lyckans ros

Några veckor före dju/-l/-r bevistade jag höstens tredje disputation(sfest) Denna gång utan Ernst som fick stanna hemma och äta gröt med fadren istället. Jag kände nästan ingen på festen, inte sådär privat och nära att man hade någon självklar att hänga med. Dessutom fanns det ett tema på partyt som inte låg mig närmast hjärtat. Snyggt och klädsamt tema. Men det var mer än ett år sen jag var ute utanför dörren och bara var jag. Inte den gravida och inte den foglossade och inte den nyförlösta och inte barnets mamma och inte t r e barnsmamman!

För att vara säker på att höra ihop med massan som närvarade så nappade jag på HM:s (nej.. inte kungens) rabatt på smink och shoppade loss på rosa saker. Det blev ett hårband som kanske stack väl i lila för att vara riktigt ok, ett läppglans och en ögonskugga. På trävaruhuset som också säljer kläder handlade jag impulsmässigt ett par tights som var verkligen rosa. Impulsen handlade om att jag såg något som var rosa någon vecka innan festen gick av stapeln och köpte i någon sorts rädsla över att inte kunna hitta något mer, annat rosa, senare.

Kommer till studentfestbyggnaden iförd rosa tights och ett hårband och med smink. (Med smink. Att det var rosa var underordnat). Ser en herrans massa mycket-unga-människor. Hjälp så unga?! Och så inte-rosa. Sådan väldans tur att jag numer vet att min eventuella osäkerhet inte syns på ytan och att jag visste att åtminstone Token skulle befinna sig på festen. Kan alltså lite nonchalant ringa till honom och förstår att själva disputationsfesten är på övervåningen. Kan alltså sätta på mig trettioårsminen och gå uppför trappan.

Men det segar sig svårt i benen när alla jag möter är vuxet skräddarsnygga, bär upp sina kappor, kavajer, damiga skor och sjalar, propra sminkningar och eleganta paraplyer med en självklarhet som jag nog inte ens kan låtsas om att jag kan låtsa mig till. Det enda jag har med mig är vetskapen om att jag har gjort den här promenaden många gånger och även om människorna har genomskådat min enkla natur så har jag ändå inte fallit genom jorden eller dött eller aldrig mer fått njuta av ett gott glas vin på kvällen i syrénbersån. Det har ju gått över med tiden. Även den gången när jag ensam satte mig på fel sida i kyrkan och defilerade kistan som sist i raden av "familj", med alla i familjen som hunnit sätta sig och alla väntande vänner som såg på. Kan säga att det skymtade inte många rosa stråk genom folkmassan. Tur att Token var där. För han tycker om mig och han ser inte sådana saker. Varken hos andra eller hos sig själv.

Vad jag egentligen vill berätta om kvällen, det som dröjde sig kvar. Efter att huvudpersonen själv inte bar något ur temat rosa. Och gjorde avbön för att det mycket yngre, barnsligare hon en gång när hon planerat festen, älskat rosa och att det varit försent att ändra när hon vuxit till sig. (Hon fyllde trettio strax efter festen...kunde inte det ha varit ett giltigt skäl? men hade trettioårsfesten strax innan.. vilket kanske är det avgörande?) Jo. Det som dröjer sig kvar med njutning, som en karamell är att en annan av gästerna fanns vara underbart härlig att prata med.

Det brukar väl hända lite då och då. Att en annan gäst är trevlig. Dock är de för det mesta då män och trevliga för att de vill ligga, eller för att de vill att man själv ska vilja ligga med dem. Lite finare sagt kanske _speeelet_. Den här gången var det en kvinna. Som jag kanske inte ville ligga med. Men som jag nog handen på hjärtat...

Jag kanske har en och annan fundering som jag ventilerar högt trots att det inte är så man ska göra. Och jag känner av att det blir obekvämt och jag försöker foga mig och göra mig normal och bekväm och skärpa mig och allt. Och även om jag lyckas göra det bekvämt för den andra så är det inte bekvämt för mig. För jag känner mig på min vakt så att jag inte ska störa den andres cirklar. Inte låta mitt knäppa ohejdade motbjudande jag sippra ut. Stäng dragkedjorna. Dig vill ingen se.

Det har lyckats för mig bli oväsentligt om någon gillar det jag tänker eller inte. För nästan ingen når in till mig, det där mig som inte är tillskärpt för att inte vara obekväm. Så jag är. Och jag skärper mig kanske lite ibland. Men jag tänker inte så mycket på det och hänger mig heller inte. (Att ge sig hän och att hänga sig.. ?! Det första, om någon undrar av sammanhanget!)

Och det finns de som vill ha mig finnas och vara. Men det vet jag aldrig förrän sen. När de vill träffa mig igen. Trots att jag har varit mitt okänsliga ocensurerade jag. Överraskad blir jag varje gång. Och vet inte ofta själv vad jag tycker och tänker om den här märkliga människan som står ut.
(Fast jag blir ändå konstigare nästa gång. För då måste jag ju testa var gränsen finns hos den här så tydligt synskadade. Eller har människan någon diagnos? Och man kan vara himlarns konstig om man testar.. själv hade jag aldrig klarat av att vara vän med någon som har så suddiga självbildsgränser. Det är väl bara att vara. Sig själv som mamma skulle sagt. Och tänk inte så djäfla mycket!)

Just nu finns bara känslan av att hon såg mig. Att hon inte avskräcktes. För här hann jag också bli uppfylld av henne redan då, innan jag blev bekräftad först. Jag som aldrig blir förälskad först.

(Jag var förstås tvungen att låta henne bekräfta mig först. Jag klarar ju inte att få hjärtat krossat.
Tror att jag ska träffa henne också om jag vågar. Även fast jag blir hemsk och full av självhat efteråt. Det blir så när det är någon jag känner för. )

Ett litet meddelande och jag känner mig varm och alldeles glad och normal. Vilket förstås är en känsla det med. Inte ett faktiskt varande.

Jag skulle vilja ge en beskrivning av min eufori, att håret reser sig invändigt i hela mig och beskriva hur det tjocknar i halsen och sväller i armarna när jag tänker på att en liten del av henne vill ha ändå en liten, liten del av mig. Men det finns inte mer löjligt än när man överrumplad av känslan försöker skriva ner den. Känslor ska skrivas av de som inte besitter dem. För de kan heller inte hånas för dem. Och förhålla sig kallt till dem, såsom man ska göra när man vill lyckas. Så jag pyser bara lite om känslan och skriver sen ner den för att få den att verka obetydlig. Förstå att jag blir trött på mig själv?!