hehe, trodde han ja.

Hittade En Christers blogg häromdagen, och särskilt det här inlägget.

Och jag skulle också gärna vilja vara mamma. Väldigt, väldigt gärna. Skulle gå där, upptagen, förnöjd, dröjsam och ändå full av tid. Utifrån betraktad som mamma.

Men så är det ju aldrig.

I själva verket så kommer jag mig ut mest och oftast för att stävja ångesten. När dagen börjar och ångesten redan är och hälsar på så har jag äntligen lärt mig att om jag stannar hemma och inne, om så bara en timme efter att resten av familjen gått så är jag apatisk före lunch. Och då menar jag gravt apatisk. Sitter som ett barn på köksgolvet och tänker på alla högar i garderoberna som borde städas, tvätten som borde vikas, golven som borde bonas, räkningarna som borde sorteras. Ja, och så vidare.

Och det förstår man ju. Att ska man ta in allt det där på en gång, alla de där måstena, då skulle nog vem som helst sitta och gunga med sin foliemössa på, ihoptryckt vid elementet i köket före lunch. Så jag går ut på promenad istället. Lämnar alla måsten hemma gör jag inte, men jag kan ju inte börja dregla eller panikgråta när andra ser på. Så jag styr min vagn. Sätter mig lite planlöst på en parkbänk och försöker fokusera på Ernst. Gulla lite med honom. Kanske kommer på att även Eva är hemma med barn och ringer och försöker boka en lunch på stan. Men hon har förstås inte spontantid, hon är redan på barnvagnsdejt med de där mammorna. En av de där jag gärna skulle vara. De där som har ett jobb som väntar när de har varit hemma "sitt" år. De där med vikt tvätt, fina klädkamrar och spontantjusiga tofsar i håret. Mammorna.

Anledningen till varför Evorna aldrig har spontantid kan vara att de tagit hålla-ångesten-stången-konsekvensen ytterligare ett steg på vägen och ser till att fylla kalendern, men själv har jag för kort minne för det. De glada dagarna när jag städar garderoben, viker tvätten, städar golven, bjuder hem människor på middag samt också under dagen hunnit sy något pyssligt lite med högerhanden samtidigt som jag kvittrande bjudit grannen på kaffe verkar sopa banan med minnet av ångesten. Ångesten historiskt finns bara under ångestdagarna. Vilket gör att den effektiva, och något smartare Mina inte kan hitta på förebyggande strategier som hon ska hålla sig till när den dagen kommer. Som till exempel att fullteckna kalendern.

Har ju ändå lärt mig att gå ut på promenad. Nu kan jag också de dagarna hoppas på att jag ser ut som Christers drömmamma. Se ut som att man har alla pinnarna kvar vill säga. Eller stöttorna.