter någon?

Han kan också klappa sin hand mot ens egen när man håller upp handflatan. Med tillropet "five" så blir det genast mycket roligare. Kusse-busse upptäckte detta medfödda trix. (För det är väl medfött när det inte är inövat?).

Vissa har något emot att träna sina barn att utföra konster. Och jag har det i teorin. Men det är lite svårt att stå emot. Ettåringar ska kunna svara på frågan: "hur låter monstret?" med ett gurglande strupljud, samt kunna hålla upp ett finger i luften på frågan hur gamla de är. Så det så. Det är ett minimum. Och jag anser att de borde testa detta likaväl som förmåga att klappa ihop två klossar/bollar/valfria leksaker som de gör på bvc när barnet är x-månader gammalt. (Hur begåvad Ernst nu än är så kan han inte det ännu, men jag ser att han försöker!)

Min egen mamma skulle aldrig i sitt liv sagt att vi hade färdigheter. Hon ser det som den värsta sortens skryt. Jag har också tänkt att man borde undvika att säga saker i berömmande ordalag om sina barn, så de inte får hybris, eller så att man inte fastnar i någon sorts tävlan om vems barn som kan mest. Det är ju massivt otrevligt när någon berömmer sitt barn och själv så sitter man där med känslan av att det den andra föräldern egentligen vill uttrycka är att jag nog bara borde hålla med, och tycka mer om dens barn, för det barnet är ju rent objektivt
bättre/sötare/duktigare/mer älskansvärt än vad mitt är. Tänk vad hemskt det vore om mitt eget skryt låter så för någon annan. Eller att den andre tar upp kampen, ser mitt beröm som att handsken är kastad, nu ska vi tävla här!

Själv så läser eller lyssnar jag så gärna till de mest utförliga beskrivningar om andras barn när den andre gärna lyssnar tillbaka och har erforderligt glitter i ögonen när de lyssnar. För det är mäkta härligt att få beundra det finaste som finns, mina och mina vänners barn.

Kanske är det så man vet att någon är ens vän också? De visar intresse för att lära känna ens barn också. Och de låter mig lära känna och umgås med deras barn utan att lägga fingrarna emellan.

Jag som inte skulle skriva så långt idag. Och kliva upp tillsammans med Spargel vid sju. Suck och godnatt! Dagen har varit skön!