om kritik

Idag kommer mamma hit. Ikväll. Jag orkar inte hetsa upp mig över det, som jag brukar. I vanliga fall skulle jag börjat dagen med att tänka att jag inte skulle städa, inte göra mig till. Sen skulle jag börja höra hennes röst invändigt. Rösten som kommenterar. "Va, har ni pepparkaret hääär?" "Men, städar aldrig spargel i köksskåpen?, ni vet väl att man kan få mjölmonster om man inte tar bort gamla smulor i köksskåpen? Skulle det inte vara mer praktiskt om man ställde tallrikarna i det hääär skåpet istället?" Ne, det sista skulle hon inte säga. Hon skulle bara flytta tallrikarna. "Rensar du aldrig barnens strumplådor?"

Och sen skulle jag städa överallt där jag hörde hennes röst kommentera. Och känna panik över att duschdraperiet inte hanns med att tvätta innan. Skulle bli svettigare och svettigare. Och mer och mer irriterad. Gå omkring och morra: "meh, vad ska jag bry mig om vad hon tycker, och säger hon något om det häääär, då ska jag verkligen fräsa ifrån!! grrrrr!" Så går jag och laddar. Skriver försvarstal över de kladdiga fönstren. Och över alla sladdar på golvet.

Förstås. Så säger mamma inte så ofta något om de här sakerna som jag försvarstalat mig varm inombords. Sen, när hon kommer. Hon säger något helt nytt, oväntat. Så jag blir paff och svarslös. Och gör henne till viljes. Mot min vilja. Och har något nytt att ruva över inför nästa gång.

De här kommentarerna som människor slänger ur sig. Och säkert jag också! Det är det värsta! Har en vän som en gång kommenterade att tekannan såg lite ingrott teig ut. "Diskar ni aldrig den här?" frågade hon. Och jag känner obehag bara jag tänker på henne nu. Jag laddar inför våra möten nästan som inför mammaankomst. Och en del av mig vill faktiskt säga upp kontakten, för att hon är så skräckinjagande i mitt huvud.

Svärmor kritiserar en annan sida. Den som har med mitt utseende att göra. Svärmor är fantastisk på massor av plan. Hennes välvilja överskrider vilken annan människas välvilja som helst. Hon är bara klumpig.
Jag har färgat håret. Svärmor tittar förbi, ser den nya hårfärgen och ber mig snurra så hon får se. Säger: Njaa. Jag tycker nog det var finare förr. Oombedd.
Det är kallt ute, vi ska alla gå på spontan promenad, hemifrån dem. Jag undrar om hon har en tröja som jag kan låna. Hon tittar, tvekar, tänker. Går så och hämtar en tröja. Lämnar över den och säger: "Jag hoppas du kan ha den här. Svärfar hade den när han jobbade i det militära."
Svärfar är 185cm och väger sällan under hundra. Tröjan går ner på halva låren och ärmarna går utanför händerna. Men, det är som att hon inte ser det. För jag är ju tjock.

Det här handlar förstås om kritik. Jag har övat mig på att kunna ta emot kritik. Jag kritiserar mig själv ständigt för att verkligen öva mig på det. Mamma har nämligen sagt att jag är mycket dålig på att ta emot kritik. Och jag hade just då inget försvarstal. Så jag tänker ofta på det. Och övar mig. Men. Jag kan inte. Inte om städning. Och inte om mitt utseende i alla fall. Säkert heller inte inom fler områden...

Men. Idag har jag inte städat. Och jag har inte heller försvartalat och jagat upp mig. Men nu när jag skriver det här, knappt två timmar innan mamma ska komma. Så känner jag mig ändå lite nervös. Men jag har inte städat! Jag ser det som en seger. Inte över mamma.
Jag vann över ångesten.