utvecklingsstörd, del 1

Sofforna står som ett U längs med gången. I varje soffa, ett speciellt gäng. Den första soffan närmast utgången, ett gäng där Anton regerar sitt harem. Anton doftar rakvatten av särskild sort. Den som gör henne mjuk i knäna. Sofia från Barn och Ungdom befinner sig alltid i den soffan. Nära Anton. Alldeles för nära tycker hon. Fast, hon vill egentligen inte ha Anton i den meningen "ha". Hon vill nog mest att Anton ska vilja ha henne mest av alla. Och kanske har hon lyckats. Sofia är rätt dum. Vem sätter en piercing genom ovansidan på handen? Tänk att sticka ner handen i jeansfickan med den där ringen som sticker ut ovanpå?

Till U-soffan kommer ibland också Karin. Som inte är direkt vanlig. Hon kommer från särskolan, men är i samma ålder som resten. Eftersom gänget som hör till soffa Två är ett väldigt snällt gäng så får Karin sitta där med dem. De känner sig inte hotade. Trots att hon klär sig något modevidrigt och är utvecklingsstörd. Pratar för högt. Har för lockigt hår och en käke som avslöjar hennes intelligensnivå. Karin.

En dag, en rast, är det inte sig likt i U:et. Ett par killar i skinnväst har slagit sig ner. De känner Anton på något vis. Men de saknar hans... rakvatten... Och. De har skinnvästar. Det är rätt ugly. Förmodligen fordonskillar tänker hon, medan hon är tyst och iakttar deras samspel. I den triaden är inte Anton störste tuppen. Hon ser att hans axlar blivit lite mindre och hans glimt i ögat är mer osäker. En Anton. En kille som går Barn. Som ska mäta sig mot det manligaste manliga. Fordons. Hon är glad att Teknisk smäller högst på manlighetsskalan. Hon är manligast. Både manligast med teknik och smart med matten. Ingen vinner arga-leken mot henne. Därför söker Anton lite skydd hos henne idag. Mot fordonskillarna. Hon beskyddar genom att iaktta, noga, noga. Vilket är nästan som arga leken i sig. Killarna tittar inte på henne. De driver lite mer och mer med Anton dock. Som för att utmana. Visa vilka män de är. Men de förlorar sin manlighetstävlan, mer ju intensivare hon betraktar dem.

Så kommer Karin. Från särskolan. Hon uppmärksammar inte skinnvästkillarna utan slår sig ner. Lite styltigt, men ändå med en självsäkerhet. Här brukar hon sitta. Hon är en del av Antons harem. Uppenbart förälskad och inte nertagen på jorden av de andra tjejerna. Ohotade som de känner sig för henne. Idag har Karin en röd collegetröja på. Collegetyg är helt ute. Texten gör reklam för något amerikanskt college. Virginia, står det, lite flagigt.

Karin har inte stor hejd på sina ord. Hon berättar om busschauffören imorse. Att han hade slutat snusa. Och att hennes mamma följde henne till bussen. Och att hon har nya skor. Loafers. Och vad de kostade.

Hon pratar alldeles för mycket. För mycket för att vara naivt och bara pladder i närheten av skinnvästsfordonare. De tystnar och bara lyssnar. Deras munnar är halvöppna, lite roade. Något litet fladder av ögonkontaktsutbyte syns i deras ögonvrår. - Va? Är hon på riktigt?
Anton är tyst. Hon är tyst. Men Karin fortsätter berätta om sin dag. Märker inte stämningsläget. Att mobbarblickarna är vända mot henne. Att de ser sig hotade av teknikertjejen och behöver upprätta sin manlighet. Överlägsenheten.

De tittar och lyssnar. Får Karin att veckla in sig, bli förtjust över den odelade uppmärksamheten. Utlämnande förtjust.

Då säger väst Ett. Hörrdu. Var går du i skola egentligen? Har aldrig sett dig här förut?
Karin svarar. Att hon går i den andra byggnaden. Men att hon äter i samma matsal som vi andra.
Skinnvästarna flinar mot varandra.
-Åh. Men. Du är alltså UTVECKLINGSSTÖRD! Jo, det förstod vi! Säger Tvåan då.

Sen tycker de att de har sagt nog, och lämnar det utvecklingsstörda U:et.

Kvar är Karin och två chockade väldoftande, normalbegåvade gymnasieelever. Som inte vet hur de ska kunna laga Karin igen. Smarta, men så dumma!
Karin som uppenbarligen inte hade en aning om att den andra byggnaden på skolans område var särskola. Eller att särskola betydde att man var underbegåvad om man gick i den. Men hon visste att det fanns dreglande utvecklingsstörda, sådana som inte kunde lära sig att läsa eller skriva. Som aldrig skulle flytta hemifrån.
Hon visste bara inte att hon var en av dem. Men där och då förstod hon. Och hon kom aldrig tillbaka till soffan.